Stan är full av tokiga karlar
Av Lydia Duprat

Min resa hem från en pressvisning i stan började på postkontoret på Nybrogatan i Stockholm. Jag hade ett trängtande behov av frimärken, riktigt många frimärken. Sådant var mitt behov och sådan min belägenhet att jag otypiskt nog fann mig i att vänta på min tur, som låg sisådär sextio nummer bort.

Jag hann inte ens sätta mig innan jag lade märke till honom. Vem hade inte lagt märke till honom? Han stod och gick i sina malätna kläder och pratade högt. Låtsades eller inbillade sig att han pratade i en handsfree på en mobiltelefon som inte fanns, pratade affärer med en affärspartner eller möjligen med sin advokat. Pratade mycket hörbart och inlevelsefullt, tycktes diskutera ett rättsfall ur principiell synvinkel.

Då och då nalkades han disken och bad postkassörskan ta hand om en hög skrynkliga brev, helt utan att ta notis om den person som kassörskan för stunden betjänade. Kassörskan log generat och nickade, kunden vände ryggen till och låtsades inte om den pinsamme dårfinken. Alla närvarande gjorde som kunden, det vill säga, försökte att inte låtsas om honom.

Till kassörskan sa den galne att han väntade fler brev, mycket viktiga brev, och att dessa skulle komma till postkontoret och att kassörskan skulle förvara dem tillsammans med de andra breven i högen. Sedan bad han få breven tillbaka, det var något viktigt han måste kolla, det hade han visst glömt bort. Kassörskan, som ju knappt hade rört högen, sköt tillbaka den till honom och fortsatte att le generat.

Oupphörligt pratade han i sin ”mobil”. Resonerade med sin motpart, spekulerade i vilken utgång rättsfallet torde få. Alla på postkontoret tittade bort från honom, det vill säga, när de inte sneglade på honom i smyg.

Han var magerlagd och av medellängd, gissningsvis mellan fyrtio och femtio år gammal. Egentligen inte en osnygg karl, men på tredagarsskägget och den trådslitna kostymen förstod man att karln var hemlös eller alkoholiserad, och på hans beteende förstod man att han var tokig.

När det långt om länge blivit min tur att gå fram till kassan hade mannen hunnit bli klar med sina ”postärenden”. Han gick ut ur postkontoret och alla drog en lättnadens suck.

När jag en stund senare gick Nybrogatan fram på min väg till tunnelbanan såg jag honom igen. Han gick på körbanan och fortsatte att prata i ”mobilen” och gestikulerade yvigt.

                                                   *****

Jag hade knappt hunnit sätta mig tillrätta i tunnelbanevagnen när jag insåg att jag hade med ytterligare en tokig karl att göra. Av alla de lediga platserna råkade jag välja ut just den mittemot en galning! Den andra för dagen.

Han var tjock, smutsig och såg missbelåten ut. Mumlade i skägget och – förstås – gestikulerade. Jag förstod på hans sätt att han menade att utmana mig. Jag tittade bort liksom alla andra. Men sedan tänkte jag, Va fan, jag är inte feg. Jag ska titta på karln. Så jag vände på huvudet och såg på honom, men det skulle jag inte ha gjort, ser ni, för direkt sköt han fram sin knutna näve nästan ända fram till mitt ansikte. Karltoken hade blivit förnärmad av att jag hade sett på honom!

Jag reste mig och sa ”Låt mig vara i fred!” varpå jag gick fram i vagnen och satte mig på en annan plats. Den här gången valde jag för säkerhets skull att sätta mig där inga andra satt. Men vad hjälpte det? På andra sidan gången satt en yngling som också han var tokig. Han rullade med huvudet likt en uggla och talade förmanande till sin mobiltelefon. Han tycktes galen men å andra sidan av allt att döma också helt harmlös; den här gången var det han som tittade bort. Ville vara i fred om sitt förtroliga samtal med mobilen.

Efter några minuter stannade tunnelbanan vid Slussen och jag steg av. Jag tog rulltrapporna upp och kom upprullande mot ännu en förryckt karl. Han stod vid utgången mot Götgatan och drog sig i håret och – gissa vad? – mumlade, givetvis. När jag gick förbi honom började han följa efter mig, krökt som den puckelryggige från Notre Dame och nu muttrande med ännu större eftertryck - samt gestikulerande.

Jag lyckades så småningom skaka av mig honom, men måste passera ytterligare två tokar innan jag till slut kom i säkerhet innanför porten.

På min färd mellan Östermalmstorg och Slussen hade jag mött hela sex stycken galningar. Stan är full av tokiga karlar.