Mäns harmoniska stönande
Av Åsa Jonsson

Varför stönar män i par när de styrketränar? Det är en fråga som jag har funderat över ett tag nu. De går i par till gymmet, tränar och ger varandra uppmuntrande kommentarer. Det är fullt förståeligt. Kvinnor gör ungefär samma sak när de går till toaletten på krogen. Vad som däremot gör mig förvånad är det sätt varpå två tränande män kan stöna under ett träningspass.

Första gången som jag började tänka på det här var en kväll när en man lade sig framför mig i en maskin och började att lyfta vikter. Svetten rann, han kämpade, han stönade. Hans vän, hans partner, som stod bredvid, svettades, såg på och stönade. Det kändes som om jag helt plötsligt hade hamnat i en dokumentär om barnafödande. Det var samma lidande miner, samma uppmuntrande tillrop: "bara en till, du orkar, du klarar det!" och samma medlevande från partnerns sida. När det hela sen var över låg de
utpumpade bredvid varandra på mattan och berömde varandras muskelmassa.

Då misstänkte jag att det hela var en engångsföreteelse; men det var som om mina ögon hade öppnats efter denna händelse. Nu ser jag det nästan varje gång jag tränar. Män kommer i par, de tränar i par och de lever ut sina känslor i gymmet. Men varför det gemensamma stönandet? Det verkar som om de båda, när den ene tränar, lever sig in i upplevelsen så djupt att de synkroniserar andningen och därmed även stönandet. Kan detta vara en rit som män genomgår för att komma varandra närmre även i andra sammanhang? Eller är det så att dessa stönande män när de kommer ut från gymmet går sina skilda vägar och sneglar lite generat på varandra?

Det djupa stönandet verkar vara begränsat till i par tränande män. Det är ofta som män låter när de tränar men sällan lika genomgående som när de är två. Jag måste erkänna att jag av och till blir riktigt generad när jag lyssnar till deras läten. Det känns som om jag inkräktar på dessa mäns privata upplevelser när jag hör dem. Det kanske är ett sätt för dem att hitta tillbaka till någon form av primitiv nivå där kultur och natur kan samsas och som uppenbaras i ett harmoniskt stönande hos två män. Det inger åhöraren en generad men trygg känsla att lyssna på dessa hämningslösa (eller för tillfälle hämningsbefriade) män. Det ger hopp, hopp om att människor för ett kort tag kan släppa på sin kontroll utan att det leder till att någon såras eller skadas, utan till att två människor för ett kort tag delar varandras bördor. Det känns tryggt.