ÅRGÅNG 4 NUMMER 2 — 17 FEBRUARI 2003 | ||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Drömmar om Paris
Mitt första äventyr på egna ben i
vuxenvärlden var ett läsår i Paris för snart tio år sedan. Gymnasiet var avklarat,
lumpen likaså, och jag klev på en långfärdsbuss med två stora resväskor. Ett
dygn senare klev jag av på en bussterminal i utkanten av centrala Paris. I
en turistväska runt halsen, innanför kläderna, hade jag femtiotusen svenska
kronor; det var hela första terminens studielån från CSN, som betalades ut
i klumpsumma, samt alla mina besparingar. Det tog tre dagar innan jag lyckades
öppna ett bankkonto att sätta in pengarna på. Fram till dess gick jag runt
med dem innanför skjortan, dag och natt. Femtio tusen.
Under åtta månader bodde jag sedan i en lägenhet som hyrdes i andra hand
med spartansk möblering. Jag delade den med två svenska kompisar. Efter betalda
kursavgifter till Sorbonne, hyra och tunnelbanekort var min levnadsbudget
exakt 92 franc per dag. Jag förde kassabok för varenda utgift. "Baguette 2,50"
står det hur många gånger som helst i den där kassaboken. Det var inte precis
fett och vi hade våra prioriteringar klara: ost, vin och uteliv stod före
både kökskniv, gardiner och badrumsspegel. Att vara 20 bast, bo i en lägenhet
med utsikt i Paris och ha pengar på banken är magiskt. Det hände att vi bara
skrek rakt ut vissa morgnar när vi låg och drog oss och diskuterade vad vi
skulle göra med dagen - ska vi ta tunnelbanan till Montmartre eller ska vi
promenera till Notre Dame? Ofattbart. Vi vaknade varje dag i en lägenhet som
vi ganska snart började kalla för "hemma" - och hemma var del av en gigantisk
teaterscen, en film, omgiven av ../bilder ur turistbroschyrer som visade romantikens
Paris, matens och vinets Paris, historiens Paris. Och det fanns en viktig
skillnad mellan oss och alla främlingar på hotellen som kommit för att se
broschyrernas ../bilder i verkligheten: vi var hemma. Vi bodde där. Känslan av
att successivt behärska allt mer av språket, av att lära sig hitta och snart
kunna förklara för hotellgäster hur de skulle hitta hem, av att bli igenkänd
som regelbunden kund i bageriet, fyllde mig med en overklig lyckokänsla.
Sedan jag återvände till Sverige och allvaret på försommaren 1996 har jag
varit på besök i Paris vid tre tillfällen. Tre gånger, om vi räknar de gånger
då jag rest dit. I sömnen, då jag drömmer, återvänder jag till Paris flera
gånger i månaden. Staden är sig lik i de där drömmarna, kvarteren är de samma.
Men som helhet är den alltid annorlunda. I drömmarna då jag återvänder till
Paris letar jag ibland efter lägenhet, ibland efter en stadsdel som jag aldrig
besökt, ibland efter den rätta promenadvägen till skolan. Något är det alltid
som jag letar efter. I varje dröm vet jag att det är Paris jag står i, men
staden förändras från den ena drömmen till den andra. Ofta liknar den inte
verklighetens Paris. Jag har varit i ett Paris med stor hamn och gigantiska
kajer med fraktfartyg som i Bordeaux. Jag har varit i ett Paris med branta
backar och slingrande gränder som i Lissabon. Och jag har varit i ett Paris
med privatbåtsmarina i centrum, som Monte Carlo. Jag känner igen mig varje
gång, människorna pratar franska. Och jag letar efter något, varje gång.
Varför jag drömmer om Paris så ofta och vad det är jag letar efter vet
jag inte. Det kanske är så att en del av mitt jag är kvar i Paris. Det kanske
är så att den delen irrar omkring och försöker hitta resten av mig. |
|||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||
|