Prosa
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag
Av Björn Gustavsson

Hjalmar Eklund stannade och pustade sedan han med stor möda klarat av den långa, branta stentrappan.

   Bortom fiskelägets solbelysta hustak stävade en ensam fiskekutter mot en töcknigt djupblå horisont.

   De inre farvattnen låg ännu spegelblanka mellan mosaiken av öar. En lång rad båtmaster syntes i sundet mellan Tångeskär och Saltö, där som vanligt många segelbåtar sökt natthamn.

   ”För snåla för att ligga vid kaj”, muttrade han och fortsatte ned genom gränden, kantad av vitmålade fiskarstugor.

   Eftersom han var ovanligt tidigt ute (klockan var ännu bara halv sex) hade han - den vackra dagen till ära - vågat ta på sig den gamla uniformsmössan. De tjusiga byxorna och jackan med revärer hade han dess värre måst låta hänga kvar. Sedan kommunen för en del år sedan beslutade att hamnfogdar skulle bära civil klädsel var det uteslutet att visa sig bland folk iklädd den vackra uniformen. Till ingen nytta dvaldes den i en mörk garderob.

   Det var sorgligt - mycket sorgligt…

   Som myndighetsperson ingav man en helt annan respekt om man uppträdde i uniform. Det var förmodligen bara kommungubbar som inte förstod en så enkel sanning.

   Han njöt av att gå omkring med uniformsmössan djupt neddragen över pannan. Men ju längre han fortsatte, desto mer orolig blev han att någon skulle se honom - kanske rentav anmäla honom. Ängslig som en fågel spanade han i alla riktningar.

   Strax innan gästhamnen ryckte han av sig mössan och gömde den innanför jackan. Från och med nu var han i tjänst; från och med nu var han beredd att när som helst ingripa eller svara på allmänhetens frågor.

   Han saktade av på stegen, spände ut bröstet och knöt händerna bakom ryggen. Han föreställde sig att det var just så här, litet myndigt uppsträckt, en respekterad ämbetsman borde ta sig fram i det offentliga.

   Han var minsann inte vem som helst; han befann sig här för att inspektera den allmänna ordningen och kontrollera att regler och förordningar efterlevdes.

   Tack och lov slapp han denna sommar besväret att frampå kvällen inkassera övernattningsavgifterna - för det ändamålet hade han satt några driftiga ynglingar i arbete.

   Med långsamma steg passerade han raden av turistbåtar. Till sin glädje upptäckte han ett smäckert segelfartyg från Köpenhamn. Det måste ha lagt till nu under morgonen.

   Hjalmar Eklund satte en ära i att ta väl hand om utländska besökare. Särskilt danska turister gillade han.

   - Danmark, Danmark, småsjöng han och gick över på den soliga sidan av bryggan.

   Norrmän var för all del också bra. Även tyskar kunde vara trevliga. De var ofta frågvisa och alerta. Bra ord, tänkte han. ”Alerta”… Alerta, välinformerade människor. Och dessutom var de så artiga. Det kunde man knappast säga om svenskarna, som med sina vräkiga plastbåtar terroriserade snart varenda farled. Bara en del äldre skeppare, erfaret folk i hans egen ålder, förmådde ännu visa respekt på sjön.

   Han blängde på en motorkryssare med en svensk flagga i aktern. Typiskt nog hade skepparen inte tagit in flaggan för natten. Ägaren visste förmodligen inte ens att det var så man gjorde…

   Det idylliska fiskeläget förstördes helt av detta hemska schabrak - som förresten knappt såg ut som båt ens.

   Om den där smaklöse bingomiljonären dröjer sig kvar så mycket som en minut efter tolv ska jag personligen se till att han får betala för ännu ett dygn! tänkte han.

   I höjd med Fiskar-Harrys välfernissade gamla Bohussnipa nåddes han av doften av nybryggt kaffe.

   - Vänta bara, nu tar jag er på bar gärning…, morrade han förtjust och vädrade vänd in mot sjöbodarna. Enligt kommunala bestämmelser fick de gamla sjöbodarna nyttjas endast dagtid. All övernattning var förbjuden och skulle beivras.

   Kokar ni kaffe är ni avslöjade, era banditer, tänkte han.

   Bäst han stod där och spejade slogs ett fönster upp i skepparvillan på bergknallen ovanför.

   - God morgon, Hjalmar!

   Änkefru Nilsson blev synlig mellan gardinerna.

   Ville han inte komma upp och ha sig en stärkande morgontår?

   Nej, tyvärr var han upptagen. Han bugade hövligt och slank in mellan sjöbodarna.

   Det var ytterst viktigt att bevakningen hemlighölls. Inte ens de åretruntboende skulle få inblick i spaningsarbetet. Han hade informerat endast några gamla vänner, som var mycket pålitliga. Dessa hade lovat att meddela så fort de anade något misstänkt.

   Fortfarande låg kaffedoften stark mellan de rödmålade sjöbodarna. Möjligen var det fru Nilssons kaffe som drev omkring och frestade hans näsborrar, men ännu kunde det inte uteslutas att det hade bryggts på olaglig grund.

   Han gick åter ut på träbryggan och sniffade.

   Några meter bort upptäckte han två småpojkar, som med benen hängande över bryggkanten ryckte i långa snören. När han nyfiken närmade sig mindes han hur han själv en gång i världen suttit här och metat.

   - Det är bra, fiska på ni grabbar… Han klappade den ljuslockige över huvudet och kikade ned i plasthinken, där redan några krabbor kravlade omkring.

   Han vinkade farväl och gav sig på nytt in bland sjöbodarna, som här stod i dubbla rader.

   Tålmodig likt ett kattdjur hade han fattat posto bakom en husknut.

   Intet ont anande stegade nu en kostymklädd direktörstyp ut i morgonsolen, med en kaffekopp i handen.

   Hjalmar Eklund beslutade sig för att retirera och omedelbart sammanställa en skrivelse i ärendet.

   Snart är du fast, din myglare, din illistige skattesmitare, tänkte han upprört.

   Knappt hade han vänt ryggen till förrän han kände ett kraftigt handslag över axeln.

   - Jaha, det är fler som är morgonpigga här i byn. Den kraftigt solbrände direktörstypen log ett brett leende.

   Hjalmar Eklund skulle just säga att han faktiskt arbetade, men hejdade sig i sista stund.

   - Är det inte du som är hamnfogde? undrade direktören, i vars lätt grånade hår några kritvita slingor syntes på sidorna.

   Hjalmar Eklund svarade inte.

   - Jag tycker jag känner igen dig, fortsatte direktören, som bad honom följa med ”till min lilla bod”, som han uttryckte det.

   - Varför det? undrade Hjalmar Eklund trotsigt.

   - Jag tror jag har en liten glad överraskning till dig, sade direktören och försvann in genom dörren. Strax kom han ut med en avlång träkartong.

   En liten present oss karlar emellan, sade han och överlämnade gåvan.

   Med en snabb rörelse försökte Hjalmar Eklund lyfta på uniformsmössan - så kom han ihåg att den redan var avtagen och började i stället klia sig på flinten. Därpå bockade han artigt, varefter han utan ett ord - och med gåvan i ett fast grepp - skyndade iväg till kontoret.

   Lådan innehöll två exklusiva whiskyflaskor, sorgfälligt inbäddade i träull.

   Djupt rörd bestämde han sig för att på hemvägen knacka på hos den vänlige mannen och än en gång tacka för den storslagna presenten.

   Tanken på att göra skriftlig anmälan mot en så givmild och på alla sätt trevlig person föreföll med ens absurd.

   För övrigt kanske den generöse gentlemannen inte alls hade övernattat i sin sjöbod. Han kunde mycket väl ha anlänt nu på morgonen.

   Hjalmar Eklund bestämde sig för att inte forska i detta enskilda fall och låta nåd gå före rätt, hur saken än låg till.

   Förresten - de kanske till och med kunde bli goda vänner…

Det var sista fredagen före semestrarna och i Stadshuset rådde uppbrottsstämning. Tjänstemän i uppknäppta skjortor sprang glammande av och an mellan arbetsrummen, där datorskärmarna lyste blekt framför övergivna kontorsstolar. Och överallt i de kvalmiga korridorerna snurrade till ingen nytta de guldgula takfläktarna.

   De flesta i förvaltningen hade under skiftande förevändningar givit sig av redan under morgontimmarna. De som ännu fanns kvar suckade uppgivet i hettan eller stod och hängde i fönstren, som om sommarlovet redan börjat. Ett tiotal anställda på ekonomiavdelningen hade tagit sin tillflykt till takterrassen, där de under lättsinniga skratt slukade en jättelik frukttårta.

   Inne i konferensrummet drämde byggnadsnämndens ordförande Alvar Berg med stor kraft klubban i bordet och förklarade sammanträdet öppnat.   

   Egentligen skulle mötet ha ägt rum klockan 15, men alldeles nyss hade han övertalat berörda kollegor att i stället inleda förhandlingarna nu direkt efter lunch.

   Alvar Berg kastade en missnöjd blick på sina kollegor, vilkas trötta uppsyn bådade illa.

   Nå, detta var ännu en anledning att skynda på i dagordningen. Själv var han angelägen om att i god tid hinna till tennishallen, där han skulle spela en träningsmatch med kommunstyrelsens ordförande; därefter var det hög tid att komma i ordning inför resan till Thailand.

   Han lade ifrån sig klubban och kände en lätt svindel vid tanken på att han redan om två dygn skulle befinna sig nedsänkt i Bangkoks sjudande gatuliv.

   Sekreteraren gav honom en diskret puff i sidan.

   - Ska vi kanske ändå skriva klockan tre i protokollet? viskade hon högt.

   - Skriv bara datum, avgjorde han myndigt.

   - Bara datum, okej, okej, upprepade sekreteraren.

   Han hörde hur den plikttrogna lilla damen ansträngde sig för att låta avspänd.

   Han tryckte i sig ännu en mazarin och stjälpte i sig resten av det sura bryggkaffet. Efter att ha öppnat ännu ett fönster på vid gavel höll han en kort föredragning i ärende nummer ett, som gällde aktuell skötselplan för de gamla sjöbodarna i det lilla fiskeläget Saltvik. Han påminde om att den pålitlige hamnfogden Hjalmar Eklund fortlöpande bevakade området. Vidare erinrade han om att kommunen arrenderade ut marken till ägarna av sjöbodarna med förbehållet att övernattning inte fick ske. Den kommunala detaljplanen stadgade ju faktiskt att sjöbodarna skulle användas enligt det ursprungliga syftet, alltså som förråd och tillfällig vistelseplats, och att de inte fick förvandlas till regelrätta bostäder. Dessutom saknades vatten och avlopp.

   Han bläddrade i den handskrivna rapporten.

   - Som det nu är förekommer det enligt hamnfogden att folk ibland övernattar och att de tömmer sina pottor i hamnbassängen, citerade han ur den hemligstämplade skrivelsen.

   Han kastade en sidoblick på sekreteraren, som med äcklad min skrev följande: ”Tömmer olagligt sin avföring direkt i sjövattnet”.

   Under den tystnad som följde såg ordföranden framför sig hur mängder av pottor en råkall gryning bars ut från sjöbod efter sjöbod. Vi måste snarast få stopp på detta ofog, tänkte han.

   Den alltid lika talföre herr Atterberg, vänsterpartiet, inskärpte att byggnadsnämndens föreskrifter till varje pris måste efterföljas.

   Ordföranden, som nyss tyckte sig ha hört plaskandet kring sjöbodarna, vaknade upp. För första gången på åratal betraktade han med stolthet den skäggige herr Atterberg, som otroligt nog stod här och försvarade lag och ordning…

   Landstingets propå om att hyresgästerna på egen bekostnad skulle tillåtas dra in vatten och avlopp var kontrarevolutionär, dundrade Atterberg upprört - men tvärtystnade och rafsade åt sig en mazarin. Under det att han bröt loss kakan från foliepapperet efterlyste han strängare påföljd för alla som bröt mot arrendereglerna. Avslutningsvis föreslog han att kommunjuristerna under sommaren kopplades in på saken.

   Fru Lager, centerpartiets representant, en trind liten dam med alltid lika välsprayat hår, påminde om att byggnadsnämnden representerade demokratin och att demokratiskt fattade beslut måste efterlevas.

   - Vi måste göra allt för att hindra att våra fiskelägen förvandlas till reservat för rika storstadsbor och sedan ligger öde resten av året, som kulisser. Röd av upphetsning såg hon sig vädjande om.

   Herr Atterberg nickade uppmuntrande och förklarade att kampen om sjöbodarna i grunden handlade om kampen mellan demokrati och en hämningslös kommersialisering där allt är till salu.

   Ordföranden, som ogillade allmänpolitisk slalomåkning, föreslog att nämnden inom kort skickade iväg några ledamöter för att på plats informera sig om situationen. Om därtill eventuella missförhållanden dokumenterades kunde kommunen lättare säga upp arrendekontrakten för berörda husägare.

   Representanten för folkpartiet fnös föraktfullt och påminde om inventeringen häromåret, när sjöbod efter sjöbod genomsöktes.

   - Vi kan inte hålla på längre och smyga på vuxna människor, sade den liberale ledamoten. Förresten, det vet väl alla att det förekommer övernattning där borta…

   - Nej, det vet vi inte alls, protesterade herr Atterberg.

   - Du vet men vill inte veta, rättade folkpartisten, som insisterade på att nämnden här och nu klargjorde var gränsen egentligen gick. Var det tillåtet att inreda med soffor men inte med bäddsoffor? Och vad hände om någon lade sig att vila och utan uppsåt fortsatte att sova hela natten? Var det kanske byggnadsnämndens uppgift att straffa personer som råkade sova några timmar för länge?

   Uttråkad kastade ordföranden en blick på klockan. Om några timmar var det tennisdags. Han bestämde sig för att forcera debatten innan kollegorna intog de vanliga skyttegravspositionerna.

   Med sänkt röst föreslog han att de två vidtalade personerna skulle ges i uppdrag att snarast inspektera förhållandena.

   I samma ögonblick nämnden övergick till votering flög en geting in i rummet, men efter några ilskna varv kring det tomma kakfatet försvann det åter ut i det blåa lufthavet.

   - Jag måste kila - hoppas ni alla får en underbar sommar! Miljöpartiets Louise Andersson, som under hela mötet suttit och fingrat på sina solglasögon, log förföriskt och skyndade mot dörren.

   - Var rädd om dig! utropade Alvar Berg och vinkade ivrigt - men stillnade när han slutligen mötte kollegornas undrande blickar.

Förklädda till badturister och med hemligt uppdrag anlände en stekhet augustieftermiddag två kvinnor till det idylliska fiskeläget. De båda kvinnorna gick med en oskyldig korg mellan sig, innehållande en oskyldig termos, fylld med likaledes oskyldigt kaffe, och så fort de mötte någon svängde de oskuldsfullt på utflyktskorgen, som såg ut som vilken oskyldig korg som helst.

   Att den i själva verket hade dubbla bottnar var så hemligt att de till och med själva nästan hade glömt det.

   I sina pastellfärgade klänningar väckte de båda kvinnorna inget särskilt uppseende där de släntrade av och an i de smala gränderna, ivrigt samtalande om intressanta detaljer i omgivningen. Under glada utrop stannade de till för att lukta på olika sorters rosor, eller för att titta närmare på en snygg sportbil eller något annat som väckte deras nyfikenhet.

   De klättrade upp till den övergivna lotsutkiken och betraktade gyttret av gamla fiskarstugor som täckte sluttningarna på ömse sidor om hamnen. Det var så hänförande vackert att båda bestämde sig för att snarast flytta hit.

   Västerut, bortom ljunghedarna, glittrade havet kring kala, ljusbruna kobbar, och vid horisonten smalt himlens blånad samman med vattnets. Ställda inför havet och det flödande ljuset kunde de inte låta bli att fortsätta fram till havsbadet. Ännu hade de gott om tid, eftersom operationen formellt skulle inledas först klockan arton.

   Anita, expeditionsledaren, bytte om till bikini på trettio sekunder, lade sig raklång på en klipphäll och blundade mot solen.

   Hennes mjällvita hull lyste som en klick smör mot det djupblå havet.

   Dyningarna frasade behagligt mot stranden och snart dåsade hon lycklig.

   Hennes yngre kollega, Malin, paniskt rädd för UV-strålning, satte sig en meter bort, i skuggan av bergsskrevan, och halade upp en  nyinköpt veckotidning.

   - Det är bra fint här ute, sade Anita drömskt och lossade på bandet till bikiniöverdelen. Nu ville hon bli brun överallt.

   - Ja, fint, ja just det, svarade Malin under det att hon uppmärksamt fortsatte att granska ett nytt stort vetenskapligt test av olika nagellack.

   - Jag tror jag tar med mig gubben hit ut i helgen, fortsatte Anita.

   - Säger du. Ja, men det är ju tråkigt. Malin fann till sin förfäran att hennes favoritmärke innehöll ett cancerframkallande medel.

   Anita satte sig upp, skuggade med handen över ögonen och tittade ut över vattnet och alla segelbåtar.

   - Synd att det ligger så långt från stan, sade hon och fiskade fram den andra veckotidningen.

   De båda kvinnorna gonade sig i solen. De läste, småpratade och åt geléhallon.

   Under det att de simmade i bredd i det klara, salta vattnet enades de om att det var underligt att fiskeläget saknade både hotell och campingplats.

   - Inte undra på att folk tjuvbor i sina dyrt förvärvade sjöbodar, ropade Malin och log med ansiktet alldeles blött.

   Anita simmade närmre och spände ögonen i sin yngre kollega.

   - Vad sa du? Ska du försvara de där lagbrytarna?

   - Men det var ett skämt, förstår du väl, sade Malin och dök på nytt.

   - Du kan väl inte försvara dem? förhörde sig den äldre kvinnan när kollegan kommit upp till ytan igen.

   - Det kan jag naturligtvis inte, frustade Malin, omgiven av glittrande reflexer.

   Anita lugnade sig. Förvissad om den yngre kollegans lojalitet kunde hon lättad se fram mot ett framgångsrikt spaningsarbete. Nu kändes allt bra igen, som när solen bredde ut sig över hela ens kropp efter att ha varit dold bakom ett litet moln.

   Sedan de druckit litet kaffe och ätit några citronmuffins satte kvinnorna kurs mot hamnkontoret.

   När de kom fram till den långa nytjärade bryggan passerade de en rad gråhåriga fiskargubbar, vilka iklädda blåställ och vegakepsar satt och kisade i kvällssolen.

   Utan att ta notis om de skojfriska gubbarnas kommentarer skyndade de vidare, rundade hamnkontoret och knackade försiktigt på bakdörren.

   En gammelmansröst förhörde sig om lösenordet, varefter de släpptes in i en liten kantin. Det luktade inpyrd rök i det sjabbiga utrymmet, där fönstret inte tycktes putsat på många år.

   Herr Eklund var på ett sprudlande humör och undrade om han fick bjuda damerna på whisky.

   Anita avstyrde honom med en enda blick.

   Hamnfogden ställde tillbaka glasen och drog i stället ut en skrivbordslåda. Mumlande överlämnade han en mapp med papper. Anita fick be honom upprepa sig två gånger innan hon kunde uppfatta vad han egentligen sade.

   - Operation x, alltså… Den hesa rösten hade nu sjunkit minst en oktav.

   De båda kvinnorna nickade ivrigt.

   - Hemligstämplat! Han höjde ett gulaktigt pekfinger.

   - Ja visst, visst, självklart, kvittrade Malin, stack ned mappen under den rödrutiga korgduken och log hastigt mot den gamle mannen, vars lågmält kluckande skratt länge fortsatte att förbrylla henne.

Eftersom det var fredag var ovanligt mycket folk i rörelse. Många med sommarstugor i fiskeläget hade just anlänt, och i gästhamnen låg småbåtarna i tredubbla led.

   I kolsvarta solglasögon gick de båda kvinnorna mot den östra hamnen och sjöbodarna, som på håll lyste så vackert röda.

    ”Stadigvarande vistelse i nämnda objekt förbjudet efter solens nedgång”, mumlade expeditionsledaren, som hade memorerat varenda klausul.

   De båda spionerna beslutade att inledningsvis i sakta mak passera bodarna och därvid göra en preliminär uppskattning av antalet människor som uppehöll sig i området.

   När de kommit ut på bryggan spärrade en naken liten pojke vägen för de lättklädda kvinnorna.

   - Hej. Med händerna knäppta runt den klotrunda magen vaggade han av och an, likt en grötmyndig politiker i miniatyr.

   - Goddag, sade Anita.

   - Jag har ätit choklad, berättade gossen.

   - Ja, jag ser det, sade Anita, som noterade att den bruna smeten täckte inte bara en stor del av ansiktet utan även sträckte sig långt upp på ena armen.

   Emellertid hade hon sinnesnärvaro nog att utnyttja den lille för egna syften.

   - Bor du här, lille vän? kläckte hon ur sig i lätt ton.

   - Va? Den lille gossen tittade storögt på henne.

   Anita sköt upp solglasögonen i pannan och satte sig ned på knä.

   - Jag undrade bara om du bor i någon av de här vackra sjöbodarna? Hon fyrade av ett karamellsött leende.

   - Både jag och Lisa och mamma och pappa bor här. Och så har jag Truls, det är en kanin, men han fick inte följa med.

   - Har ni bott länge i er sjöbod? Rösten var silkeslen.

   - Jag vet inte, jag kan inte räkna, sade gossen och började slicka i sig den bruna chokladsåsen på armen.

   - Inte får ni väl sova i sjöboden? avbröt Malin skarpt.

   Anita gav sin kollega en hård stöt med armbågen.

   - Det är klart ni får sova i ert eget hus, ljög hon och log snabbt mot pojken.

   Det lilla barnet såg misstroget på än den ena, än den andra.

   När kvinnorna givit sig av klev pojkens pappa ut ur sjöboden och frågade vad de där tanterna hade velat. (Åtminstone den ena tyckte han sig känna igen från kommunförvaltningen.)

   - Jag vet inte, svarade pojken eftertänksamt.

   - Var de snälla?

   - De frågade om vi fick sova här, bekände pojken.

   - Det var väl konstiga tanter, sade pappan och återvände in i sjöboden, där hustrun var i full färd med att göra i ordning för natten.

   Han bad henne att genast avbryta arbetet.

   Hustrun konstaterade att maken var likblek och undrade oroligt vad som hade hänt.

   Ingenting alls, försäkrade han.

   Men strax, utan någon som helst förklaring, störtade han upp, rullade ihop golvmattan, grep tag om matsalsbordet och baxade upp det på vinden, varifrån han återvände med den gamla utombordsmotorn i famnen, som han riggade upp på en träställning, mitt i rummet.

   Hustrun höll sig ett stycke bort, mån om att inte irritera honom. När han var så här vresig gick det inte att prata med honom. Hon förstod emellertid att han av någon anledning befarade kommunal inspektion…

   Hon drog sig till minnes en hemsk kväll häromåret när två män knackat på. Timmarna innan hade hennes man uppträtt lika obalanserat och forcerat som nu. Det var som om han i förväg kände på sig när något var i görningen.

   Hon mindes hur han suttit böjd över båtmotorn när tjänstemännen klev på och hur han sedan orerat om hur nödvändigt det var med en rejäl sjöbod när man som han var ute och fiskade i princip vareviga dag.

   Hon log vid minnet. Hennes man kunde nämligen inte ens dra upp en mört. Han var totalpacifist; han skulle inte medvetet kunna skada ens en mask. Att äta fisk skulle han inte ens drömma om. Alla djur hade lika stor rätt att leva som han själv.

   För att inte göra sig till ovän med sin älskade make gömde hon de hopvikbara sängarna och inväntade oroligt fortsättningen på kvällen.

Försedda med varsin mjukglass satte sig de båda kvinnorna på en bänk med utsikt över hamninloppet.

   Båt efter båt gled förbi i ljuset av den låga kvällssolen.

   Anita bläddrade igenom hamnfogdens hemligstämplade mapp, men där fanns inget som helst nytt. Uppgifterna i dessa illa skrivna dokument kände hon till sedan länge; det mesta hade till och med publicerats i lokaltidningen. Hon började misstänka att karln var åderförkalkad alternativt led av någon demenssjukdom.

   Svalornas skrin och branta dykningar påminde henne om att kvällen var långt framskriden. Hon beordrade sin kollega att omedelbart ta sig upp på den östra bergknallen och med hjälp av kikaren försöka bilda sig en mer detaljerad uppfattning om antalet personer i rörelse kring sjöbodarna.

   - Anta att det kommer en busslast turister gående på bryggan…

   Malin höll handen mot pannan - nästan som en filosof - och tycktes tro att hon sagt något oerhört skarpsinnigt.

   - Ja, än sen då? Anitas tålamod var på upphällningen.

   - Anta att det är en grupp fransmän, fortsatte Malin.

   - Vart vill du komma?

   - Då kommer de ju med i statistiken, förklarade kollegan.

   - Du ska räkna alla! Förstått? Hon ämnade ta den unga kvinnan i upptuktelse när plötsligt en helikopter kom dånande på låg höjd. Hon fick för sig att kommunen i hemlighet kopplat in polisen, så att övervakningen av sjöbodarna skulle bli ännu effektivare, men när helikoptern kom närmre såg hon att det över hela maskinen stod skrivet ”Coca-Cola”.

   När det våldsamma smattret dämpats inskärpte hon att i första hand var det folk som kontinuerligt uppehöll sig kring sjöbodarna som skulle registreras.

   - Ja, det är dem vi ska sätta åt, sade Malin och packade ihop sin utrustning.

   - Du fick väl ordentlig utbildning på specialkamerans frammatningssystem? Anita hörde själv att hon lät som en ängslig mamma.

   - Full kontroll - kokosboll! Med en lättsinnig gest satte Malin på solglasögonen och vinkade farväl.

   Den äldre kollegan bävade när hon såg sin barnsliga medhjälpare med hoppande steg försvinna i folkmängden.

Väster om fiskeläget, i en klippskreva ovanför den gamla lotsutkiken, hade Anita funnit en idealisk spaningsplats. Härifrån kunde hon observera inte bara huvuddelen av bebyggelsen utan också hamninloppet.

   Hon satte sig tillrätta och tittade ut över det bläckblå havet. Utsikten var, tänkte hon, gudomlig.

  Medveten om att tiden hastade letade hon rätt på den batteridrivna minidatorn. Hon placerade den i knäet och öppnade locket.

   Den var så söt, den läckert designade lilla apparaten, att hon ville smeka den. Hon lyfte upp den, vred och vände på den, och bestämde sig för att övertala Johansson på tekniska avdelningen att få behålla den.

   Hon hade just fått fram en mycket skarp kartbild på skärmen när hon tyckte att den rödflammiga himlen för ett ögonblick skuggades.

   Hon gav till ett litet rop. Framför henne, bara några meter bort, stod en karl i femtioårsåldern, propert klädd och stilig i sin solbränna.

   - God kväll, sade mannen förbindligt.

   Hon slängde koftan över datorn och log nervöst.

   - Fin utsikt här uppe, konstaterade främlingen, vars världsvana framtoning gjorde henne än mer nervös.

   Hon nickade stumt.

   - Tål att ses länge på, fortsatte han.

   Hon kunde inte göra annat än att åter nicka.

   - Det är inte så dumt med en liten kvällsrunda hit upp, fyllde han i.

   Långsamt, långsamt vaknade hon till sans.

   - Jaså, sade hon, och nu var hon klarvaken och alldeles lugn, ni bor här?

   - Bor och bor... Jag har en sjöbod där nere. Han pekade. Men egentligen får man inte bo i den.

   - Vad säger du, får man inte bo i den? Hon funderade intensivt. Nu gällde det att gillra fällan så listigt att denne kostymklädde herre inte slapp undan.

   Medan hon försökte tänka ut en lämplig strategi berättade mannen om kommunens konstiga regler. Enligt mannen var den här sortens förmynderi hopplöst föråldrat.

   - Om jag nämnde det här nere i Bryssel skulle de skratta, förklarade han.

   - Nej, det låter faktiskt inte riktigt klokt, hasplade hon ur sig.

   - Men det vet du väl hur såna där kommuntjänstemän är, sade mannen.

   - De har väl sina regler, svarade hon avvärjande.

   - Lita på det. De vill inget annat än att få känna en smula makt.

   - Usch, det är hemskt, sade hon deltagande.

   - Ja, verkligen, sade mannen.

   - Kan du inte installera nån slags biokemisk toalett i stället? flög det ur henne.

   - ”Biokemisk”? Han hade sänkt rösten till nästan en viskning - som om själva ordet var farligt och när som helst kunde explodera.

   - Ja, i stället för vattentoalett, menar jag… Hon log generat.

   - Det vore ju verkligen att kringgå bestämmelserna! Han tittade strängt på henne.

   - Tja, jag vet inte så mycket om det där - nästan ingenting… Hon log på nytt.

   Tyst vankade han av och an framför henne. De välputsade skorna blänkte vackert mot den grå stenhällen. Nu stegade han närmre. Skorna knarrade olycksbådande. Hon fick för sig att han när som helst skulle slita tag i henne, kanske ge henne en bedövningsspruta, och röva bort henne. Men när hon tittade upp igen stod han där så fridfullt och såg inte det minsta farlig ut.

   - Låt oss inte tala om toaletter denna vackra afton, sade han och tände en cigarrett.

   Lättad över att slippa prata om avloppssystem rättade hon till frisyren när han vände ryggen till.

   - Är du här på semester?

   Hon vågade knappt möta den vänligt granskande blicken.

   - Jovisst, självklart, svarade hon utan att ens tänka.

   - Men datorn kunde du inte slita dig ifrån!

   För sent upptäckte hon att koftan täckte bara halva datorn.

   - Jaså den… Hon log urskuldande. - Ja, den har jag alltid med mig.

   - Mhm. Du kanske är författare? Han blåste ut ett litet moln.

   Eftersom han ändå redan hade sett den drog hon undan koftan. Mannen blev genast eld och lågor. Han ville veta vad det var för märke, hur många megabyte internminnet hade och om det fanns möjlighet till infraröd GSM-koppling.

   Hon erinrade sig att modellen ännu inte fanns på den öppna marknaden och täckte snabbt över den igen. I ett desperat försök att få honom att glömma vad han sett bad hon honom peka ut några bra badställen.

   Han kände bara till havsbadet.

   - Var har du familjen, förresten? frågade han.

   Hon kunde förstås ha sagt att hennes man var kvar hemma i stan, men i stället slingrade hon sig och förklarade att hon inte så noga visste var familjen kunde tänkas vara.

   - Nej, det vet man inte alltid…

   - Har du? kontrade hon snabbt.

   - Vad då?

   - Familj. Har du familj?

   Han drog två snabba bloss.

   - Nej - inte för ögonblicket.

   Hon visste inte vad hon skulle tro. Vem var han egentligen? Oraklet i Delfi? Å, om han bara inte haft en så olidligt varm röst!

   Med ens insåg hon att hon snabbt måste gå till motoffensiv; i annat fall skulle hon snart vara förlorad…

   - Hur är det att bo i en sjöbod då?

   Mannen gav till en kort förvånad vissling men berättade sedan utan krusiduller om det förnedrande dubbelliv han och de andra i området levde. Alla var tvungna att spela teater. Alla visste hur saker och ting låg till, men ingen vågade erkänna… Man måste låtsas att man befann sig i sjöboden ytterst tillfälligt, bara över dagen - eller att man av något synnerligen speciellt skäl blivit tvungen att övernatta, men det gällde alltså bara en enda natt, eller noga räknat egentligen bara några timmar, det var första gången, det hade i själva verket aldrig hänt förr och det skulle definitivt aldrig mer upprepas. Dessutom var det ju förbjudet; det visste väl alla och det gick minsann inte för sig att övernatta här inte, och den där paragrafen måste man ju faktiskt respektera, om det inte var tillåtet fick man lov att finna sig i det, vad man än tyckte om saken…

   Hon försökte lägga allt på minnet. Dess värre hade hon inte hunnit aktivera minibandspelaren. I så fall skulle hans utförliga bekännelse ha inneburit att kommunen utan omsvep kunde säga upp hans markarrende. Och därmed skulle han bli tvungen att sälja sin sjöbod…

   Mannen tittade på klockan. Han förklarade att han tyvärr - det var verkligen beklagligt - måste vidare.

   Överrumplad av denna brådska kom hon sig inte för ens att fråga efter hans namn.

   Efter en stund tog hon fram diktafonen. Hon tryckte på inspelningsknappen, men blev sittande tyst.

   Inte ett ord av hans bekännelse kom hon ihåg. Det enda hon mindes var den varma, varma rösten…

Malin var så exalterad att minsta lilla ljud i omgivningen fick henne att rycka till. Så snart en skugga anades i dunklet lyfte hon snabbt den mörkerkänsliga videokameran och började filma.

   Hittills hade hon fått med bara en hund, som ensam hade lufsat fram på bryggan.

   Under en dryg timma hade hon suttit gömd bakom en silltunna och spanat.

   Strax efter elva fick hon sin belöning. En äldre herre, iförd badrock, kom hasande över bryggan, med en emaljpotta i högra handen.

   Hon gav till ett kvävt rop. Bättre kunde det inte bli. Det här skulle bli en perfekt dokumentation.

   Hon zoomade in åldringen, konstaterade att han gick lätt framåtböjd och att han höll pottan tätt intill sig. Hon ställde in skärpan och kunde tydligt se hur han ängsligt såg sig omkring. Det var alldeles uppenbart att den silverhårige mannen visste att han var i färd med att begå en brottslig gärning.

   Nu vek han av från bryggan och kom närmre. Han balanserade på en planka längs sjöbodens långsida, hela tiden med vänstra handen stödd mot väggen. Hon kurade ihop ytterligare. Bilden darrade, men hon insåg att hon till varje pris måste fortsätta dokumentationen, så att avslutningen kom med.

   Men varför tömde han inte pottan? Vart var han på väg? Hon zoomade in pottan och såg hur han med ett fast grepp höll i den.

   Hon sänkte objektivet ytterligare - och i ljusstrimman från fönstret kunde hon konstatera att tofflorna var illrosa och försedda med stora tygbollar på ovansidan.

   Fötterna var alldeles för stora för dessa tofflor. Kanske det var därför som han tog sig fram så olidligt långsamt.

   Just som hon filmade hur han steg för steg fortsatte längs plankan upptäckte hon ett litet vattenfall… Hon höjde kameran och hann precis få med hur han med utsträckt arm tömde sin potta. Sedan skakade han den några gånger, innan han vände ryggen till och återvände.

   Tillbaka på bryggan klättrade han plötsligt nedför en stege. Hon anade att han ämnade skölja ur pottan och höll därför kvar bilden. När han åter blev synlig råkade hon komma åt blixtaggregatet, som hon hade hängt kring halsen. Det blixtrade till rejält.

   Instinktivt slog hon av kameran och satte sig på huk bakom tunnan.

   Ett våldsamt plask hördes från bryggan, följt av gälla, skräckslagna rop.

   Hon kikade upp och fick se hur en dam rusade fram.

   - Gösta, var är du? ropade damen.

   Strax trängdes ett hundratal människor på bryggan, där slutligen den gamle under stort tumult fiskades upp ur hamnbassängen.

   Plågad av självförebråelser följde hon spänt händelseförloppet.

   Långt senare, när tystnaden åter lägrat sig kring bryggan, förstod hon att hon hade begått ett oförlåtligt misstag. Hade hon fortsatt filma skulle hon ha kunnat få närbilder av nästan alla i folkmassan, och hon skulle dessutom ha kunnat dokumentera hur människor i pyjamas gick ut och in ur sjöbodarna, där det lyste i vart och vartannat fönster.

   Under oavbrutna självanklagelser irrade hon håglös runt i gränderna och inväntade tolvslaget.

   Först funderade hon på att inte berätta om händelsen, men eftersom uppståndelsen var så total misstänkte hon att hennes chef redan var informerad.

   Fast besluten att erkänna alltsammans gav hon sig av till bilparkeringen.

Med popmusiken dunkande ur bilhögtalarna vaggade kvinnan bakom ratten rytmiskt av och an och rörde händerna kring sig som om hon dansade.

   När det knackade på sidorutan skvatt hon till och sänkte volymen.

   Malin sjönk ned i stolen intill och tjattrade oavbrutet om en filmsekvens där en äldre man tömde sin potta. Alltsammans fanns i närbild, deklarerade hon stolt.

   Anita kunde inte göra annat än gapskratta.

   När assistenten fortsatte att tjata om den gamle mannen vred hon om startnyckeln och körde iväg med en rivstart.

   - Man kan se precis hur det rinner ur pottan, förklarade kollegan.

   - Vad är det som rinner, upprepade Anita släpigt. Hon kände sig så förunderligt matt…

   Malin malde på om sina upplevelser, men Anita ville inte höra ett ord till av de där fåniga historierna.

   - Vilken härlig låt, sade hon och ökade hastigheten ytterligare.

Redan följande dag var Anita tillbaka i Saltvik. Efter några timmar upptäckte hon honom vid uteserveringen.

   Nu hade han vita byxor och en blå blazer. Han såg oerhört tjusig ut där han satt under ett parasoll och läste Finanstidningen.

   Hon förklarade som det var - att hon så gärna ville träffa honom.

   - Ja, var så god! Han slog ut med händerna, bad henne slå sig ned och frågade vad han fick bjuda på.

   Hela världen hade blivit som förtrollad; sommarens alla ljud och dofter framträdde på ett helt annat sätt - det var som om hon hade förflyttats till en verklighet som länge, länge hade varit gömd för henne, och medan de satt där och skrattade ville hon helst av allt gråta av lycka.

   När de återvände från några underbara timmar vid havsbadet passerade de ett hus med glasveranda och från de öppnade fönstren hördes dragspel och röster som sjöng -

   Det går en vind

   på Sunnanö

   där dansar

   Rönnerdal - - -

   Hon kände jasmindoften inifrån trädgårdarna, och när de fortsatte bort mellan husen gick hon tätt intill honom, och han tog hennes hand, han sade att det var en så sällsynt fin eftermiddag.

   På kvällen blev de sittande i hans vackert inredda sjöbod. Han bjöd på den mest exklusiva whisky hon någonsin smakat och de pratade som om de känt varandra hela livet.

   Han berättade att han var styrelseordförande för ett fondbolag och att han i vanliga fall bodde i Paris, där han hade en sjurummare med utsikt över Place Dauphine, bara ett stenkast från Sacré-Coeur.

   Och han satte sig bredvid henne i soffan, han hade blivit så förtrolig, och han höll handen på hennes rygg och förklarade att hon var en så fin kvinna, så ovanligt vacker.

   Hon beklagade det faktum att han bodde i en kommun med så idiotiska regler för sjöbodar, tänka sig, inte ens toaletter var tillåtna - men då skrattade han och berättade att inom kort skulle han vara ägare till hela området, han hade redan gjort upp med några personer på kommunen, det skulle bli visserligen bli dyrt, men om bara några år skulle alla de här sjöbodarna vara lyxinredda och sedan kunde han sälja dem för kanske fem miljoner styck.

   Hon rös av lycka när han sakta strök henne över ryggen, gång på gång på gång.

   Det var en miljardärs händer, och de var så förunderligt vackra.

Hjalmar Eklund trodde inte sina ögon…

   Men när han insåg att det faktiskt var sant stoppade han tillbaka kikaren i fodralet och begav sig springande till hamnkontoret.

   Att chefen för kommunspionaget själv övernattade i en sjöbod - tillsammans med dess ägare - var något så hisnande osannolikt att han knappt förmådde meddela nyheten när han nu äntligen kopplades fram till vakthavande på polishuset.