ÅRGÅNG 4 NUMMER 3 — MARS-APRIL 2003 | ||||||||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Kolartro
Bergslagen är numera ett kris- och stödområde. Folk
hankar sig fram i tynande småorter med hög arbetslöshet och
betydande sociala problem. Men för ett par, tre hundra år sedan
blomstrade järnhanteringen
här i landet och Bergslagens rika naturtillgångar skapade välstånd.
Träkolshyttorna krävde stora mängder kol och för kolningen
behövdes dugliga arbetare. När de belgiska skogsområdena
skövlats sökte sig vallonerna till Sverige, som värvade arbetskraft
ute i Europa. Skickliga smeder, men även många kolare immigrerade
hit. Att ligga på skogen och vakta kolmilor var dock ingen romantisk tillvaro. Det var hårt slit, svettigt, sotigt och livsfarligt. Mången kolare fick sätta livet till, när milan slog och slök honom i sitt glödande innanmäte. Temperaturen inuti en aktiv kolmila är flera tusen grader, så som Cornelis sjunger; inte en knota blev kvar av karln. Milorna var alla personligheter,
med olika temperament och egenheter; inte för ro skull omtalades de som ”hon”. Det gällde att
stå på god fot med henne och lära känna henne om det
inte skulle ta en ände med förskräckelse. Detta var varje
kolare medveten om, liksom om riskerna han tog. Därtill ska man komma
ihåg att en kolare hade flera milor att vakta och han måste gå mellan
dem, flera gånger på dygnet, ljusan dag som om natten i beckmörka
skogen. Speciellt under den första veckan var det viktigt att se till
så de brann lugnt och stadigt och stybblagret låg tätt och
inte släppte in tjyvdrag. Annars tog det hus i helsike. Inte bara för
att det var livsfarligt; om milan brann upp betydde det ekonomisk katastrof
samt för familjen att stå utlämnad åt socknens tvivelaktiga
barmhärtighet. Säkert var också uppdämd längtan efter kvinnan en bidragande orsak till att så många av dessa historier handlar om skogsrået. Skogaråa. Tallemaja. Hon hade många namn och många skepnader. För det mesta var hon ett vackert kvinnfolk. Men den uppmärksamme kolaren kunde få se en skymt av svansen under kjolen. Då gällde det att vara finkänslig, för hon skulle bli stött i kanten, vilket inte var nådigt, om han bara antydde ordet rompa. – Ursäkta frua, akta släpet, det hänger ner, berättas det att kloka kolare formulerade sig. Hon tackade honom då, och var honom från den stunden alltid behjälplig med milorna. Skogarået kunde vara hjälpsamt och välvilligt inställt, men lika ofta en fresterska, som ville locka kolaren till synd och få honom i sitt våld. Ibland visade hon sig från sin vackra framsida, men när hon vände ryggen till såg kolaren att hon baktill var urholkad som ett tråg. Sådana syner mådde han inte bra av. Då var det nog dags att packa ihop och vandra hem till gumman ett tag. Men det finns också historier om kolare som verkligen haft ett förhållande med henne, och en sådan berättelse hörde jag hemma i byn som barn. När kolaren skulle bege sig tillbaka till bygden efter slutfört arbete gav rået honom i avskedsgåva en liten skinnpung att hänga runt halsen och ner under armen. Han skulle alltid bära den i armhålan, sa hon, för då skulle han aldrig behöva frukta drunkningsdöden. Men hon varnade honom bestämt att aldrig ta den av sig. Mannen glömde dock varningen när han kom hem och krängde av sig skinnpungen då han skulle tvätta sig. Han hittades drunknad med ansiktet i handfatet. En av de roligare historierna handlar om en
annan kolare, som en sen höstkväll
fick besök av ett vackert fruntimmer i kojan och genast anade vad som
stod på. Hon ville veta hans namn, men som envar känner till får
man inte lämna ut sitt riktiga namn åt trolltyg, för då är
man såld. ”Själver” sa alltså kolaren. Men när
hon satte sig på kojbritsen och ville vänslas med honom såg
han rompan sticka fram. Han tog ett brinnande vedträ från kojhärden
och brände hennes svans och upp flög rået, tjutande i högan
sky, och ut genom dörren. Hon skrek så pass att hon störde
jätten Finn i Jättebergen. – Vad väsnas du för?
hördes en dånande stämma ur berget. Här i byn har vi sedan 1987 kolat turistmilor i hembygdsföreningens regi och jag har själv haft den äran att ligga i kolkojan och vakta milan, sedan mer kunniga kolare tagit den första veckans passning. Jag var inte ensam heller, man och son, då nio år, var med. Vi gräddade kolbullar och kokte kaffe över elden och tillbringade en gemytlig kväll med gäster som tittade in och hälsade på. Men på efternatten, när manfolket snarkade gott, då var det bara vi kvinnor; milan och jag.
Jag ska aldrig glömma känslan när jag kom ut i soluppgången och såg hela milan täckt av imma, som hade den varit översållad med miljarder små, små diamanter som glimmade i det sneda solljuset. Morgondimmorna svävade över markens daggprydda spindelvävar och blandskogens färgsprakande höstskrud när jag klättrade uppför stegen med klubban. Det doftade milrök och höstlig skogsmark. Milan kolade lugnt och fint, små rännilar av rök slingrade sig uppför hennes svarta, mäktiga kropp från luftintagen nedtill. Jag stod däruppe och såg ut över nejden. Det var ett av de ögonblick i livet då jag kunde svära på att jag var till hundra procent lycklig. (För att nu dra ner den romantiska skildringen på jorden något kan jag tillägga att jag trots slokhatten fick grankåda i håret när jag sov i kojan och hade ett elände att tvätta det rent efteråt!) I år, hösten 2003, ska hembygdsföreningen i Baggetorp tända en ny turistmila här, och jag hoppas än en gång få uppleva kolvaktartillvaron för en natt i mörka skogen. Att göra det på prov är en fascinerande erfarenhet; jag skulle dock inte vilja byta med dem som hade det som hårt, riskfyllt arbete. Fast det kunde kanske vara intressant att i
dag, i jämlikhetens tecken,
få veta vilka väsen som skulle uppenbara sig för en kvinnlig
kolare i hennes ensliga koja? Jag skulle då förstås ge milorna
namn efter karlar, som också kräver ett diplomatiskt handlag för
att brinna lagom… |
|||||||||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||||||
|