|
Ett skulpterat porträtt av Franz Kafka markerar författarens
barndomshem på den
gata som numera bär hans namn. I bakgrunden St Niklaskyrkan vid Gamla
Stadens torg i Prag. |
En grön kyrkogård och en resa i västra Böhmen
Text och foto: Andreas Hedberg
RESESKILDRING |
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • |
Stenen bredvid är en ölfabrikants. Ett
enkelt minnesmärke, ödmjukt
jämfört med de blanka skrytmonumenten i svart sten som dominerar
kyrkogården. Men inte ens mot det största mausoleet leder någon
skylt. Ölfabrikanten är glömd. Hit kommer människor från
hela världen för att stå tysta vid en av kyrkogårdens
allra mest blygsamma gravar. Här på Nya judiska kyrkogården
i Prag jordades på våren 1924 en jurist, död i tuberkulos
vid 41 års ålder. Båda föräldrarna var närvarande
vid begravningen. Då anade ingen att namnet Franz Kafka skulle komma
att kännas igen över hela världen.
Sten
Judarna lägger inte blommor utan stenar på sina gravar. Doktor
Kafkas grav är så belamrad av sten att den knappast syns. Bland
stenarna ligger små lappar skrivna på all världens språk.
Engelska, finska och japanska. Brev från människor som anser sig
ha kommunicerat med en människa som varit död i 80 år. Doktor
Kafkas grav blir aldrig färdig, den växer och växer av stenarna
som staplas av miljontals besökare. Precis som i hans ofullbordade roman
Slottet anar man inte ens något slut. Kanske blir graven till slut
en pyramid som syns ända från Petrinberget på andra sidan
Vltava.
Blad
Ä
ven om man bortser från doktor Kafkas gravsten är Nya judiska
kyrkogården en sevärdhet. På morgonen silas det varma solljuset
genom trädens tjocka lövverk och bildar nät av ljusfläckar
på de mörka stenarna. Marken och trädstammarna täcks
av tjocka klängväxter. De flätar sig över gravarna som
ett täcke av liv eller glömska. Marken återtar långsamt
och milt människornas kvarlevor. Om man lämnade kyrkogården
helt utan underhåll skulle den snart bli en skog. En mycket tilltalande
vision.
|
Byggnad i centrala Marianske Lazne. |
|
Prag sett från St Veitskatedralen. |
|
Klosterkyrkan i Teplá. |
Kommunism
Järnvägsstationen i Teplá är fallfärdig. Sönderslagna
glasrutor och en söndervittrad perrong av cement. En stolt tupp spatserar
omkring på spåret. En traktor kör förbi borta på vägen.
Några gånger varje dag stannar rälsbussen på vägen
mellan Marianske Lazne och Karlovy Vary. Det är svårt att tänka
sig att något kan hända här. På 1200-talet var det
annorlunda. Då grundades här ett stort kloster och Teplá blev
ett av Böhmens viktigaste lärosäten. Klostrets bibliotek växte
sig stort och är än i dag ett av Tjeckiens största. Själva
klosterbyggnaden är egentligen en hel liten stad som domineras av den
storslagna kyrkan, helgad åt Jungfru Maria. Under 700 år var
klosterordern verksam i dessa byggnader. Därefter upplöstes klostret
av den nya regimen i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Munkarna tvingades
flytta och deras hem blev kaserner åt den växande armén.
Först efter sammetsrevolutionen 1989 har klostret återfått
något av sin storslagenhet. Kyrkan fascinerar med sin oblyga barockinteriör.
Biblioteket är sannolikt bland de vackraste i världen.
Målarfärg
Teplá kloster har ännu inte blivit någon betydande sevärdhet.
Hit kommer framför allt bilsemestrande familjer från det närbelägna
Tyskland. ”Spreschen sie Deutch?” får man så gott
som alltid till svar när man plockar fram skolengelskan på restauranger
och turistbyråer i den här delen av Tjeckien. Samma sak gäller
i Marianske Lazne (tidigare Marienbad), en av städerna i den tjeckiska
kurortstriangeln där också Karlovy Vary (Karlsbad) ingår.
Det var munkarna i Teplá som först ägde och utnyttjade Marianske
Laznes källor. Vattnet är rikt på mineraler och anses kunna
bota de flesta sjukdomar, inklusive fattigdom. Hit vallfärdade vid förra
sekelskiftet Europas politiska och kulturella elit. En av stadens största
gator heter Ibsenova. Goethe var bland de första gästerna på den
då nyanlagda kurorten. Kafka levde här tillsammans med sin fästmö under
några lyckliga månader 1914. Precis som på många
andra platser i Tjeckien har spåren efter den forna glanstiden sakta
suddats ut under årtionden av förfall och förtryck. Först
på senare år har byggnader rustats upp. Marianske Laznes överlastade
1800-talspalats skiner av blöt målarfärg. Det mesta verkar
nytt. Men mitt i staden finns fortfarande ödehus med trasiga kolonner
och övervuxna fönster.
Öl
Källvattnet, som är så järnrikt att det smakar blod,
dricks ur kitschigt dekorerade porslinsbägare som säljs i varenda
souvenirbutik. Det är trängsel kring vattenkranarna, men ingen
orkar dricka särskilt mycket. Det sägs att Schiller satte i sig
arton glas på en enda dag, och märkligt nog lyckades överleva,
trots att mineralchocken borde ha varit ödesdiger för hans plågade
inälvor. De nutida besökarna i lastchaffiskepsar och kakishorts
har säkerligen ingen lust att tävla med skalden. Varannan timme
samlas de vid en fontän som med hjälp av datorkontroll sprutar
i takt till ”Con te partiro”. Barnen leker i det grunda vattnet
medan de vuxna högtidligt ser på. Den italienska operarösten
ekar över den välansade parken, som med ens skulle kunna vara belägen
nästan var som helst i Europa. Coca Cola-flaskor, Goethemonumentet och
en busslast danska pensionärer förstärker intrycket av västeuropeiskt
friluftsmuseum. Men ölen kostar fortfarande tio kronor litern.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
|