ÅRGÅNG 4 NUMMER 1 — 16 JANUARI 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Konsten att inte se
Av Åsa Jonsson

BETRAKTELSE
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Det finns en konst som utövas
av de flesta människor - konsten att inte se. För att vår hjärna ska hinna med att sortera alla intryck som den bombarderas med sorteras mycket av informationen bort. Det kan dock ta ett tag innan vi hinner lära oss vad vi ska uppmärksamma och vad som är oviktig information. Det märker man till exempel om man har varit ute på landet där det är tyst och stilla och sedan kommer in till en större stad med massor av människor och trafik. Under den första tiden känns det som att allt lever om och man har svårt att hålla koncentrationen på det som är viktigt. Allt eftersom tiden går sorteras mer och mer information bort och blir till ett bakgrundsbrus. Det mesta övergår till att vara en del av vår vardag och de saker som vi ser kommer att vara det som står ut på något sätt.

Det är inte bara ljud och rörelse som vi sorterar bort, det är även sådant som vi faktiskt inte vill se. Uteliggare, tiggare och knarkare är sådana företeelser som har försvunnit in i barkgrundsbruset. En delförklaring kan vara att vi inte tror att vi kan göra något åt det, en annan att vi inte vill kännas vid den del av vårt dåliga samvete som säger att vi faktiskt skulle kunna engagera oss om vi bara ville. Jag vet att jag numera inte riktigt ser dem som sitter och tigger i tunnelbana. Visst, de är inte osynliga och undermedvetet noterar jag deras närvaro men de är inte fullt ut närvarande för mig. Det är ungefär som med parkerade bilar, man går runt för att inte gå in i den men om någon bad om en beskrivning av bilen som man just passerat skulle det i de flesta fall vara omöjligt. Varje gång jag kommer tillbaka till Stockholm så ser jag dem som sitter med sina skyltar och hör dem som kommer med sin bön om "en femma till mat och natthärbärge" men efter ett tag har de blivit en del av bakgrundsbruset igen. Varje gång som jag inser det här rationaliserar jag med att "man kan ju faktiskt inte gå och lägga märke till allt, då skulle man ju bli galen". Det är först när saker och ting på något sätt skiljer sig markant från det andra i "bruset" som vi reagerar. Det är mer eller mindre en omöjlighet att tänka sig en uteliggare på en liten ort i Västerbotten till exempel. Där skulle han synas så oerhört tydligt att man inte skulle kunna låta bli att se. Det har sina nackdelar med att leva i ett klaustrofobiskt samhälle där alla vet det mesta om varandra men det har även sin fördelar. Det tragiska är väl att även där kan man hänge sig åt selektiv syn och hörsel. Det krävs bara lite mer ansträngning.

Men frågan är om det är någon egentlig konst att undvika se. Vi går ju oftast inte in för att sluta ta in information utan det är något som sker spontant och gradvis under en längre period. Helt plötsligt så kanske vi märker att vi inte ser sådant som vi brukade upptäcka tidigare.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat