Lyrik
Två septemberdikter
Av Måna Berger

att som en pil
borra mig in i alltets mitt
när fälten vitnar i den sena solvärmen

att med hullingar
fästa i stunden
när förlusten smärtar mest

i den djupaste närvaron
älskar jag mest och vet att allt
allt ska jag mista

att vara en flygande pil
in i stundens kärna
och bort

*****

apelgård
solmogna frukter
bett av sötma syrligt vitt guld
glas under skalet
där vatten flödar ur kärnhuset

mörkaste gröna apel
låt mig gunga högt
nära solen
och drömma mig buren
djupt i skuggor och gräs