ÅRGÅNG 3 NUMMER 5 — 16 SEPTEMBER 2002 | ||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Renmärkning
i Lappland — en upplevelse för stora och små Klockan närmar sig midnatt en ljus sommarnatt i Lappland. Några människor står utmed vägkanten, en här, en där och ytterligare en någon kilometer längre bort. Vad sysslar de med? Vad väntar de på? Vi ser någon som sitter i en bil och talar i en kommunikationsradio. Mystiskt. Här ute i vildmarken, med tallskogar, myrar, kalhyggen, sjöar och berg så långt ögat kan se. Plötsligt frigör sig några skuggor från dikeskanten och två renar kliver ut på vägbanan. Den här gången är det inte bara två eller några få renar. Den här gången är det en hel hjord med brölande och grymtande hornförsedda djur som korsar vägen. Hundratals. De är grå, bruna, fläckiga, vita och beiga. En del är skamfilade i hårremmen, en del blanka. Många av renkorna, vajorna som de kallas, följs av kalvar i varierande storlekar. Det är kalvmärkning på gång. Jag, en "nollåtta", och min kille som är infödd Malåbo men numera också en nollåtta, hade fått den stora äran och glädjen att få vara med på en äkta renmärkning. Vi var spända och visste inte riktigt vad som skulle hända.
Utspridda
renar Renarna betar utspridda över ett flera mil vidsträckt område. Just de här renarna tillhör skogssamebyn i Malå kommun och de är omkring 4000-5000 renar sammanlagt. Malå ligger i Västerbotten i Lappland. I år har det varit extra svårt att samla ihop renarna. Detta på grund av myggbrist! (Garanterat ovanligt i dessa trakter sommartid). Juni månad var så torr att nästan inga mygglarver kunde kläckas. Myggorna har därför lyst med sin frånvaro. Det har inte funnits många andra insekter heller, till exempel blinningar (bromsar). Även om myggbristen är en lättnad för både människor och djur (ej de som lever av dem förstås), så ställer det ändå till problem. Vanligtvis håller renarna ihop i flockar för att skydda sig mot insekterna. Renarna i ytterkanterna får ta "smällarna". När de "tröttnat" tar de skydd längre in i flocken medan andra renar "byter av". I år har renarna inte behövt samarbeta mot insekterna. I stället har de obekymrat kunnat sprida ut sig över stora områden med strörenar lite här och var. För att få ihop en stor flock till märkning tog därför samerna den här gången hjälp av en inhyrd helikopter från Arvidsjaur. Man går också till fots i skogen för att samla in renarna och har vallhundar till hjälp. Det kostar åtskilliga tusenlappar att hyra helikopter och besvikelsen var märkbar när det "bara" var cirka tre-fyrahundra renar som sprang in i rengärdet, fållan man under dagen byggt upp för märkningen. Nattarbete Alla är med och hjälper till vid renmärkning. Unga som gamla. De som inte kan ta aktiv del i själva märkningen ställer upp på andra sätt med marktjänst eller goda råd. De gamlas erfarenheter och kunskaper har man stor respekt för. För barnen är renmärkningarna riktiga höjdpunkter. Dels tillåts de vara uppe hela natten och dels får de träna på att kasta lasso för att fånga in kalvarna och märka dem. Många
olika märken När man ser alla de hundratals renarna springa runt i rengärdet, varv på varv, kan man inte låta bli att förundras över hur skickliga männen är som dels ska kunna urskilja sin egen märkning på vajornas öron, dels i den totala yran som råder kunna se vilken kalv som följer just den vajan - sen dessutom att med lasso klara av att fånga kalven. Renarna brölar och grymtar hela tiden och flera kalvar har kommit bort från sina mammor. Kalven vet precis hur hans mamma låter och det är det den går efter för att hitta henne igen. Ofta vet både kalv och vaja exakt var någonstans de tappade bort varandra, och möts igen på samma plats! Barnens
höjdpunkt Då låter man alla barn, från cirka sex år och uppåt, att försöka fånga in kalvarna. De allra minsta får hjälp av ett äldre syskon eller en vuxen. Nu spelar det ingen roll om det är ens egen kalv eller inte. När kalven är infångad sätter man bara på den ett halsband, en bricka, med ett nummer. När alla resterande kalvar fått en nummerbricka låter man återigen djuren vila någon timme. Efter en stund hittar kalven tillbaka till sin mamma och brukar då lägga sig ner och vila. När allt är lugnt och fridfullt smyger man in och antecknar, vilket nummer kalven har och vilken vaja den är hos. När djuren fått vila och morgonen börjar gry (fastän solen varit uppe nästan hela natten) fångas kalvarna med nummerbrickorna in än en gång och kan nu märkas med rätt märke i örsnibbarna. Totalt den här natten märktes cirka 140 kalvar.
Viktigt
hinna med För oss var det verkligen en upplevelse att få vara med om renmärkningen. Att få se alla dessa fascinerande djur, i hundratals, samlade på ett ställe, höra deras brölande och dundrande ljud när de springer runt, runt och se hur de fångas in och märks. Och att få vara med i den trevliga sociala samvaron som råder runtomkring märkningen. Det var något att minnas och något som vi gärna skulle vilja vara med om igen.
|
|||||||
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||||
|