Musik i stället för bomber
Av Björn Gustavsson

I exempelvis Örebro har det varit mera dystert. Hösten 2002 har beskuggats av det besvärliga budgetläget för Svenska kammarorkestern. Såväl konstnärlige chefen Gregor Zubicky som chefdirigent Thomas Dausgaard har klargjort att orkesterns fortlevnad är i fara. Någon egentlig debatt om saken har emellertid — märkligt nog — ännu inte kommit igång.

För Europaunika Drottningholmsteatern är läget akut. Enligt konstnärlige ledaren Per-Erik Öhrn är detta den enda teaterinstitution i Sverige som inte får någon årlig uppräkning av statsanslaget. Tilldelningen har nu varit oförändrad i tio år (hallå, Marita Ulvskog!) — och trots lysande iscensättningar av kända operaverk och en internationellt sammansatt publik, hitlockad av detta unikum till byggnad, verkar det i dagsläget som om endast ett fåtal föreställningar skall kunna ges sommaren 2003.

Blickar man ut över kontinenten kan konstateras att det under senare decennier extremt rikhaltiga musiklivet i den tyska huvudstaden Berlin är i fara på grund av de stora kostnadsbesparingar som har måst börja göras. Dessutom finns sedan DDR-tiden dubbla uppsättningar av operahus, symfoniorkestrar, konserthus och så vidare. Såväl Väst- som Östberlin var ju huvudstäder i respektive tyska stat.

Nog av. Det är upp och ned i musikvärlden — precis som på Nasdaq-börsen; precis som vädret: precis som livet i sin helhet. De i decennier så populära sommarnattskonserterna i trapphuset i Stockholms Nationalmuseum har nästintill upphört — å andra sidan har den svenska huvudstaden under senare år livats av fantastiska sensommarkonserter i serien ”musik på slottet”.

Ett område befriat från lågkonjunktur är cd-utgivningen. Marknaden svämmar över av högklassiga inspelningar. Bland årets bästa, av den lilla rännil som nått mig, kan nämnas Andreas Scholls ”Wayfaring stranger” (Decca), där den tyske kontratenoren (som häromdagen gav en bejublad konsert i Göteborg) sjunger medeltida ballader så man ryser, liksom Sandrine Piaus framförande av Mozartarior på en ny skiva av Astrée/Naïve samt Frans Helmersons överdådiga tolkning av Bachs sviter för solocello (Chamber sound).

Allt är inte P 4-skval och mobiltelefonljud, tack och lov.

Må vi gå ett rikt konstmusikaliskt musikår till mötes — ett år med musik och samspel i stället för bomber och konfrontation.

Som i Mozarts ”Trollflöjten”, när väktarna till tonerna av trollflöjten ändrar sinnelag och lyckliga börjar dansa…