Vågar släppa tankarna fria
Av Anna Eklöv

I den här boken är Alfons Åberg 7 år och tänker mycket över saker och tings tillstånd. Många härliga frågor ställer sig Alfons: Är jag här? Är det jag?

Värme och luft som han sprider och äppledoft från äpplet han tuggar på – är det delar av Alfons det? Hur långt når han?

”Utspridd lite här och där…
vem vet var man verkligen är?”

Spottet då, spottet från Alfons, det ligger kvar på gatan och när det torkat – finns det något av Alfons kvar i det? Spottet kanske rinner ner i jorden och blir till glädje för de små varelserna som bor där som behöver något flytande för att kunna bygga och jobba. Så funderar Alfons.

När någon minns då finns man ju kvar hos just den personen klurar Alfons vidare. Han tänker: ”Då är jag där inne i hans minne.” Hur långt når Alfons? innehåller många hoppingivande tankar om att man sprider ut sig och finns kvar på massor av ställen.

”Men nu ropar pappa: Aaalfons! Hallå! Är du där?
Så Alfons svarar:
Jodå… En bit av mej är här, säger han.
Ta då den biten som är där – och gå ut med soporna! ropar pappa.”

Detta är den första Alfons-boken som är rimmad, ja i alla fall delvis rimmad. Gunilla Bergström för in rimmen smidigt i texten. Rimmen känns naturliga, de får en plats på ett sätt som bara en skicklig barnboksförfattare kan få till. Jag tycker det passar utmärkt ur den synpunkten att många barn i Alfons ålder gärna leker med språket och tycker om att säga och lyssna på det som rimmar.

Den filosoferande Alfons frågor får ytterligare knorr av rimmen, det är som sagt lite barns sätt att leka med ord som Gunilla Bergström lyfter fram.

Boken är ett nöje att läsa om och om igen och prata kring med små som stora filosofer. Hur långt når man egentligen? Var slutar jag och var börjar du? Det kanske inte finns en gräns för hur långt man når, i alla fall inte när man är sju år eller när man som vuxen vågar släppa tankarna fria. Gunilla Bergström är en dam i sina bästa år som sannerligen i sitt skrivande och filosoferande låter tankarna få fritt spelrum.