HUNDARNA
smärtan trycker på
dom gick in djupt
bottenlösa grunder
rädslan var röd i deras ögon
en stjärnklar natt
i en fale
hörs skriken innanför näten
i detta nu
långt mitt i allting
orions fall
*
det är svårt att upprätthålla en känsla
en konst att njuta
ögonblick kastas bort i talfärdighetens
makt
moln förtydligar en stjärnklar himmels själ
en gåva att se och vara tyst
klarnar när drömmen förvandlas till minnen
innan vanan verkligheten slår till
förstör alltsammans
BREV FRÅN SAMOA
1
vi famlade sträckte oss efter varandra men telefonsamtalet hade redan
förstört vår rytm omgjort vårt sätt att älska
och beundra det rang länge
innan jag fick dig att svara och uppge ditt namn din destruktiva sida
kunde
inte skrämma mig och jag vägrade släppa dig ville inte
se dig greppa efter
väskan efter tandborsten ville inte kisa med ögonen när
du öppnade dörren
2
jag sprang ifatt dig när du redan hunnit ut till trottoaren när
våra händer
omfamnades ville jag skjutsa dig till flygplatsen och inte låta
dig beträda baksätet
av taxin men du log och vägrade artigt av stolthet våra bröstkorgar
förenades i en
kram och sen var du tvungen att åka så du inte skulle missa
flyget till ditt andra liv
HONIARA
jag hade rest långt
försökte sova
men samtidigt begripa
var jag var nånstans
färgerna var inte annorlunda
snarare likadana
med sina röda tänder
och dammiga gator
det sållades lika mycket i mitt huvud
som utanför skjutfönstren
jag lät erövringskänslan
blåsa tillsammans med fläkten
ö ver mig
HON
jag var ensam
hon hade gått
visste inte om hon hade lämnat mig
låg på hotellrummet
såg program jag inte begrep
beställde väckning mitt i natten
ville inte missa ifall
hon skulle komma
under det heta vattnet
insåg jag hur lycklig jag var
som en gång i livet
fattat ett bra beslut
genomvåt
insmord i rena handdukar
begrundade jag det
på balkongen
trafiken och vinden
ven förbi
ett strå av rädsla
växte redan i början
fanns alltid i bakgrunden
smärtsamt insåg jag
rädslan hade försatt mig
i situationen
jag berättade om min otur
hon lyssnade och nickade
men förstod antagligen inte
dom låga ropen på hjälp
mellan raderna
AOTEAROA
jag vaknar upp
panikslagen
och ser mig omkring
vad det än var
som kröp nära mig
i mörkret
försvunnet
kvar finns bara jag
och mitt tomma jag
*
i en ask
har jag lagt vartenda litet korn
jag kommit över
från personer jag älskat
en morgon vaknade jag
med viljan att kasta bort asken
kanske gräva ner den
djupt nånstans
men ett av kornen
började plötsligt tala till mig
fick mig att låta bli
nu minns jag inte längre
vilket korn det var
I BLEK DIMMA
vackra målningar
ett liv i en bok
och soffan
den fläckiga soffan i hörnet
å
t fel håll
kunde inte se ut
den fantastiska horisonten
det dåliga vädret
kusten där spetsiga öar
försvann
i blek dimma
dom mentala kartorna fanns där
men kunde inte bistå
eller vägleda
fyrarna led av strömavbrott
man vågade sig ut till sjöss igen
det blinkande främmande ljuset
har alltid varit is mot hjärtat
mörka har drömmarna varit
när havet är nattsvart
svaga toner hörs
rakt inifrån mörkrets hjärta
sorgsna strängslag
mot ett förlorat intet
ROHAN
spring som jag låter
grubbla över nätter på däck
molnen täcker bara delar av slätterna
det regnar när du gråter
då fåglarna landar efter ändlösa flykter
symboler på kroppen
har fått uppgiften att upprätthålla
en trasig ryggrad
när vi tog fart
kändes det ända nere i tårna
jag försökte luta blicken
förstå vad jag såg
ä
ven om vanan rädslan
fanns ombord
kunde dom inte ändra landskapen
slätterna spektaklet
kunde inte ändra någonting
jag erbjöds men ville inte följa
med
hade inget att uträtta
ville inte utbyta
meningslösa strykarfraser
med andra sökare
ville vara ensam
i min ensamhet en stund
poeten söker sig mot dess toppar
tränger sig på
försöker beskriva en konstig
nästan hemlighetsfull verklighet
där vandringen började
MINNEN AV SALT
vem var gestalten vars ben
liknade mina egna
vilka är vi bredvid minnena av salt
reflektioner från ögonblick i det tysta
sjukhussängen var varm
skrämmande lik min egen
ljusår senare
men värmen all färg på väggarna
var borta
krampaktig träder jag fram
berättelser jag tror folk vill höra
planerar nya tatueringar
för slutet av mitt korta liv
DET ÄR ALLTID LIKA SVÅRT
ATT SOMNA PÅ SÖNDAGAR
likt smulor
efter en smörgås
rann vårt sista samtal
genom mina fingrar
ett leende omfamnade mig
jag hade fått det sista
välförtjänta ordet
innan jag gick vidare
det var så mycket
jag förlorade i natt
var överallt
och skapade mig ett namn
är det känslan
eller att jag fryser
som gör att jag
inte kan somna
om bara nån
vågade ligga
bredvid mig
ligga med mig
det är alltid
lika svårt
att somna
på söndagar
*
framställa stolar
sida vid sida
förberedda inför mötet
en kvarglömd kvinnohatt
irriterade koncentrationen
i intränad ordning
drogs dom varsamt ut
sen alla olika dofter
följda av dom rytmiska smällarna
*
moderlösa barn
frånvarande far
inlåst i mardrömmen
där det faktiskt händer
brännmärken efter dryckeslagar
intatuerade i alla hål
värdesätter hennes ungdom
banar väg för vanan
fotografier teckningar
avslöjanden på spräckliga väggar
i den stora flickans rum
ler ännu mer sällan åt henne
efter incidenten utan skydd
likt ett sken
förvandlade graviditetstestet
hennes hjärta till avslaget morgonkaffe
ringde fadern utan svar
gick igenom listan
långa signaler
utan svar
så förlängdes ätten
av icke önskvärda barn
länge försökte hon
motstå leendet lukten under natten
lätet från ett nyfiket hjärta
som spann
en natt grät hon
till synen av två ljuvliga
stängda ögonlock
tog sig själv till sig
träden tog sig tid
hon fick studera dom var för sig
gråta ut
i armarna på ingen
längs med en tågsträcka
mot det absoluta ingentinget
på väg hem
|