Patetik av ädelt märke
Av Andreas Lagercrantz

Tjajkovskys violinkonsert tillhör de mest spelade och älskade av violinkonserter. Således finns det redan ett stort antal ypperliga framföranden av konserten. Man kan därför fråga sig om det verkligen behövs ytterliggare en inspelning av verket.

I det här fallet får resultatet tala för sig självt. Musicerandet på den här skivan är nämligen av hög kvalitet.

Tjajkovsky skrev sin violinkonsert 1878. Den tillägnades violinisten Leopold Auer, som dock ansåg den vara ospelbar och därför skickade tillbaka partituret till kompositören. Konserten vann inte heller någon genklang hos publiken vid uruppförandet i Wien. Dessutom fick den nedgörande kritik av den uppburne kritikern Hanslick, vilket berörde kompositören illa.

Adolf Brodsky, violinisten som uruppförde konserten, såg till att den spelades i Moskva nio månader efter uruppförandet. Där blev det mottagen med stor entusiasm och sedan dess har den gjort succé.

Konserten är mycket känslosam, på gränsen till patetisk, fast i ordets positiva bemärkelse. Det märks att kompositören skrev den vid ett känsligt läge i sin karriär. Tjajkovsky hade nämligen haft svårt både med skapandet och med kärleken innan han fick inspiration till sin violinkonsert. Konserten blandar en rad smittande melodier med utsvävande virtuoseri.

Konserten kräver inte bara en drillad musiker utan en som låter sig ryckas med av Tjajkovskys patetik. Vadim Repin, för vilken tekniken inte möter några som helst hinder, spelar så att man tror att strängarna ska gå av endera stunden. Som vanligt när Valery Gergiev står på pulten är orkesterspelet både sublimt och medryckande.

Även Myaskovskykonserten bjuder på gott musikanteri från såväl solist som orkester. Myaskovskys violinkonsert är däremot inte ofta spelad. Det kommer troligen inte denna inspelning ändra på. För även om den bitvis är mycket vacker så är det ändå inte mer än ett habilt stycke musik. Men bättre framförande än så här lär den ändock inte få.