Väntan
Av Måna Berger

”There is a crack, a crack in everything,
That’s how the light gets in…”

Jag nynnade för mig själv medan jag bar vatten i ett lerkrus jag funnit gömt invid väggen. Jag hade luckrat upp den hårda marken med en vass stenskärva och försett plantan med ny jord. Nu vattnade jag, för att rötterna skulle söka sig vidgat utrymme och transportera näring till stam och blad. Växten hade stått här som om den väntat på mig, en hel livstid, kanske i tusentals år. Därför har jag kommit hit, sa jag mig, för att skänka näring och tjäna.
– Du kan växa upp till träd, bedyrade jag, satte mig på golvet och inväntade något tecken på att den lilla plantan känt mina omsorger.
Den gav mig inget.

Besviken reste jag mig efter en stund och gick ut i dagsljuset där jag slog mig ner utanför grottmynningen. Växter är sig så själva nog, tänkte jag; de har inga sociala behov.
– De är som du då? visslade vinden nedför bergssidan och tumlade in mellan träden i den gamla skogen. Träden stod oberörda. Snöstormar kunde inte knäcka dem, floder inte spola bort dem, de var som bergen själva i sin orubbliga seghet. Min fantasi förslog inte på långa vägar att omspänna de tidrymder det tagit dem att växa sig så solida.
Själv var jag ett otåligt, lättrörligt ting. En vindil kunde ta mig fatt och blåsa mig vart som helst, när som helst. Jag hörde inte bergen till.
Vad hörde jag till?
Och vad visste jag om träd och växters sociala liv? Om fotosyntes och klorofyll, eller rotsystems hemliga utbredning under jord, lika vidsträckt som kronan i solens ljus? Ingenting visste jag. Jag hade bara läst i böckerna och tillskansat mig en gröt av halvsmält kunskap, medan trädens gröna bladknoppar lika mirakulöst slog ut varje år och drack växtkraft ur solljuset. Men ingen teoretisk bildning var till nytta häruppe. Minsta grässtrå visste mer om överlevnad än jag.
Gräs. Eftersom I inte talat om hur länge han skulle bli borta, och eftersom jag blev rastlös av overksamheten började jag samla torrt gräs till en bädd inne i grottan. Därefter flätade jag med ovana fingrar en matta av långa blad från en vassliknande växt. Mitt nattläger placerade jag så att jag kunde ligga och se upp mot himlen genom öppningen i taket men ändå inte behövde riskera att hamna i takdropp om det började regna. Sedan flätade jag, nu med större skicklighet, ytterligare en matta att ha som täcke, och jag kände mig stolt. Tak över huvudet, en doftande mjuk säng, ett lerkrus med friskt vatten och en hemlig, grön växt att föra inre dialog med; vad mer kunde jag önska?
Mycket.
Men detta var vad jag hade. Samt tid, och tystnad.

Natten bjöd på obehagliga överraskningar. När mörkret föll kom kylan. Lika het som dagen varit, lika kall blev natten och jag huttrade ömkligt under min vassmatta. Inte bara kölden kom mig att darra. Vilda djur gick på jakt ute på sluttningen, stora djur, och jag var ett försvarslöst byte där jag låg. Någonting röt i mörkret, någonting skällde, någonting ylade. Fladdermöss vaknade till liv under taket och flög i svärmar ut genom grottmynningen.
Och inte ens en eld att trygga mig till.
Skräcken förlamade mig. Jag svor att ge mig av så fort det blev ljust, utan att vänta på I. Inte en natt till, lovade jag mig själv där jag låg och såg stjärnor blinka in genom sprickan i taket. Till sist somnade jag ändå.
Men när jag vaknade på morgonen hade jag feber och orkade inte stiga upp. Det regnade ute, ett ihållande dagsregn och jag skakade av frossbrytningar, föll stundtals i dvala och drömde underliga, förvirrade drömmar. Natten därpå orkade jag inte ens vara rädd. Sedan flöt dagar och nätter ihop och jag visste inget mer.

Jag vaknade av att det var ljust. Solen sken därute och i strimman som föll in såg jag min lilla planta stå grön och frisk. Den utsände en svag, aromatisk doft som verkade upplivande. Jag kröp ut ur grottan, låg raklång framstupa på marken och drack girigt ur källan; vattnet smakade gudomligt.
Solen värmde mig. Vinden drog vänliga fingrar genom mitt toviga hår. Jag låg kraftlös och söp in dofterna efter regnet och jag var inte mer och inte mindre än gräs och blad, svag men pånyttfödd till liv. Ytterst få, långsamma tankar drev genom mitt medvetande som molnslöjor, men framför allt var jag lycklig, tyngdlös och tom. Jag rullade över på rygg, blundade och bredde ut armarna och talade till solen.
– Jag är också ett växande ting på jorden, sa jag, ge mig livskraft.
Genom ögonlocken såg jag blodkärlen skimra röda.

Min tid på bergssidan äger inga mått att mätas med. Den förflöt i stillhet. Krafterna återvände och jag gjorde små utflykter ner i skogen där jag fann ätbara ting, som frukter, bär och rötter. På andra sidan skogen, som bara visade sig vara en dunge, hittade jag en liten sjö, eller tjärn med underjordiska tillflöden av iskallt vatten. Jag badade där och tvättade upp mina kläder, satt på en klipphäll och soltorkade. Efter sjukdomen hade mina förväntningar på tillvaron krympt drastiskt och jag fann en förnöjsam glädje i att disponera dagarna enkelt. Ibland tänkte jag på I och undrade om han glömt bort mig. Ibland tänkte jag på Grymtoxe och saknade honom. Det hände också att jag tänkte på ett liv som jag förstod varit mitt, men nu tycktes så avlägset, och det saknade jag inte alls.
Jag vårdade plantan i grottan och sjöng trädsånger som jag diktade till den. Den växte och bladen grönskade mörkare, mer glänsande. När jag andades in doften den spred blev jag yr. – Kanske är du magisk? undrade jag och gnuggade försiktigt ett blad mellan fingrarna. – Ta dig tid, viskade en liten röst inuti mitt huvud, - ta den tid du behöver…
Till sist hade jag glömt allt.
Jag satt på klipphällen framför den spegelblanka tjärnen och njöt av att vara stilla och tyst, att vara, inte göra. Sakta sjönk allt in, som flodens bottenslam lägger sig tillrätta och sinnet blev genomskådligt. Tysta dagar, tidens långsamma flöde. Solljuset silades genom trädens kronor.
Plötsligt föll ett regn, så finfördelat som om en glittrande dimma sänkte sig över tjärnen.

En natt blåste det upp till storm över högplatån. Jag låg på min gräsbädd och lyssnade till vindarnas musik. Den dånade ute i skogen, ven in genom grottmynningen, uppfyllde hålrummen, tjöt genom springan i taket; jag låg på botten av klanglådan i ett instrument, som stormen spelade. Jag somnade till musiken. När jag vaknade hade stormen bedarrat. Istället blåste någon panflöjt utanför och fladdrande eldsken lyste in i grottan. Doften av varm soppa nådde mina näsborrar och jag tassade ut och hälsade I välkommen tillbaka.

Att rida på en jak nedför en solbelyst bergssida är lyckan. – Om hundra år kommer någon hit upp och hittar ett stort träd som växer inuti en grotta! ropade jag förtjust till I. Han vände sig om och skrattade stort med hela sitt bruna, rynkiga gubbansikte och nickade.
– Och vetenskapens lärde män kommer att klia sig i håret och grubbla över hur det gått till, svarade han.