Svartvitt ger en isolerande känsla
Intervju med Stefan Ronge, regissör till "En utflykt till månens baksida"
Av Carin Larsson

Scen ur "En utflykt till månens baksida" av Stefan Ronge.	Bild: Folkets Bio

Samarbetet med Film Stockholm. Hur initierades och genomfördes det?
Mitt samarbete med Film Stockholm började egentligen med det tekniska stöd (kameror, film och utrustning) som jag fick från Filmverkstan under inspelningen. Filmverkstan avvecklades och blev sedermera Film Stockholm. Ulf Greek på Film Stockholm beslöt också han att stödja filmen i form av pengar till framkallningen av en biografkopia.

Hur arbetade du med skådespelarna?
Med de erfarna skådespelarna repade jag väldigt lite och försökte i stället förklara min idé och tanke med filmen, få dem att våga sig på det kontrollerade överspelet som jag var ute efter. Med kontrollerat överspel menar jag ett skådespeleri som hela tiden gränsar till det absurda mitt i totalt normala situationer - som familjemiddagen i filmen till exempel. I en tid när, speciellt i Sverige, det naturalistiska, "verkliga" skådespeleriet totalt härskar kändes det intressant och roligt att gå ifrån det och finna något eget.

Med Joakim som spelar huvudrollen fick jag gå till väga på ett annat sätt eftersom han egentligen inte är skådespelare utan konstnär. Det enda sättet vi kunde få Joakim att fungera var genom total inlevelse, han var tvungen att känna det karaktären kände. I scenen där Joakim blir påkörd av en bil blir han påkörd på riktigt, i scenen där han äter vodka med fil äter han vodka med fil på riktigt.

Varför svartvitt?
Några av de bästa filmer som jag sett är gjorda i svartvitt, "400 slagen" (Truffaut), "Barnvagnen" (Widerberg) med flera. Få filmer görs på svartvitt nuförtiden och förutom att det är vackert så finns det en isolerande känsla som svart/vit film ger.

Vad betyder månen och månens baksida för dig?
Månen står för det okända, något som man ser på himlen men aldrig kan få grepp om. Dessutom är den mystisk och vacker.

Jag drog själv paralleller till filmen "Happiness", hade du några särskilda inspirationskällor för filmen?
"Happiness" är en väldigt bra film och Todd Solondz är helt klart en inspiration. Cassavetes, Widerberg, Bresson, Denis är andra filmare som jag uppskattar. Jag attraheras av filmer som är oförutsägbara och låter situationerna som karaktärerna befinner sig i, inte i första hand karaktärernas repliker förmedla humorn, tragedin eller skräcken. Claire Denis film "Jag är inte sömnig" exempelvis förmedlar massor av känslor med små medel och knappt utan repliker.

Kort om din bakgrund och framtidsplaner. Varför film?
Jag gick ut Stockholms Filmskola 1999 och har sedan dess arbetat med film på olika sätt. Just nu skriver jag på en novellfilm som handlar om en medelålders kvinna som är besatt av renlighet. Handlingen kretsar också kring ödet (i den mån det existerar) och vad det har för inverkan på våra liv. Filmen är alla konstformer i ett och kan när den är riktigt bra även påverka människors liv. Sådana filmer vill jag göra.