Jag har sett Näcken
Av Lydia Duprat

Näcken spelar obekymrat vidare och ser inte upp en enda gång.	BILD: LYDIA dUPRAT

Det ni är i begrepp att läsa är en sann historia. Varken jag eller min man, som varit med om upplevelsen, eller alla de som den hittills berättats för har någonsin kunnat hitta en förklaring till fenomenet. Många teorier har framkastats, men ännu har ingen av dem kunnat erbjuda en tillfredsställande förklaring till vad vi såg.

Det var sommaren 1989 och jag och min man Lennart seglade i Stockholms skärgård. Efter en hel vacker dag ute på fjärdarna bestämde vi oss för att lägga till för natten. Vi valde att lägga till vid en mindre ö utanför Runmarö där vattnet var djupt blått, mycket vackert och lika outgrundligt.

Kaptenen Lennart valde ut en plats i kustlinjen att lägga till vid och menade att jag – som förärats den föga glamourösa rollen som gast ombord – skulle hoppa i land här. En smärre dispyt uppstod mellan oss. Stället i fråga utmärktes av släta klippor som sluttade tvärt mot vattnet och jag ansåg inte att jag skulle klara av att hoppa i land här helskinnad. Men eftersom båten redan nalkades kusten med hög fart och inte längre skulle gå att hejda var mitt öde beseglat: valet stod mellan att hoppa i land eller krocka med båten.

Jag har långa ben och är inte så pjåkig på att hoppa. Lik förbannat hamnade jag ändå i sjön, precis som jag hade förutsett, varpå kaptenen översköljdes med okvädingsord. Sedan konstaterades det att draggen inte hade tagit fäste utan löpte fritt efter båten. Tydligen var det mycket djupt här. Nåväl, vi backade och prövade vår lycka igen. Kaptenen kastade draggen litet närmare land den här gången. Det hjälpte inte, draggen dinglade fritt i det blå vattnet. Vi backade och kastade ankar ytterligare några gånger, och någon timme senare lyckades vi äntligen lägga till vid ön.

Det blev en lugn natt, och på morgonen tog vi ett dopp och åt frukost i det vackra vädret innan vi kastade loss. Kapten Lennart gjorde min av att vara i kontroll över situationen, men sanningen var att han var osäker på sjökortet. Han visste helt enkelt inte riktigt var vi befann oss. Utan att göra avkall på sin värdighet eller avslöja sin belägenhet bad han gasten ombord att stå i fören och hålla utkik efter eventuella och potentiellt farliga grund. Hans instruktioner var mycket tydliga: ”Släpp inte vattnet med ögonen en enda sekund!”

Så jag stod i fören och spejade över det glittrande, safirblå vattnet. Överallt hade vattnet samma färg, överallt var det lika djupt. Då och då försäkrade jag kaptenen om att det såg bra ut; inga grund, inga undervattensklippor, kusten är klar. Plötsligt fick jag emellertid syn på något som fullkomligt förbryllade mig: på ett litet skär satt en till synes helt naken person och spelade fiol! Jag utbrast: ”Lennart, titta!” och i nästa sekund körde vi på grund med ett brak.

Vi hade kört på grund alldeles bredvid skäret där den mystiska gestalten satt och spelade på sin fiol. Gestalten satt lutad mot en klippa och visade sig i profil. Håret var axellångt och strippigt. Det gick inte att avgöra huruvida det handlade om en man eller en kvinna och – än intressantare – det gick inte heller att räkna ut hur personen hade tagit sig till skäret, för varken båt, kanot eller vindsurfingsbräda gick att se någonstans. Förutom litet var skäret också väldigt flat och därför hade vi en mycket god överblick över det och kunde till och med se vattnet bortom det. Ingenstans på skäret låg några klädesplagg utspridda. Inte heller någon fiollåda syntes någonstans.

Men vem bryr sig om dylika gåtfulla gestalter när man har råkat ut för något så katastrofalt som att gå på grund? Inte kaptenen i alla fall; det faktum att vi kört fast grämde honom djupt och gjorde honom mycket nervös. Han ville snarast möjligt komma loss och vi försökte också att uppnå detta på ett antal olika sätt: genom att backa, genom att köra fram, genom att ta spjärn med båtshaken med mera. Ingenting hjälpte. Slutligen insåg kaptenen att han måste i vattnet och försöka skaka loss båten. Han klädde därför av sig naken och hoppade i sjön.

Under minst en halvtimme slet kapten Lennart i vattnet med båten och under denna tid stod jag uppe på däck och höll den fiolspelande under uppsikt. Inte en enda gång lyfte denne blicken och tittade på oss. Inte en enda gång såg jag honom/henne i ögonen. Inte för en sekund slutade han/hon att spela på sin fiol. All uppståndelsen till trots satt gestalten lutad mot en klippa och spelade.

Till sist lyckades kaptenen faktiskt rucka loss båten. Han tog sig ombord, klädde på sig och vi gjorde oss redo att avsegla på nytt. Vi tog båda en sista ordentlig titt på Näcken – för det var ju förstås han! – och seglade sedan vidare mot nya fjärdar.