Bra när det bränner till
Av Björn Gustavsson

En rad av Lars Noréns senaste pjäser har haft urpremiär utomlands - den senaste, Detaljer, iscensattes av Bille August på Det Kongelige i Köpenhamn. Först ett halvår senare kommer den nu i Sverige, i regi av Eva Dahlman.

Precis som i den nyligen aktuella Tyst musik kan själva tidsförloppet sägas ha ett slags huvudroll. Scenerna avlöser varandra som ett pärlband av tablåer; detalj läggs till detalj - och med ens har ett helt liv passerat.

Noréns Detaljer är ett slags variation på temat ”alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet”. Episoderna vävs samman och bildar efterhand en sammansatt fresk av de fyra huvudpersonernas liv. Deras vägar möts och korsas, relationer går sönder, nya bildas.

Föreställningen inleds med en lång exposé med projicerade ../bilder som hämtade ur ett privat fotoalbum. Denna ”vi-som-älskade-varandra-så-mycket”-upptakt slår an ett sorgesamt grundackord: trots att dessa personer söker kärlek, lycka och livsmening, finner de litet av detta, eller inget alls. Desperat söker de efter - ja, de verkar inte veta själva…

Eva Dahlmans iscensättning betonar denna jakt efter autenticitet och livsinnehåll - men ändå inte tillräckligt starkt. Hennes tolkning håller sig i långa stycken till textens ytskikt. Dramaturgiskt är uppsättningen effektiv (”Short Cuts” i teaterform!), men undertexterna lämnas emellanåt outnyttjade.

Scenografin är fragmentarisk och underbygger en statisk snarare än rörlig form.

Detaljer utspelas mellan 1989 och 1999. Just denna tidsperiod fungerar som dubbel illustration av dessa människors ensamhet. Det är som om pjäspersonerna drunknar i en flodvåg av nyliberal förverkliga-dig-själv-mentalitet, oförmögna att ta vara på sina liv.

Anmärkningsvärt nog är tre av de fyra huvudpersonerna författare (!). Den erfarne Norénuttolkaren (utomordentlig tolkning, dock ibland litet ”pojkaktig”) Reine Brynolfsson lyfter fram bokförläggaren Eriks hudlöshet och instängda längtan efter kärlek. Uppgivet konstaterar denne luttrade, cyniske Erik: ”vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt”.

När han så möter den unga romanförfattaren Emma sätts hans värld i gungning. Nadja Weiss är bättre än någonsin i sin tolkning av denna flicka, vars behov av trygghet för henne rätt in i den äldre mannens famn.

Ola Rapace, hittills kanske mest känd för sina filmroller, övertygar starkt (även om han emellanåt framstår som aningen opersonlig) som den unge pjäsförfattaren. Inlevelsefullt ger han liv år en yngling som maniskt vill lära känna livet och sina medmänniskor.

Den mest kongeniala skådespelaren i denna fyrklöver är Lil Terselius, vars intelligenta och sensuella spel levandegör texten på ett överlägset sätt. Här spelar hon Eriks fru, en läkare som närmar sig de femtio och som allt mer desperat försöker låta bli att tänka på sin barnlöshet och på tomheten i sitt äktenskap. Hon är expert på att hålla skenet uppe - tills hon inte orkar längre.

Detaljer är knappast en av Noréns bästa pjäser, därtill går den allt för mycket på tomgång, med sekvenser där kallpratet övergår i övertydlighet och långrandiga putslustigheter. Men gång på gång bränner det till i denna angelägna iscensättning - och då är det bra - riktigt bra.

Nämnas kan också att pjäsen i höst får premiär även som biofilm, med bland annat Pernilla August, Jonas Karlsson och Michael Nyqvist i rollerna.