ÅRGÅNG 4 NUMMER 5 — 15 SEPTEMBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Nicklas Myrin grottdyker. foto: nicklas myrin

Underjorden öppnar sig
Av Lydia Duprat

Under våra fötter finns det en värld som är okänd för de flesta av oss. En värld som lockar med skönhet och äventyr och som är öppen för alla. Det handlar om speleologi, eller grottforskning. Intresserad?

Vem som helst kan ägna sig åt grottforskning. Det finns en viktig förutsättning, emellertid: att man inte lider av cellskräck. Det kan nämligen vara mycket trångt i en grotta. Nicklas Myrin, en 25-årig stockholmare med nio års erfarenhet av grottforskning, berättar att det ibland kan vara nödvändigt att kunna ta sig genom en 30 centimeter bred spricka.

- Det är långt ifrån alltid som det är särskilt trångt i grottor. Men de som bedriver grottforskning gillar vanligtvis att krypa i trånga utrymmen, säger Nicklas.

Han berättar om en tävling som han själv och andra speleologer anordnar några gånger årligen, där det gäller att försöka ta sig igenom en specialbyggd och synnerligen trång trälåda. Ett lekfullt sätt att träna inför ett förestående grottbesök.

- Risken att man fastnar i en trång passage är emellertid liten, berättar Nicklas. Har man en gång kommit in i en grotta kommer man i regel också ut.

Nicklas specialitet är grottdykning. Många grottor innehåller vattenfyllda passager, så kallade vattenlås. Eftersom huvudsyftet med grottforskning är att ta sig så långt in i en grotta som det är möjligt gäller det i förekommande fall att forcera befintliga vattenlås.

Det är bland annat tack vare Nicklas som Korallgrottan i Jämtland i dag innehar den stolta titeln ”Sveriges längsta grotta”:

- För några år sedan var Lummelundagrottan på Gotland Sveriges längsta kända grotta, berättar Nicklas. Då blev vi på förbundets dyksektion kontaktade av Jämtlands grottförening. De bad oss utforska ett vattenlås som förband vad man trodde var två olika grottsystem. Vattenlåset var tio meter långt och visade sig vara en sektion i ett och samma grottsystem, Korallgrottan.

När en grottdykare utforskar en vattenfylld passage gör han eller hon det i etapper. Man tar sig in i den så långt man törs med hjälp av en lina och avbryter dykningen när det börjar kännas ”för läskigt”. Vid ett senare tillfälle går man tillbaka och fortsätter ännu litet längre in och så vidare.

Tack vare Nicklas Myrin och andra entusiaster kan ingen grotta ruva på sina hemligheter i all evighet. Deras nyfikenhet utgör nyckeln som förr eller senare öppnar alla portar.

Lars-Erik Åström, en av Sveriges Speleolog-Förbunds grundare och författaren till boken Grottor i Sverige, försöker förklara varför grottorna lockar.

- Somliga gillar att tränga sig igenom smala passager, andra att hänga i ett rep. Som barn får man inte smutsa ner sig, det här kan vara ett sätt att ta igen barnaårens restriktioner, för man blir ordentligt nedsölad!

Lars-Erik Åström har varit med länge. Hans intresse väcktes redan 1964 då han av en tillfällighet fick tag på Leander Tells bok Underjordens vackra värld. Boken öppnade dörren till underjordiska salar och i det närmaste överjordisk skönhet för honom, som dessförinnan inte ägnat grottor en tanke.

- Jag hade visserligen hört talas om förekomsten av intressanta grottor i utlandet men det föresvävade mig aldrig att det fanns grottor i Sverige som det skulle vara en idé att besöka.

Leander Tells bok innehåller många bilder, ett flertal av dem på gigantiska underjordiska salar. På några av bilderna rinner vad som ser ut vara en flod genom grottsalen. Några människor sitter i en båt som sakta glider fram under en fantastiskt hög grottkupol. Det är precis som i Jules Vernes Resan till jordens medelpunkt! Nu börjar det bli riktigt spännande.

- I Sverige finns kanske inga sådana här enorma salar, säger Lars-Erik Åström, men både i Lummelundagrottan på Gotland och Korallgrottan i Jämtland hittar du salar som är två meter höga och tre meter breda.

Enligt Lars-Erik Åström är det inte mycket som krävs för att börja med grottforskning; oömma kläder, en skyddshjälm och minst tre stycken ficklampor. Samt naturligtvis en stor portion nyfikenhet.

FAKTA: GROTTFORSKNING
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Speleologi. Från grekiskans spelaion, som betyder håla, grotta, och logos, som betyder lära om. Fritt översatt blir det ”grottlära”.

Grottforskare. Den som bedriver målinriktad forskning om grottor utifrån en given frågeställning eller hypotes, vanligen med en universitetsinstitution bakom sig.

Grottutforskare. Den amatörspeleolog som efter studier hemma eller i bibliotek ger sig ut för att leta efter okända grottor, för att sedan dokumentera dem.

Grottkrypare. En amatör som ägnar sin fritid åt att ensam eller i grupp besöka olika grottor.

UTRUSTNINGEN
En grottkrypares utrustning består av oömma kläder, gärna en gammal overall, lämpliga kängor, ett par grova arbetshandskar, skyddshjälm och minst tre stycken ficklampor, varav en gärna får vara vattentät. Det kan även vara lämpligt att utrusta sig med knä- och eventuellt armbågsskydd.

VILL DU VETA MER?
Mer information finner du på Svenska Speleolog-Förbundets hemsida, www.speleo.se eller på Utsidan, www.utsidan.se.

Läs också:
Utforskandet är den stora lockelsen >>

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat