Nummer 6 -18 december 2000

Med charter till Dominikanska republiken
Av: Lydia Duprat

Jag vet inte om det beror på att jag kanske är en snobb innerst inne, men jag hade inte rest med ett charterbolag annat än en enda gång och det för länge sen. Detta betyder ingalunda att jag har råd med att åka reguljärt vart jag vill i världen och bo på femstjärniga hotell (även om det visst hänt någon enstaka gång). Nej då. Men sanningen att säga har jag aldrig förstått vitsen med att åka till Gran Canaria eller Cypern i trånga flygplan för att väl där fortsätta att trängas med en hel drös svenskar på ett halvtaskigt hotell. När jag reser vill jag bo så komfortabelt och snyggt som möjligt, och sen är det lokalbefolkningen och landets kultur som jag vill komma inpå livet, inte svenska medresenärer.

Den här gången hade jag emellertid inget val: man skulle bygga gästtoalett hemma hos mig med totalkaos som följd. Under minst en vecka skulle jag tvingas till att besöka toaletten i tvättstugan i stället för den hemma. Duscha skulle jag få göra på gymmet eller i simhallen. Toalettbygget var bestämt sedan länge men det var inte förrän kvällen innan arbetena skulle börja som olägenheterna de skulle medföra gick upp för mig (ibland är jag ganska trög, det medges gärna). Så jag satt där en måndagskväll framför datorn och insåg plötsligt att här går det inte att vara under minst en vecka framöver! Jag måste se till att fly! Men hur? och vart?

Vid detta synnerligen akuta läge fick jag den lysande idén att undersöka utbudet bland Sista minuten-resor. Eftersom min man inte skulle kunna följa med på resan och jag skulle ha min sjuåriga dotter med mig, hörde jag mig för hos vår vän och barnvakt Sofie. Ville hon följa med? Jag står för biljetten! Ja, det ville hon. Inom en halvtimme hade jag bokat och fått - via fax - tre biljetter till Dominikanska republiken. Klockan var fem på måndagseftermiddag. Flyget skulle avgå kvart över åtta morgonen därpå. Ibland måste man bestämma sig snabbt! Jag skickade iväg min man till Hedengrens för att där inhandla en guidebok åt mig. Under tiden packade jag väskan.

Vi åkte med Fritidsresor och flög med deras charterbolag Britannia. Flyget ner var på elva timmar. Man satt inte alls så trångt som jag mindes från min förra charterresa, och servicen var mycket god ombord på planet. Maten var helt okej, dryckerna - även läskedrycker och vatten - måste man stå för själv.

Elva timmar och två långfilmer senare landade vi i Puerto Plata, på Dominikanska republikens norra kust. Värmen och palmerna gjorde direkt stort intryck på oss. Vi sökte oss till en representant för Fritidsresor och fick veta att vi skulle bo på lägenhetshotellet Caracol i Cabarete. Jag undrade givetvis hur sjaskigt stället skulle visa sig vara. Vi hade ju åkt på ospecificerade biljetter, vilket innebär att man inte har en aning om var man kommer att bo tills man är framme. Biljetterna hade bara kostat mig cirka tretusenfemhundra kronor per person, så någon lyx kunde det naturligtvis inte vara fråga om.

Vi åkte luftkonditionerad buss till Cabarete tillsammans med flera andra och efter cirka fyrtio minuter anlände vi till Hotel Caracol. Vid första anblicken besannades en del av mina farhågor: standarden på lägenheten var okej men ändå ganska låg. Ingen luftkonditionering, vilket hade behövts i värmen, utan bara en fläkt i taket som varken gjorde till eller från. Därför tog det ett par dagar innan jag insåg hur bra hotellet faktiskt var: vår balkong vette ut mot en trevlig gård med fin gräsmatta och simbassäng, och litet längre bort, vid stranden, hade de även en så kallad beach club med ytterligare en bassäng och en bar där man bland annat kunde beställa mycket goda piñas coladas. Hotellet hade även en oerhört fin och välskött park, förresten var hela stället otroligt välskött, gräsmattorna, bassängarna, stengångarna. Folk jobbade frenetiskt med att spola, sopa och rengöra varenda morgon. Personalen var mycket vänlig. Invid receptionen låg en liten presentaffär där man kunde köpa allt från öl eller läsk till myggspray (vilket var livsnödvändigt här!).

Inga måltider ingick i biljettpriset och hotellet hade ingen egen matsal. Däremot låg det bredvid hotellet en ganska bra restaurang. Efter ett par dagar bestämde vi oss för att laga oss frukost och lunch i lägenheten, då den ändå var utrustad med nödvändiga faciliteter. På det sättet sparade vi litet pengar och kunde unna oss litet extra till middagarna i stället.

Hotellet låg som sagt nära stranden även om inte precis vid den. Byn Cabarete utgörs av en samling hotell, affärer och restauranger som alla ligger längs en sträcka om cirka 300 meter mellan stranden och huvudvägen (det finns av allt att döma bara en huvudväg överallt på Dominikanska republiken). Denna väg saknar trottoarer och att gå längs den är förenat med stor livsfara. Trafiken är nämligen fullkomligt hysterisk här. Därför bestämde vi oss efter ett par dagar för att bara gå in till byn, affärerna och restaurangerna längs stranden. Vi vågade oss ändå på att hyra och köra moped längs samma väg några gånger. Modigt eller dumdristigt? Alla hade hjälm på sig och det har tack och lov gått bra.

Under vår vecka på Dominikanska republiken, som tillsammans med Haiti ligger på ön Hispaniola, även kallad Columbus ö, har vi dagligen promenerat längs stranden till bränningarnas dån och på kvällarna under klar stjärnhimmel. I och med att vårt hotell låg litet avsides gick vi den första biten i totalmörker. Efter ett par, trehundra meter närmade vi oss det första stora hotellet, alldeles vid byns utkant. I höjd med det hotellet fanns det en stor och mycket kraftig strålkastare som kastade riktigt långa skuggor efter oss. Småkrabbor sprang omkring i sanden till min dotters skräckblandade förtjusning (nåja - mer skräck än förtjusning). Promenaden var kanske på en sex, sjuhundra meter? Vi vet inte så noga, men mysigt var det.

Restaurangerna hade alla bord direkt på stranden under palmerna. Belysningen bestod här enkom av lyktor eller stearinljus. I övrigt rådde det ett varmt och ombonat mörker som omslöt oss och fick oss att känna oss riktigt romantiska. Det är verkligen mycket synd att våra karlar inte var med på den här resan! Miljön var oerhört stämningsfull och samtidigt helt avspänd. Inte sällan var vi tre tjejer riktigt fint klädda - och samtidigt var vi barfota under bordet!

Annars har vi under vår vecka på Dominikanska republiken badat, solat och snorklat. Vattnet är på vissa stränder oerhört klart och fiskarna är sådana där vackra tropiska fiskar som man ser i saltvattensakvarier här i Sverige. Somliga fiskar såg ut att ha blivit målade av Picasso eller Miró, så vackra och färggranna var de. Jag och Sofie blev rent ut sagt frälsta av snorklingupplevelsen.

Sista dagen var vi på utflykt till ett ställe som heter Cayo Arena och som är en sandbank som ingår i en större atoll. Tyvärr fanns inga palmer på den här lilla ön, men däremot enkla hyddor där man kunde få låna snorkelutrustning samt få smörgåsar och cuba libres. Inte illa! Stället var helt enkelt paradisiskt: kritvit sand, genomskinligt grönskimrande vatten närmast stranden och korallrev bara några meter bort. Havet var av "simbassängstyp", alltså lugnt som i en lagun. Jag spolades upp på ett korallrev där jag blev fast och rev mig i ena foten, men blev strax räddad av en snäll dominicanare. Snorklingen här var fantastisk. Cuba libre-drinkarna smakade himmel. Mitt barn simmade och badade i det klara, lugna vattnet och skrek och skrattade av förtjusning, av intensiv lycka.

Vilken ljuvlig dag! Vilken ljuvlig vecka!

Fritidsresors service på plats var god. Man fick all den information man behövde få, och personalen var (för det mesta) vänlig.

Jag och Sofie var inte helt nöjda med sättet varpå vi behandlades av lokalbefolkningen, och då i synnerhet av männen. Sofie, som i allmänhet antogs inte vara äldre än 16 år (hon är 21) och som ansågs väldigt attraktiv, förföljdes skoningslöst av dem. Hon behandlades nästan som en vara av somliga, och det är ju inte trevligt. Hade hon varit min dotter, som många trodde, hade en och annan fått sig en rejäl utskällning av mig. Vad mig beträffar tyckte jag nog att litet väl många var onödigt kaxiga. Jag talar spanska och förstår därför nyanserna i språket. Inte sällan var männen ironiska eller litet stöddiga. Men det här handlar absolut inte om hela befolkningen. De flesta var faktiskt vänliga, om än stolta, och det är ju verkligen inget fel med det. Man kan, emellertid, fråga sig om inte lokalbefolkningen upplever en viss irritation över den turistinvasion som deras land är utsatt för. Svenskar, tyskar, schweizare och andra européer - överallt kryllar det av "rika västerlänningar" som sin vana trogen tar en hel del för givet. Som till exempel att lokalbefolkningen ska passa upp dem och vara riktigt ödmjuka och tacksamma över pengarna turisterna för in i landet.

Eftersom vi inte hyrde annat än mopeder och inte hade mer än en vecka på oss kunde vi inte åka runt i landet och besöka några av de många nationalparkerna, andra stränder eller historiska städer som till exempel huvudstaden Santo Domingo. Det är synd, eftersom Dominikanska republiken har, av allt att döma, såväl en omväxlande natur med rik flora och fauna som också intressant kultur att erbjuda.

Resan hem tog drygt nio smärtfria timmar och chocken var stor när vi mottogs av svenskt mörker och kyla utanför Arlanda. För första gången i sitt liv föreslog min dotter att vi skulle flytta till ett varmare land! hon som annars alltid protesterat när jag själv föreslagit något sådant. Resan till Dominikanska republiken gjorde verkligen intryck på henne, förresten gjorde den intryck på oss alla. Och allt detta fick vi för drygt tretusen kronor per skalle! Jag kan knappast fatta att något sådant är möjligt.

Så jag tänker visst åka med charter i fortsättningen. Ofta. Och gärna Sista minuten.

P.S. Här hemma pågår byggarbetena fortfarande. I ytterligare en vecka har jag behövt springa på toaletten i tvättstugan, och kaoset i lägenheten är omfattande. Jag skulle ha stannat kvar i Dominikanska republiken en vecka till! Det hade jag inte lidit av direkt. D.S.