Shamaner — finns de?
Av Anna Southerington

FOTO: JENNIE BÄRRBO

Vårblot på Uppsalas högar.

En av de människor som entusiasmerar och inspirerar mig i vardagen är Carl Johan Rehbinder, som är just shaman och vars trumresor på AKAL Center i Stockholm jag mycket ogärna missar. Calle är inte bara shaman (för att skoja lite med den gamla hemska reklamfilmen), utan också lite av en allkonstnär med det egna företaget MultiArt Productions, en bakgrund inom teatern och mycket mer.

Jag har länge varit nyfiken på shamanismen och velat veta mer om den. Det är också ett område som för de flesta är tämligen obekant. Så jag mer eller mindre tvingade stackars Calle att ställa upp på en intervju — ett uppdrag han med gott humör åtog sig, tack och lov!

Du är ju nordisk shaman. Vad betyder det egentligen, och vad gör en sådan?

Shaman kan man vara på många olika sätt. Dock kan man säga att det finns vissa fenomen som återkommer inom shamanska kulturer över hela världen - att man reser i andra världar, med hjälp av ändrade medvetandetillstånd, och att man med hjälp av detta själsliga resande helar och botar människor. Den största skillnaden mellan just sydskandinaviska — alltså inte samiska nåjder, utan sejdkarlar och völvor — shamaner och andra är väl främst vissa specifika tekniker, som sejden och runmagin. Annars är det väl ofta utanverket som skiljer sig mest — vad gudar och gudinnor heter just här i Norden, och att man utgår från just det klimat och de årstidscykler som vi har här i Norden.

Det är dock inte oviktigt på något sätt. "Utanverk" betyder inte att det är ytliga skillnader. Att anpassa sig till den natur man lever i är oerhört viktigt för en shaman. Isen är till exempel ett av grundelementen för en nordisk shaman, något som skulle te sig tämligen obegripligt för en prärieindian - liksom de kraftdjur vi vanligen arbetar med oftast är just nordiska djur. Det faller sig naturligt att vi påverkas av naturen och de cykler av ljus och mörker som vi har där vi bor.

En flodgud blir av naturliga skäl mycket betydelsefull i området kring Nilen, och här i det agrara Norden blir de gudar som representerar fruktbarhet, sådd och god skörd mycket viktiga.

Hur kom du in på det här med shamanism, och vad var det som först tilltalade dig med shamanismen?

Jag började med shamanism utan att ha en aning om att det var just det jag gjorde. Jag har alltid varit en så kallad andlig sökare, men också en sökare i livet som helhet — jag har sökt förstå, analysera, uppleva, utveckla, bryta gränser och tabun, uttrycka. Jag har alltid arbetat konstnärligt på ett eller annat sätt, och däri givit uttryck för mitt sökande. Och mitt finnande.

I teatern fann jag väldigt mycket av det rena uttrycket för människan, för mig själv, och därför har jag sysslat rätt mycket med teater. Förutom att spela teater som skådespelare har jag också regisserat teater, samt arbetat som dramalärare och pedagog. Jag hade på 90-talet ständigt återkommande teaterimprovisationskurser, och dessa kurser innehöll ett starkt element av personligt växande. Jag använde mig av redskap som starka trummor, icke-verbala uttryck, masker, gränsöverskridande övningar och egna begrepp som "det heliga teaterrummet", i vilket allt är tillåtet, allt får hända.

En god vän till mig, en äldre kvinna som också är shaman, frågade vad jag gjorde på mina teaterkurser, och då jag berättade log hon brett och påstod att jag ju var en shaman, eftersom merdelen av de aktiviteter jag beskrivit var rena shamanska tekniker. Jaha, sade jag. Det var ju intressant. Fast jag visste inget om shamanism. Men då fick jag ett incitament att ta reda på mer. Och eftersom shamanska tekniker redan var något jag omedvetet hade integrerat i andra aktiviteter, föll det sig naturligt att väva in shamanens väg i mitt liv som det redan var. Jag gjorde mig medveten om vad jag redan sysslade med, om man säger så.

Detta var, om jag inte minns fel, 1992, och sedan dess har jag medvetet utvecklat de shamanska delarna av mitt arbete. Sommaren 1996 startade jag och två andra shamanskt intresserade personer det nordiskt-shamanska nätverket Ratatosk, och det ledde till ett omfattande arbete med många olika lika shamanskt intresserade människor. Ratatosk finns fortfarande, och med ojämna mellanrum ägnar vi oss åt ceremonier och annat shamaniskt.

Och fortfarande är shamanismen den väg som inspirerar mig mest, som passar mig bäst, som ger mig den bästa formen för mig att uttrycka min andlighet, min relation till världen, skaparen, mig själv och mina medmänniskor.

Shamanism är ju verkligen uråldrigt — har det någon funktion i dagens samhälle?

Just det faktum att shamanismen är uråldrig, och att den har överlevt in i modern tid, visar att den har kvaliteter som är tidlösa. Och eftersom shamanism för mig inte bara är en snygg teori, utan något jag praktiserar, och dessutom ofta tillsammans med andra människor, så ser jag ett enormt behov av lite mer shamanism i världen.

Särskilt med tanke på att vi lever i ett oerhört alienerat och artificiellt samhälle — shamanism är starkt naturinriktad och väldigt ekologisk. Och det behöver vi verkligen.

Samtidigt innehåller shamanskt tänkande en medvetenhet om att det finns många olika världar och nivåer av medvetande, och det är ju inget som är tidsbundet på något sätt — snarare är det något vi alla skulle må bra av att få ta del av. Inte minst för att det hos många människor kanske skulle dämpa det överdrivna fokus vi har på den fysiska verklighet vi vandrar runt i.

Dessutom är shamanismen, i alla fall som den uppstår i vår tid, för det mesta en mycket icke-hierarkisk företeelse, något som vi verkligen behöver efter många sekler av strikt hierarki beträffande andlighet och religion. Cirkel snarare än pyramid. Shamanismen ger individen ansvaret tillbaka.

Kan shamanismen ha något att erbjuda människor med en mer konventionell gudstro eller andlig tro?

Absolut! Shamanska tekniker av olika slag syftar ju till att komma i kontakt med andra medvetandenivåer, och till exempel trumresan kan vara en mycket bra väg att komma i direktkontakt med Gud.

Jag har i många år levt efter min egen devis —"den som själv talar med Gudar och Gudinnor kan inte kuvas" — och en shamansk inställning kan definitivt underlätta för denna kontakt, göra att gudar och gudinnor kommer lite närmare en själv. Den shamanska vägen att tala med Gud är väldigt individuell. Du utvecklar din egen relation till Gud, eller Gudinnan - eller flera olika gudar/gudinnor, och med denne/denna/dessa kan du kommunicera i praktiken när som helst, var som helst, hur som helst. Och denna kontakt är din, ingen annans. Gud talar då med dig, och du talar med Gud - på ditt sätt, med ditt språk.

Svaret på frågan är med andra ord JA — shamanistiska tekniker kan hjälpa till, ge praktiska tekniker för att själv komma i kontakt med Gud.

Värt ett försök, inte sant?