Dramaturgi som undervisning
Av Kerstin Gustafson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Pennvässaren Veronica Grönte Argument Förlag 2002 Sidantal: ca 350 Cirkapris: 445 kronor ISBN: 91-7315-058-4

Att använda dramatiken som undervisningsmetod och som ett redskap för kreativitet handlar boken Pennvässaren om som för en tid sedan utgavs på förlaget Argument. Underrubriken är ”Dramaturgin som verktyg för bra berättelser”. Vad är då dramaturgi?, undrar kanske en del. Författaren Veronica Grönte beskriver dramaturgi som berättandets grammatik. Det är således en metod och ett redskap för att lära sig eller utveckla berättandets konst.

Lämpligt för olika åldersgrupper
Pennvässaren är uppdelad på elva kapitel med en inledning där en beskrivning ges av hur materialet är tänkt att användas. Till boken kan man även köpa en samling bildkort som är till för att stimulera elevernas fantasi i sitt skrivande. De elva kapitlen är sedan strukturerade efter olika delar i dramaturgin som berättelsens början, mitt och slut, att skapa spänning och karaktärer med mera. Materialet är omfattande och innehåller en stor mängd övningar, tips och exempel. Som det anges i presentationen kan boken användas för både barn i grundskolan och ungdomar på gymnasiet och det är här som materialets främsta styrka ligger. Den teknik för att skriva som Veronica Grönte presenterar kan anpassas till olika nivåer och de vackra bildkorten symboliserar elementära ting, personer och fenomen som gör att en sjuåring såväl som en sjuttonåring kan använda dem.

Bildkorten finns i fem kategorier: saga, habitat, OH, persona och symbol. Sagokorten visar symboler från sagovärlden. Habitat-korten handlar om samspelet mellan människan och naturen. OH-korten beskriver känslor som till exempel sorg, rädsla och ömhet. Persona-korten är bilder på människor från olika kulturer och symbolkorten, slutligen, är tecken som symboliserar relationer, konflikter och problem. Genom att kombinera korten kan eleverna således få idéer till berättelser och olika typer av skrivuppgifter.

Att skapa spänning
I det första kapitlet behandlar författaren olika sätt att få igång ett spontant skrivande och då kan bildkorten med fördel användas. I en annan övning får eleverna associera fritt utifrån ett ord. Det andra kapitlet är en mycket viktig del av materialet eftersom det behandlar olika hinder i berättelserna. För att en historia ska bli spännande och locka till fortsatt läsning måste huvudpersonen råka ut för flera svårigheter – hinder. Ett hinder kan vara en så enkel sak som att huvudpersonen tappar pengarna när han är på väg till kiosken för att köpa glass. Det är viktigt att den fråga eller det problem som presenteras i början av berättelsen får en lösning eller ett svar på slutet. Texten måste alltså följa en röd tråd. En berättelse bör innehålla flera hinder och det svåraste kan placeras nära slutet för att trappa upp spänningen.

I det tredje kapitlet redogör Veronica Grönte för karaktärerna i berättelser och hon utgår från två symboler: Lumumma och Takete. Mycket förenklat kan man säga att Lumumma representerar det goda och Takete det onda men de behöver inte vara så extrema motpoler. Dessa två ”karaktärer” brukar finnas med i berättelser och tillsammans symboliserar de människors konflikter och strävan efter balans. I det tredje kapitlet finns det också så kallade karaktärsscheman som en författare kan använda för att lära känna sin huvudperson. För att en karaktär ska kännas trovärdig bör den ha en sammansatt personlighet.

Redskap för att skapa struktur
Pennvässaren presenterar också en mängd metodiska redskap för hur en berättelse ska byggas upp med början, mitt och slut och det är intressant hur teknisk en sådan struktur kan se ut. De olika hindren kan placeras efter ett schema i likhet med karaktärerna. Längre fram i materialet presenteras två andra verktyg som kallas utvecklingstrappan och den dramaturgiska kurvan som också behandlar uppbyggnaden av berättelsen. Den dramaturgiska kurvan innehåller till exempel två vändpunkter, en mittpunkt, en presentation och ett slut. Vidare innehåller Pennvässaren en mängd tips, olika begrepp och exempel från film och litteratur för att tydliggöra den process som skrivandet innebär.

Pennvässaren är tillsammans med bildkort och kopieringsunderlag ett mycket gediget utbildningsmaterial. I inledningen skriver Veronica Grönte om syftet med boken som är att skapa skrivlust hos eleverna och ge dem redskap för att uttrycka sina tankar. Detta syfte uppnås med säkerhet med Pennvässaren då den presenterar så många vägar för att just utveckla barns och ungdomars fantasi. Det är fantastiskt att se vilka resultat så enkla medel som en bild på en groda eller ett enskilt ord kan ge. Och alla knep och scheman för att skapa hinder och karaktärer kan förmodligen få den mest omotiverade eleven att sätta en berättelse på pränt.

Dokumentation
Det som kan kännas onödigt i boken är de så kallade dokumentationsavsnitten som enligt författaren är mycket viktiga. Dokumentationen innebär kortfattat att eleven efter att ett arbete är klart dokumenterar hur arbetet har gått tillväga och vad eleven har lärt sig av det. Dokumentation är en populär metod i den moderna pedagogiken och det finns säkerligen många som tycker att den är pragmatisk. Den som inte är av den åsikten finner nog att metoden blir som en upprepning och därmed kan kännas påtvingad och tungrodd. Dessa avsnitt förtar dock inte upplevelsen av materialet i sin helhet som är mycket positiv. Pennvässaren är som en instruktionsbok till kreativitet.