Musik i sensommarstockholm
Av Björn Gustavsson

Sensommarstockholm sprudlar av musik. En av de mer ambitiösa programserierna, ”Musik på slottet”, ställer i år bl.a. Sven-David Sandström, Sven-Bertil Taube och Mikael Samuelson i centrum. Ända fram till den 7 september gavs i år konserter i den fabulösa Rikssalen - Tessins klassicistiska skapelse. Här höll Gustav III sina kandelaberupplysta maskeradbaler på 1770-talet, och här hölls riksdagens högtidliga öppnanden.

I slutet av augusti var det operaafton med Kerstin Avemo och Tito Beltran. Ackompanjerade av Stockholmsensemblen under Mats Liljefors ledning sjöng solisterna arior och duetter ur välkända operor. Kerstin Avemo, som häromåret på Folkoperan sjöng titelrollen i La Traviata, var blixtrande klar i sitt framträdande: hennes ljusa, ranka röst tedde sig, med sitt okonstlade allvar, som mycket värdig - i synnerhet jämfört med den passionerade Tito Beltrans ibland glassigt självmedvetna soloåkningar - låt vara att hans mjuka tenor bärs av voluminös kraft.

Konserten var utmärkt, utan att på något vis vara sensationell - men i avslutningsnumret - duetten mellan hertigen och Gilda i Rigoletto - hände något. Här hade duon sjungit upp sig rejält. Efter det starka bifallet följde en rad extranummer, bl.a. dryckesvisan i La Traviata. Nu fullkomligt kokade publikhavet av upphetsning. När sedan Tito Beltran intog en av balkongerna och sjöng ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot var succén total. Publiken närmade sig extas.

Ett evenemang som tyvärr tycks vara på väg ut är de populära sommarnattskonserterna på Nationalmuseum. I år gavs bara en enda konsert - förr om åren var de ju många (och dessutom gavs de nattetid - inte som nu tidigt på kvällen). Att döma av publikanstormningen älskar emellertid stockholmarna traditionen med trapphallskonserter i det anrika museet (som ursprungligen hyste även Riksmuseet och flera andra museer: tavelsamlingen utgjorde bara en liten del).

Akustiken i den övre delen av trapphallen är skarp och tydlig, synnerligen koncentrerad och med lång efterklang. Årets höjdpunkt var när Nationalmusei kammarorkester (främst bestående av medlemmar ur radiosymfonikerna) framförde Elgars serenad för stråkar - liksom Saint-Saëns första cellokonsert. Torleif Thedéens lyriska tolkning av den senare, orkesterns böljande följsamhet under Thomas Schubacks ledning, skymningsljuset och de sakta stävande båtarna utanför hallens panoramafönster - alltsammans var så intagande att man innerligt får hoppas att den anrika traditionen inte skall behöva stupa på den krassa kalkylens altare.