Kärlekshistoria
från antiken
Del 1 av 4
Av
Hans Aili
Vad gör man när man är
nykär i en kvinna som levde för nära tvåtusen år
sedan? Tänk på Professor Smith (alias Leslie Howard i "Pimpernel
Smith"), arkeologiprofessorn i Oxford som hittade Afrodite Kallipyge
(Den skönstjärtade Afrodite, ordagrant översatt) och
ställde upp henne i sitt museum där vaktmästaren lät
henne samla damm medan skolklasser blev felinformerade av censurinriktade
lärare.
Min dam heter Sulpicia. Romarinna. Skald.
I själva verket den enda romerska skaldinna som fått sina
dikter bevarade till vår tid. Och det bara sex korta epigram.
Hon levde på Augustus tid och umgicks i ett höglitterärt
kotteri tillsammans med Tibullus och andra skrivande ynglingar. Deras
mecenat hette Messalla (och Sulpicia var släkt med honom). De stora
litteraturhistorieverken behandlar henne på ett minimalt utrymme.
Hennes stora kärlek hette Cerinthus
och hennes sex epigram behandlar mycket riktigt olika faser av affären.
Hennes språk är komplicerat och djärvt: inte fräckt,
det menar jag inte, utan det utnyttjar maximalt de möjligheter
latinet har och går ibland lite utanför de traditionella
gränserna. Dessutom är texten illa bevarad av antika och efterantika
skrivare, så den som vill översätta dem måste
ägna sig åt rätt mycket av den vetenskap som kallas
textkritik. Resultatet blir alltså en teori om vad Sulpicia sade,
inte det hon med säkerhet skrev. Här följer nu i översättning
min teori om Sulpicias första dikt. I originalversionen ett epigram
om tolv rader elegiskt distikon. Om man vill hålla fast vid den
metriska formen får man med högst hälften av vad Sulpicia
säger, så koncentrerat skriver hon. Min översättning
blir därför på fri vers. Gudinnan från Cythera
är naturligtvis Venus, Amors mor och kärlekens gudinna: för
Sulpicia var associationsbanorna korta, för oss blir det längre.
Amor har kommit till slut!
han är så underbar,
kärlekens gud!
Till den grad att
om ryktet berättar
att jag hållit honom hemlig
vill jag skämmas mer över
det
än om det berättar
att jag ropat ut för alla
att han finns.
Det var mina sånggudinnor
som bönade och bad
till hans mor
gudinnan från Cythera
och hon
förde honom till min famn.
Ja, Venus har löst sina löften
fullt ut.
Om någon skulle klaga över
att han blivit utan sin lott
får hon därför
gärna berätta om min lycka!
Jag skulle då inte vilja gömma
någonting alls
i förseglade brev
bara för att ingen ska få
läsa det
före min älskling.
Nej! Det är ljuvt att ha syndat,
tjatigt att snörpa på munnen av anständighet.
Jag är värd kärlek
och har varit samman med en man
som är värd det.
Det ska alla få veta!
Fortsättning på denna kärlekssaga
följer… i regi av Hans Aili, som också översatt dikten.