Ståtlig. I vilt tillstånd finns strutsen i dag enbart på den afrikanska kontinenten.	FOTO: LENNART LUNDH

Magnifik mångsidig fågel
Av Lydia Duprat

Har man en gång haft förmånen att se strutsar i deras naturliga miljö kan man inte annat än att bli fascinerad av dessa fåglar. Strutsar är majestätiska djur och tillika jordens näst snabbaste sprinter.

En struts kan hålla en hastighet av 50 kilometer i timmen under så mycket som 30 minuter. Vid korta spurter kan den uppnå hastigheter om 70 kilometer i timmen. Bara geparden springer snabbare än strutsen.

Strutsen (struthio camelus) är jordens nu levande största och tyngsta fågelart: hanar är 210-275 centimeter höga och väger 100-135 kilo, honor är 175-190 centimeter höga och väger 70-110 kilo. Fågeln tillhör släktet ratiter som saknar bröstbenskam och således flygförmåga. Men vem behöver flyga när man nu kan springa så fort? En struts har setts springa om en antilop i full galopp och man kan bara anta att den inte är ensam om dylika bedrifter.

Gängse forskning ger vid handen att strutsen kan förflytta sig över mycket stora områden. Djurrättsaktivister i Sverige och utomlands brukar åberopa strutsens stora rörelsebehov som argument mot strutsuppfödning. Men strutsuppfödaren Peter Stenius håller inte riktigt med om att strutsar har så stora rörelsebehov.

— I sin naturliga miljö förflyttar sig strutsar över stora områden eftersom de måste söka efter vatten. Men har de tillgång till vatten och foder då har de ingen anledning att göra det och det gör de inte heller.

Lars-Åke Janzon, biolog på Naturhistoriska riksmuseet, tror inte heller han att strutsar behööver springa så särskilt mycket.

— Strutsar springer bara när de är rädda, säger han. Jag har varit i Afrika i många omgångar, och banne mig om jag någonsin sett en struts springa. Och strutsar springer inte efter vatten utan de går efter vatten. Att springa i ett varmt klimat är mycket energikrävande och vätskeförlusten blir mycket stor. Det skulle därför vara direkt kontraproduktivt att springa efter vatten.

Ingvar Ekesbo, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet, har en annan uppfattning.

— Det är riktigt att strutsar inte springer om de har tillgång till mat och vatten, säger han. De är som människor, de är ganska lata. Problemet är att denna stillastående livsstil inte är bra för deras utveckling. Det påverkar deras benstomme och muskulatur negativt.

Ingvar Ekesbo menar att det är uppfödarens skyldighet att se till att det inte uppstår sjukdomar som en följd av detta.

— Man får se till att arrangera utfodringsplatser och dylikt på ett sådant sätt att man tvingar djuren att röra på sig. Strutsar ska inte frestas att stå och hänga i ett hörn.

Fega och nyfikna
Enligt Peter Stenius är strutsen ett uråldrigt djur som har överlevt tack vare sin benägenhet att ta till flykten vid minsta tecken på fara. Strutsar flyr hellre än slåss.

— Andra djur slår gärna följe med strutsar eftersom strutsar har en så bra syn och därför kan upptäcka faror tidigt. Men strutsar kan försvara sig om det skulle vara nödvändigt, en struts kan sparka ihjäl ett lejon, säger han.

Peter Stenius berättar att det räcker med att en enda individ i flocken blir uppskrämd så springer hela flocken i väg. Men ganska snart springer de tillbaka för att undersöka just det som nyss skrämt dem på flykt.
Strutsens syn är så pass god att den kan se ett förhållandevis litet föremål på 1,6 kilometers avstånd. Även deras hörsel är mycket god, och de har synliga öronkanaler. Strutsens hjärna är däremot liten — faktiskt lika liten som en valnöt.

— Men strutsar är ingalunda ointelligenta djur, säger Peter Stenius. Tvärtom är strutsar oerhört nyfikna och sociala. Papegojor brukar ju betraktas som intelligenta djur, men deras hjärna är faktiskt mindre än strutsens.

Strutsen har som enda fågel två tår. Den ena tån är försedd med en vass, 4-5 centimeter lång nagel. Den kan användas till försvar och tillfoga stor skada. I övrigt används den till grävning och till att tillreda boet. I strid sparkar strutsen framåt och sparken har samma kraft som en hästspark.

I vilt tillstånd finns strutsen i dag enbart på Afrikas stäpper, savanner och i dess halvöknar. Födan består av gräs, frön, insekter och smådjur. Fågeln sväljer även små stenar vilka fyller en viktig funktion för matsmältningen då fågeln saknar tänder. De fyra nutida underarterna skiljer sig bland annat i hals- och benfärg, som varierar mellan grått och rött. De långa, kraftiga benen har nakna lår. Honan är brunspräcklig och hanen svart med vita, fluffiga ving- och stjärtpennor. Strutsfjädern har lika långa fan (den platta, bärande ytan av fjädern) på varje sida om skaftet varför den var en symbol för rättvisa i det gamla Egypten.

Dansant fågel
Inom strutsens beteenderegister förekommer något som i det närmaste är att jämställa med en sorts dans.

— Dansen uppfyller flera syften, berättar Peter Stenius. Strutsarna dansar när de är rädda och de dansar när de är glada. De dansar vid uppvaktning och för att sätta sig i respekt hos rivaler.

Strutsar lever i flock. De kan bli 60-70 år gamla; den äldst kända strutsen levde i Sydafrika och blev 81 år gammal. Strutsen blir könsmogen vid 2-3 års ålder. Vid häckning parar sig en hane med flera honor vilka lägger äggen i ett gemensamt bo, som de gräver direkt i marken. Äggen ruvas dagtid av den dominerande honan, nattetid av hanen. Ungarna övervakas av hela flocken.

Strutsen har jagats i alla tider för sitt goda kötts skull och periodvis för sina plymer. Fågeln har också använts som riddjur i processioner och som pricktavla på arenan i romarriket.

Strutsen har farmats sedan 1860-talet i Sydafrika. Numera förekommer strutsfarmer på många håll i världen, inte minst i Sverige. Köttet är mycket fettfattigt och därför nyttigt, och anses av många som en delikatess. Strutsägget väger 1,5–2 kilo och är världens största ägg, motsvarande 25 hönsägg. Äggen går utmärkt att använda till matlagning, och det kraftiga skalet kan användas som förvaringskärl eller till att göra prydnadssaker av som till exempel lampskärmar. Hudarna används till exklusiva skinnarbeten såsom skor, väskor och plånböcker. Plymerna har i dag en begränsad marknad, men fjädrarna, som är fettfria, ger utmärkta dammvippor och efterfrågas av bland annat elektronikindustrin.