ÅRGÅNG 4 NUMMER 3 — MARS-APRIL 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Ledare
Skogen vimlar av folktroväsen
Av Lydia Duprat

Möte i skogen. Några av våra mest älskade folktroväsen träffas i den fullmånebelysta skogsgläntan. Varulven läser CC på sin bärbara dator. ILLUSTRATION: ANNA-MARIA TÖRNBLOM

I Sverige har vi många och färgstarka folktroväsen. De bebor skogar, vattendrag eller bor i berg och stenar men kan också ha sin boning under stuggolv och i lagårdar.

I det gamla svenska bondesamhället fick människor slita hårt för att klara sig. Man var oerhört sårbar och beroende av naturen och vädret för att överleva. För mycket regn eller för mycket torka, för tidig frost eller en kylslagen vår - det var inte mycket som krävdes för att en hel skörd skulle gå förlorad, med hungersnöd, sjukdomar och död som följd.

Därför gällde det att försöka beveka naturen och de väsen som bebodde den så gott det gick. Det gjorde man genom att vara schysst mot dem - mot skogsrået, hustomten, vättarna och trollen. Var man hövlig och generös mot dem återgäldades man sin vänlighet; i annat fall kunde man räkna med att dessa väsen skulle ställa till förtret för en.

I sin bok Folktro från förr återger den kände etnologen Ebbe Schön en berättelse där en kolare får besök av skogsrået i sin koja. Skogsrået, som har tycke för karlar, har uppenbarligen för avsikt att förföra honom:

"Men så lutade hon sig långsamt bakåt och lade slarvigt upp ena benet på britsen medan hon fortfarande tittade på honom med sina glödande ögon som lika gärna kunde tillhöra ett djur som en människa. Blicken hade en sugande, lockande kraft, och han tog ofrivilligt ett steg närmare henne.

Då råkade han kasta en blick ner mot golvet och upptäckte något som han egentligen borde ha anat från början: under kjortelfållen stack det fram den yttersta ändan av en hårig svans! Han ryckte till och hade så när frågat vad det var för något tjockt och fult, men som tur var tänkte han sig för och sade, så artigt han kunde:

- Fröken, pass på underkjolen!

Han såg hur hon blev röd i ansiktet av skam, och hon sprang upp och stod på golvet innan han hann blinka, och som en blixt var hon utanför dörren.

Han förstod att skogsrået som levde ensam ute i markerna, hade hälsat på och att hon hade blivit förlägen när han hade råkat få se att hon inte var någon vanlig människa utan gick omkring och drog på en ful svans.

Men det var i alla fall tur att han inte hade förolämpat henne utan uttryckt sig så artigt som han gjorde. Annars hade hon säkert hämnats på honom, förr eller senare."

Visst är det mysigt?

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat