Om
konsten att läsa
Av
Björn Gustavsson
Omskrivna böcker:
Olof Lagerkrantz, Om konsten att
läsa och skriva,
Wahlström&Widstrand 1985
Merete Mazzarella, Där man aldrig
är ensam, Forum 1999
Alberto Manguel, En historia om läsning.
Ordfront 1999 (övers. Margareta Eklöf)
Läsning - konsten att läsa -
är en i grunden mirakulös process.
Vi ser framför oss ett antal tecken,
grupperade i konstellationer - och genom att tolka dessa vinner vi kunskap,
eller (om vi läser en skönlitterär berättelse) träder
in i en parallell verklighet.
Ja, skriftspråket bildar ett partitur
med vars hjälp vi kan iscensätta de mest fantastiska äventyr
- vilka vi kan uppleva så starkt att de framstår som lika
verkliga som allt annat.
De senaste åren har en rad verk utkommit
som behandlar fenomenet läsekonst.
Till att börja med kan rekommenderas
Olof Lagerkrantz "Om konsten att läsa och skriva", utkommen
redan 1985 men nu tillgänglig även som pocket. Olof Lagerkrantz
resonerar kring vad som sker när vi läser. Det faktum att vi
genom läsning förmår väcka till liv tusenåriga
tankar och i vår inbillning iscensätta berättelser skrivna
i alla tider benämner han ett underverk större än att sädeskornen
ur faraonernas gravar förmåtts att gro…
Olof Lagerkrantz skriver att böckerna
tidigt gav honom en utvidgning av det egna livet. "De lät mig
se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor
som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. /…/ De tog
sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig,
rik, fattig, god och ond som de."
Han citerar vidare den tyske forskaren
Wolfgang Iser, som karakteriserat läsandet som "en arena där
författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel".
Detta påminner om vad den narratologiskt inriktade litteraturprofessorn
Lars-Åke Skalin (verksam i Örebro) uttryckt om förhållandet
läsare-litteratur. Läsaren och författaren ingår
ett slags pakt. Om läsaren vinner förtroende för det skrivna
(så att författaren ges nödvändig auktoritet) tar
han det solidariskt till sig och iscensätter berättelsen på
en inre scen.
Våren 1999 utkom "Där man
aldrig är ensam" (Forum), skriven av den finlandssvenska författaren
Merete Mazzarella, numera litteraturprofessor på den svenskspråkiga
institutionen i Helsingfors.
Hennes essäistiskt utformade verk
har undertiteln "Om läsandets konst" och bildar ett lapptäcke
av småstycken vilka på ett eller annat sätt anknyter
till huvudtemat, nämligen förhållandet mellan verklighet
och diktning.
Läsning gör oss kanske inte till
bättre människor, påpekar Mazzarella, men kan utmana vedertagna
tankemönster. Läsning kan betraktas som forskningsresor in i
andra människors psyken, liksom in i främmande kulturer. Genom
att läsa skärper vi och utvidgar vår tankevärld,
liksom vår förmåga till inlevelse.
"Konstens uppgift är att genom
att komplicera varseblivningsprocessen få människan att verkligen
se allt med icke-automatiserad blick, se uppenbarat klart i stället
för trött igenkännande."
Merete Mazzarella tror starkt på
litteraturens kommunikativa kraft och betraktar böcker och författare
som vänner och samtalspartner.
Som vanligt är det stimulerande att
läsa Merete Mazzarella, vars lärda allvar kryddas av en muntert
kåserande ton, liksom av skarpa iakttagelser och över huvud
taget av en rejäl portion berättarglädje. Är det något
man kan invända mot är det väl att den tematiska tråden
här och var kan bli en aning trasslig genom de ideliga hoppen mellan
skämt och allvar: en stramare disposition skulle möjligen ha
varit till fördel. (Å andra sidan skulle kanske mycket av charmen
då ha försvunnit…)
Författaren och kritikern Alberto
Manguels internationellt hyllade "A history of reading" utkom
förra året även på svenska. I utmärkt översättning
av Margareta Eklöf bjuder här Manguel på en ytterst kompetent
guidning genom läsandets minst fyratusenåriga historia och
tydliggör därtill hur läsning i mångt och mycket
utgör själva nyckeln till vår förståelse av
världen.
Det är en omfångsrik, vackert
formgiven och rikt illustrerad volym. Här ges ett slags global litteraturhistoria,
men ur läsarperspektiv. Manguel undersöker läsandet
ur en lång rad aspekter och berättar om alltifrån kilskrift
till dagens cd-romskivor (numera ryms Shakespeares samlade verk på
en enda cd-skiva; och den nya DVD-skivan rymmer textmängder motsvarande
ett omfångsrikt bibliotek!).
Angående läsningens betydelse
skriver Manguel:
"I alla litterata samhällen är
det något av en initiation att lära sig läsa, en ritualiserad
övergång från ett tillstånd av beroende och rudimentär
kommunikation. Barn som lär sig läsa släpps in i det gemensamma
minnet genom böckerna och bekantar sig därmed med ett gemensamt
förflutet, som de i högre eller lägre grad förnyar
varje gång de läser."
(Denna potential rymmer som bekant även
en skuggsida: många är de föräldrar, lärare
och politiska ledare som mer eller mindre öppet försökt
ingripa i syfte att styra eller förhindra människors läsande.
Ty kunskap är makt…)
Alberto Manguel berättar att han i
ungdomen fick i uppdrag att högläsa för den då blinde
Jorge Luis Borges; han besöker Alexandria och spanar efter det världsbibliotek
som fanns; han skriver om högläsningens men också den
tysta läsningens historia; han avhandlar skriftens allmänna
utveckling genom tiderna - och så vidare. Han är passionerat
intresserad av sitt ämne och strör en mängd utvikningar
kring sig.
Flaubert skrev en gång till en ung
dam: "Läs, för att leva." Utifrån en likartad
devis tycks även Manguel utgå.
Ibland tenderar han kanske att bli en smula
långrandig, på gränsen till raljant, men i det stora
hela bjuder hans välskrivna odyssé ett läsäventyr
av ovanligt slag.
|