ÅRGÅNG 4 NUMMER 1 — 16 JANUARI 2003 | |||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Musik som ekar av äldre
tiders formspråk
Det är intressant att konstatera vilken dragningskraft den symfoniska formen — en genre som etablerades för flera hundra år sedan — fortfarande har på tonsättare inom samtida konstmusik. I mitten av januari uruppförde Stockholmsfilharmonikerna ett massivt orkesterverk av Anders Nilsson, indelat i tre satser: ”Genesis”, ”A Lost Paradise” och Apocalypse&Apotheosis”. Verket ansluter till ett orkesterverk av Nilsson som uruppfördes av radiosymfonikerna häromåret. Symfoni nr 2 är dock resultatet av en beställning från filharmonikerna. Strukturellt kan paralleller dras till senmedeltida triptykmåleri: skapelsen, paradiset, yttersta domen. Den utsökte dirigenten Niklas Willén lyckades uppenbart inspirera musikerna och lyfte överallt fram den väldiga, monotont malande jag frestas säga urkraft som den nya symfonin härbärgerar — en bastant ljudväv som emellanåt tunnas ut och portioneras ut i små impressionistiska hägn, rymmande en klanglig fördrömdhet à la Debussy. Kombinationens vida linjer och finstilta rörelser förstärker intrycket av något havslikt; från Debussy är det lätt att associera vidare till exempelvis Mendelssohns ”Hebriderna”. Över huvud taget skriver Anders Nilsson en musik som ekar av äldre tiders formspråk, på ett sätt som annars är rätt ovanligt i hans generation. Men visst finns här postmoderna drag; en stilblandning där ekon av Gershwin möter genklanger av romantisk filmmusik och tidig 1900-talsexpressionism. Kombinationen massiva stråkinsatser kontra
punkterande insatser från blåsarna skapar en dialogisk grundrytm
i första och tredje satsen; mellansatsen däremot är en oas
av lågmälda infall som bryts och skapar nya harmonier: en stillhet
som är förrädisk därför att så mycket sker,
men mera finstilt än i yttersatserna.
|
||||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
|||||
|