ÅRGÅNG 4 NUMMER 2 — 17 FEBRUARI 2003 | ||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Reseminnen
Jag har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt
starkt minns jag de färder jag gjort utan särskild förhandsplanering. De har
inneburit en på flera vis nyttig erfarenhet. Man har tvingats till tålamod
och kreativa lösningar.
En av mina tidigaste långresor gick till Färöarna. Dessa var vid denna
tid, i slutet av 1970-talet, mina drömmars mål. Jag satte på mig en fullastad
ryggsäck, ställde mig vid en påfart till E 18 och började lifta. Inom tio
minuter hade jag fått lift med en förbipasserande egyptier. Han skulle till
Oslo - det passade perfekt. Mindre lyckat var hans vurm för kappkörning. Varenda
bil framför skulle prompt köras ikapp: den fartälskande egyptiern hade fullt
upp tills han slutligen något dämpade farten när vi väl var inne i den norska
huvudstaden.
Jag hade ingen särskilt stor reskassa. Men helst borde den räcka några
månader. Jag var inte särskilt klar över hur länge jag skulle vara borta,
det kunde bli både längre och kortare tid. För att spara pengar övernattade
jag den första natten i ett skogsparti vid Holmenkollen. Följande dag gjorde
jag välling på min lilla Trangia, innan jag så letade mig fram till Europavägen
mot Bergen och åter försökte få lift. Kom med en lastbil, men den skulle inte
längre än till Hönefoss - det blev till att tälta i utkanten av samhället.
Följande dag bromsade en äldre man in. Han hade varit krigspilot under
andra världskriget och jagat tyska ubåtar. Fortfarande avskydde han tyskar.
När vi på de små fjällvägarna sedan fick sakta in för en tysk bil ökade han
snabbt farten och körde om med en rad svordomar. Tyskar, de var för jävliga.
Mannen skulle ända till Bergen. Jag hade fått för mig att jag därifrån
skulle komma med någon lastbåt till Färöarna. Det visade sig svårt. Om jag
tog mig till Ålesund skulle det nog gå lätt. Därifrån, fick jag höra, gick
många fiskebåtar över till Färöarna. En septembermorgon klättrade jag upp
på kommandobryggan till fraktfartyget "Rogaland". Jodå, jag fick gärna följa
med till Ålesund. Nej, jag skulle inte behöva betala något. Strax kallade
han på stewarden, en man i vit uniform som visade mig till en hytt. På kvällen,
då fartyget gjorde loss och stävade ut från Bergen, satt jag på mässen tillsammans
med kaptenen och några andra i besättningen åt middag, medan stewarden passade
upp.
Jag minns hur det blåste på natten. Medan jag stod på däck och kräktes
mötte vi Hurtigrutens "Kung Olav", som kämpade i vågdalarna, försvann, vändes
på sidan så att man såg en stor del av kölen, och sedan rutschade över ännu
ett vågberg (den hade inte klarat mer och gick på lägsta fart, berättade kaptenen
följande morgon).
Detta var i september. Först nu fick jag klart för mig hur stormigt det
kunde vara vid denna tid. En av besättningsmännen förklarade: Inte ens om
jag hade en pistol skulle jag ge mig av i båt till Färöarna nu på hösten.
I Ålesund var det så säreget och spännande att jag stannade flera dagar.
Trakten var så vacker att min nyfikenhet väcktes: jag for med en "rutebuss"
in i land - tills jag överväldigades av en dalgångs skönhet och gick av vid
första bästa hållplats.
Det kunde inte vara vackrare här på jorden, tyckte jag. Dalgången var fylld
av små levande gårdsbruk, fjällen reste sig majestätiska runtomkring, någon
mil bort låg den berömda Geirangerfjorden. I Myklebust blev jag så gripen
av denna natur att jag sökte upp en gård och frågade om jag kunde få logi
där - kanske på höskullen; eller om jag möjligen kunde få sätta upp mitt tält?
En vänlig bondmora bjöd in mig, ordnade stor middag och visade mig sedan in
till en bäddad säng. Varsågod, jag var välkommen att stanna här!
I gengäld hjälpte jag till att plocka jordgubbar. Familjen hade en stor
åker där bären växte. Det var kallt och regnigt, halvvägs in i september,
jorden var lerig, och uppe på fjällsluttningarna lyste redan snön vit.
Några dagar senare: har kommit ombord på den färöiska fisketrålaren "Enniberg"
som har legat på ett varv här och snart skall återvända till Torshavn, den
färöiska huvudstaden. Kaptenen erbjöd mig att följa med gratis mot att jag
hjälpte till att städa hytterna där sjömännen bodde. Jag minns än i dag den
fräna fisklukten i de små rummen.
Den 21 september lade båten ut. Ett och ett halvt dygn skulle resan över
havet komma att ta. Redan första natten var vi mitt inne i en storm. Jag var
så illamående att jag till varje pris måste ut och få frisk luft. Mitt i natten
satt jag ensam på fördäck och höll i mig i ett fiskenät medan båten studsade
upp och ned i dyningar höga som tiovåningshus. Sjösjukan kändes värre och
värre, resten av natten satt jag inne i båten och kräktes en gång i halvtimmen.
Jag minns att det kändes som om man lättade från stolen varje gång båten steg
ur de djupa vågdalarna: så kraftiga var rörelserna. Det knakade om inredningen,
dörrar slog och slog, alltsammans var kusligt.
Äntligen Torshavn. Jag visste inte riktigt hur jag skulle resa runt på
öarna. Man tog allting som det föll sig. Här var det lätt att få lift. Sällan
behövde jag vänta särskilt länge, trots att bilarna var få. Några bygder saknade
ännu bilväg. Jag minns den märkliga stämningen på dessa platser. Det kändes
tidlöst, som i en saga.
Minns att jag hade något slags romantisk idé om att arbeta en tid vid någon
av fiskfabrikerna. Det lyckades inte. Konjunkturen var dålig, de jobb som
fanns gick i första hand till färöingarna själva.
De närmsta veckorna for jag runt mellan öarna, det gick glesa turer med
båtar mellan de största, i en del bygder stannade jag längre, bekantade mig
med de som bodde där, hälsade på i stugor där man ännu eldade med torv, dansade
"kedjedans" med anor från vikingatiden. Människorna var överallt överväldigande
generösa. De hade något annat också. De hade tid. Sällan har jag mött människor
som tycktes leva så tillfreds.
Detta var innan TV:s ankomst. Det fanns ännu inga TV-sändningar, trots
att året var 1979. I de små städerna och byarna lekte barnen långt in på kvällarna,
här var ett liv som vittnade om en livsform som hade försvunnit hemma i Sverige.
Och jag minns en liten biograf i Skuvanes. Det skulle visas film, denna
kväll - och bion var full av folk, gamla och unga. Vad var det för film? Det
var en spaghettiwestern, "Apache Woman". Ändå var det fullsatt i den enkla
lokalen. Och efter bara 45 minuter var det slut… Nej, inte filmen, men den
första filmrullen. Medan maskinisten spolade tillbaka för att kunna byta rulle
blev det paus, folk strömmade ut i hallen utanför och väntade sedan på att
det skulle ringa in till fortsättning.
Minnena stiger fram, det är som om öarna åter stiger upp för min syn, dessa
urtidsliknande klippformationer som reser sig ur havet, vilda som när vikingar
kringseglade dessa farvatten, vilda som på 1000-talet. Sådan var känslan.
|
|||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||
|