Bara blind såg jag dig
Av Björn Gustavsson

Christer Gylling befann sig mitt i det brusande livet, men plötsligt var det som om det utspelades ett stycke bort - som bakom tonat glas…

*

Sommaren han träffade Beatrice hade han varit världens lyckligaste. Hon var så vacker, så gracil. En drivhusplanta som under hela sin uppväxt fått bästa tänkbara omvårdnad. Hon hade spelat piano och dansat balett, och i tonåren hade hon hellre följt sina föräldrar till Operan än rumsterat om på ungdomsgårdar och diskotek. Hon var verkligen en drömkvinna.
Efter bara några veckors bekantskap hade hon flyttat in i hans femrummare i centrala Stockholm.
Hans kärlek visste inga gränser.
Och solen som lyste på livets molnfria himmel - det var hon…

*

En marsdag tog de flyget till Rom. Han skulle träffa några kollegor på en reklamfirma. Förhandlingarna var snabbt avklarade, och nu skulle de ha några dagar för sig själva.
Beatrice hade tidigare bott ett halvår i staden. På en privatskola inhyst i ett privatpalats nära Fontana di Trevi hade hon studerat antikens kultur.
Han njöt av att höra hennes vältaliga italienska och imponerades av det faktum att hon hittade lika bra här som hemma i Stockholm.
De hade just druckit kaffe på den lilla piazzan framför Pantheons urgamla fasad, solen försvann, det blev litet kyligt, och de fortsatte till Piazza Navona för att äta middag.
Han föreslog en restaurang med uteservering och fin utsikt över torget - som enligt Beatrice behållit sin rektangulära form sedan Romarriket. Här var det då hästkapplöpningsbana. Han bad henne översätta menyn vid entrén, men hon ville plötsligt gå vidare till något bättre ställe. Hon vände ryggen till medan han försökte tyda huvudrätterna. Det var för lite folk, mest bara turister, förklarade hon, fortfarande bortvänd. Hon föreslog att de i stället fortsatte till Piazza del Fiore, där fanns betydligt trevligare matställen.
När han märkte hur ivrigt hon försökte dra honom med sig blev han förbryllad. Han insisterade på att de skulle ta plats vid ett av de lediga borden. Han ville åtminstone ha en drink. Motvilligt följde hon med.
Hon satte sig vid kortändan i stället för tvärsemot. I sina solglasögon utstrålade hon ett slags iskall skönhet. Han tänkte att hon lika gärna kunnat vara en fotomodell vars huvudsakliga vilja bestod i att få vara ifred. Kort därefter, alldeles som om hon läst hans tankar, flyttade hon stolen närmre, lade armen om hans axlar och pratade oavbrutet om allt hon ville göra de kommande dagarna.
När han blickade ut över torget varsnade han hur hon gjorde något slags tecken bakom ryggen på honom. Han vände sig hastigt och hann precis se hur kyparen gjorde en slängkyss och tvärvände mellan borden. Hon rodnade och tände en cigarrett. Han bad henne förklara sig. Hon mumlade att sådana där sinnessjuka idioter fanns det gott om i den här stan. Han undrade vad hon hade för erfarenhet av det. Äh, det vet man väl, mumlade hon (lägre). Karln flörtade ju med dig, sade han. Så där beter sig somliga i den här stan, förklarade hon. Det var ingenting att haka upp sig på. Han blev än mer misstänksam. Hur så? Det är deras temperament, det betyder ingenting, sade hon - men hennes hand darrade och ansiktet var blekt. Han beställde in ytterligare varsin drink. Efter en lång stunds lirkande fick han ur henne att hon faktiskt hade träffat den där typen tidigare, när hon bodde här. Hon påstod att hon brukade äta lunch här. Han pressade henne på ytterligare uppgifter, hon trasslade in sig i den ena förklaringen efter den andra. Och till sist insåg han att hon haft ihop det med den där mörklockige smilfinken och att hon ljugit.

Hon förnekade envetet att hon skulle haft något ihop med mannen på restaurangen. Flera gånger var han nära att tro henne, det var ju faktiskt inte helt osannolikt att hon bara hade varit där och ätit lunch. Men misstanken att hon ljög växte sig allt starkare. Återigen mindes han rodnaden som stigit som en brand över hennes kinder när han vänt sig om och upptäckt vad som pågick.
Och så en dag, när de kort efter hemkomsten till Sverige var på besök hos hennes föräldrar, ordnade han så att han blev ensam några timmar i villan.
Han ville inte rota i hennes lådor, men en kraft inom honom, starkare än han själv, ville.
I en kartong hittade han slutligen en skrivbok daterad just det år hon befunnit sig i Rom…

Han kände genast igen handstilen. Åsynen av den lätt vänsterlutade, noggrant formade pikturen gjorde honom rörd, och han kunde mycket väl föreställa sig den flitiga Beatrice lutad över en skolbänk och med en rosett i håret. Hon hade alltid varit bäst i klassen, med högsta betyg. Hennes överlägsenhet avspeglade sig även i denna perfekt formade skrift.
Men förtjusningen försvann snabbt när han nu började läsa.
Först trodde han att alltsammans var ett skämt, en parodi på veckotidningsnovell.
Men det var hennes dagbok.
Hon beskrev den gammalmodiga flickpensionen. Första kursveckan är någorlunda intressant. Tillsammans med klassen besöker hon Forum Romanum och de stora museerna. Men snart blir tonen en annan. Hon umgås med ett gäng engelsmän hon mött vid Spanska trappan. Via dem får hon fler och fler vänner. Hon förföljs av en marockan. Han bjuder på restaurang. Han är konstnär. Hon följer med till hans hotell. Han vill gifta sig med henne. De följande sidorna är fulla av adresser, telefonnummer, namn på klubbar och diskotek. ”Kom hem halv sex i morse.” ”Club extreme”. ”Hot night.” Hon skolkar från lektionerna. Föreståndarinnan är en katolsk skräcködla. Hon ringer pappan och ber om mer pengar. Dagen efter kan hon kvittera ut en stor summa på banken. ”Jag skulle kunna lura i honom vad som helst”, skriver hon. Hon är kär i Giovanni, sedan i Luigi. Riccardo är extremt snygg, men kanske farlig. Hon åker motorcykel med Dino till Ladispoli. De badar, de uppsöker ensliga platser…
Det räckte. Han ville inte veta mer.
När Beatrice och föräldrarna återkom sade han att han vilat några timmar och sedan suttit och improviserat vid flygeln.
Beatrice ville att han skulle spela något av Chopin, hon skulle genast hämta noterna… Och kunde de förresten inte spela fyrhändigt efter middagen? Snälla, snälla! Det var ju så länge sedan…
Det ville han gärna, sade han - samtidigt som han kände misstron sprida sig likt en obotlig svulst.
Vem var hon egentligen?
Det visste han inte längre.
Vad hade hon försökt dölja?
Hon hade försökt dölja sig själv. Hon hade gömt sig bakom en fasad av anständighet.
Beatrice var någon annan, någon han inte kände, någon vars förflutna kunde rymma vilka överraskningar som helst.

Och så en kväll, efter att ha druckit ganska mycket (han bedövade sig som inför ett kirurgiskt ingrepp) krävde han att få veta den fullständiga sanningen om hennes förehavanden i Rom.