Lyrik
Talle-Maja
Av Måna Berger

Min mamma var dimman på myren
min fader var urberget grå
själv var jag en ofunnen tanke
som lekte i gransuset då.

Mina bröder var vargen och korpen
mina systrar glimtar av sol
i mossan bland urskogens stammar
om våren då gökarna gol.

Otämjd var forsen och vildmarken
väglös och oländigt vid
stjärnorna tindrade klarare förr
och ingenting störde vår frid.

Men jag väcktes ur oskuldens slummer
en dag av vad aldrig jag sett
de strävsamma människokrypen
med yxor, spadar och spett.

De liknade inget naturligt och vilt
som lever i buskar och snår
min nyfikenhet tog sig form och gestalt
jag smög ljudlöst i deras spår.

Yxhuggen klingade kugghjulen sjöng
fascinerad jag lyssnade till melodin
de bröt malmen och forslade den därifrån
i självaste urberget trängde de in.

Men från bygden hörde jag kyrkklockors klang
som drev mig från människor bort:
- trolltyg ska hålla sig långt härifrån
du är inte en av vår sort!

Så jag vände tillbaka till skogen igen
där i höstluften milröken drev.
Jag blev kolarens hjälpsamma sällskapsdam
(när inte jag sattyg bedrev)

och när nattdimman steg ur kärr och dråg
och manfolket snarkade tungt
höll jag vakt under stjärnornas gnistrande ljus
medan milorna kolade lugnt.

Jag brukade knacka på kolkojans dörr
och varsla: nu får du nog
ge dig upp, det är galet vid Abborrtjärn!
så att kolarn hann dit innan milan slog.

Algot och Johan, jag har glömt många namn,
var ögonfröjd mig till behag
med spelande muskler under sotigt skinn
de gjorde mig lycksaligt svag.

Valloner med skägg som milan så svart
och ögon så bruna som körarens häst
ordkarga finnar med stripig lugg
men varmblodigt bröst under vadmalsväst,

jag älskade kolarna en efter en
och i klump som de föll på min lott
och förstod inte varför en del skrämdes bort
jag ville oss ju bara gott.

Var det rävrompan min som de såg skymta fram
när de blekna om nosen och skalv,
fast de varit så djärva och villiga nyss
i min famn under natthimlens valv?

Och aldrig begrep jag då meningen med
att de talte om synd och om skam
för min sort är ju äldre än synden den
som människor först manat fram.

Numer uppå skogen görs tiden mig lång
jag är omodern, maläten liksom min svans.
I bullret från skotare och processorer
ä r det ingen som minns att jag fanns.

Av Bernhard och Johan och Arvid och Jöns
finns det nu bara benknotor kvar,
en hoprasad kojhärd, en granskogsring
allt som vittnar om det som var.

Det suckar så tungt mellan gran och fur
men jag tar mig ur melankolin.
Jag är Talle-Maja och följer min tid
- vad ska jag med valpar i skogsmaskin?

Det var härligt på skogen när seklet var ungt
jag minns allt jag upplevt och sett
men numera lägger jag ut mina garn
på webben punkt rå Internet!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.