ÅRGÅNG 4 NUMMER 2 — 17 FEBRUARI 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Drömmar om Paris
Av Theodor Stenevang

FOTO: WEBSHOTS.COM

Mitt första äventyr på egna ben i vuxenvärlden var ett läsår i Paris för snart tio år sedan. Gymnasiet var avklarat, lumpen likaså, och jag klev på en långfärdsbuss med två stora resväskor. Ett dygn senare klev jag av på en bussterminal i utkanten av centrala Paris. I en turistväska runt halsen, innanför kläderna, hade jag femtiotusen svenska kronor; det var hela första terminens studielån från CSN, som betalades ut i klumpsumma, samt alla mina besparingar. Det tog tre dagar innan jag lyckades öppna ett bankkonto att sätta in pengarna på. Fram till dess gick jag runt med dem innanför skjortan, dag och natt. Femtio tusen.

Under åtta månader bodde jag sedan i en lägenhet som hyrdes i andra hand med spartansk möblering. Jag delade den med två svenska kompisar. Efter betalda kursavgifter till Sorbonne, hyra och tunnelbanekort var min levnadsbudget exakt 92 franc per dag. Jag förde kassabok för varenda utgift. "Baguette 2,50" står det hur många gånger som helst i den där kassaboken. Det var inte precis fett och vi hade våra prioriteringar klara: ost, vin och uteliv stod före både kökskniv, gardiner och badrumsspegel. Att vara 20 bast, bo i en lägenhet med utsikt i Paris och ha pengar på banken är magiskt. Det hände att vi bara skrek rakt ut vissa morgnar när vi låg och drog oss och diskuterade vad vi skulle göra med dagen - ska vi ta tunnelbanan till Montmartre eller ska vi promenera till Notre Dame? Ofattbart. Vi vaknade varje dag i en lägenhet som vi ganska snart började kalla för "hemma" - och hemma var del av en gigantisk teaterscen, en film, omgiven av ../bilder ur turistbroschyrer som visade romantikens Paris, matens och vinets Paris, historiens Paris. Och det fanns en viktig skillnad mellan oss och alla främlingar på hotellen som kommit för att se broschyrernas ../bilder i verkligheten: vi var hemma. Vi bodde där. Känslan av att successivt behärska allt mer av språket, av att lära sig hitta och snart kunna förklara för hotellgäster hur de skulle hitta hem, av att bli igenkänd som regelbunden kund i bageriet, fyllde mig med en overklig lyckokänsla.

Sedan jag återvände till Sverige och allvaret på försommaren 1996 har jag varit på besök i Paris vid tre tillfällen. Tre gånger, om vi räknar de gånger då jag rest dit. I sömnen, då jag drömmer, återvänder jag till Paris flera gånger i månaden. Staden är sig lik i de där drömmarna, kvarteren är de samma. Men som helhet är den alltid annorlunda. I drömmarna då jag återvänder till Paris letar jag ibland efter lägenhet, ibland efter en stadsdel som jag aldrig besökt, ibland efter den rätta promenadvägen till skolan. Något är det alltid som jag letar efter. I varje dröm vet jag att det är Paris jag står i, men staden förändras från den ena drömmen till den andra. Ofta liknar den inte verklighetens Paris. Jag har varit i ett Paris med stor hamn och gigantiska kajer med fraktfartyg som i Bordeaux. Jag har varit i ett Paris med branta backar och slingrande gränder som i Lissabon. Och jag har varit i ett Paris med privatbåtsmarina i centrum, som Monte Carlo. Jag känner igen mig varje gång, människorna pratar franska. Och jag letar efter något, varje gång.

Varför jag drömmer om Paris så ofta och vad det är jag letar efter vet jag inte. Det kanske är så att en del av mitt jag är kvar i Paris. Det kanske är så att den delen irrar omkring och försöker hitta resten av mig.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat