Första sidan

Nummer 6 -18 december 2000

 

 
   

Kärlekshistoria från antiken
Del 1 av 4
Av Hans Aili


Vad gör man när man är nykär i en kvinna som levde för nära tvåtusen år sedan? Tänk på Professor Smith (alias Leslie Howard i "Pimpernel Smith"), arkeologiprofessorn i Oxford som hittade Afrodite Kallipyge (Den skönstjärtade Afrodite, ordagrant översatt) och ställde upp henne i sitt museum där vaktmästaren lät henne samla damm medan skolklasser blev felinformerade av censurinriktade lärare.

Min dam heter Sulpicia. Romarinna. Skald. I själva verket den enda romerska skaldinna som fått sina dikter bevarade till vår tid. Och det bara sex korta epigram. Hon levde på Augustus tid och umgicks i ett höglitterärt kotteri tillsammans med Tibullus och andra skrivande ynglingar. Deras mecenat hette Messalla (och Sulpicia var släkt med honom). De stora litteraturhistorieverken behandlar henne på ett minimalt utrymme.

Hennes stora kärlek hette Cerinthus och hennes sex epigram behandlar mycket riktigt olika faser av affären. Hennes språk är komplicerat och djärvt: inte fräckt, det menar jag inte, utan det utnyttjar maximalt de möjligheter latinet har och går ibland lite utanför de traditionella gränserna. Dessutom är texten illa bevarad av antika och efterantika skrivare, så den som vill översätta dem måste ägna sig åt rätt mycket av den vetenskap som kallas textkritik. Resultatet blir alltså en teori om vad Sulpicia sade, inte det hon med säkerhet skrev. Här följer nu i översättning min teori om Sulpicias första dikt. I originalversionen ett epigram om tolv rader elegiskt distikon. Om man vill hålla fast vid den metriska formen får man med högst hälften av vad Sulpicia säger, så koncentrerat skriver hon. Min översättning blir därför på fri vers. Gudinnan från Cythera är naturligtvis Venus, Amors mor och kärlekens gudinna: för Sulpicia var associationsbanorna korta, för oss blir det längre.

Amor har kommit till slut!
han är så underbar, kärlekens gud!
Till den grad att
om ryktet berättar
att jag hållit honom hemlig
vill jag skämmas mer över det
än om det berättar
att jag ropat ut för alla
att han finns.

Det var mina sånggudinnor
som bönade och bad
till hans mor
gudinnan från Cythera
och hon
förde honom till min famn.

Ja, Venus har löst sina löften fullt ut.

Om någon skulle klaga över att han blivit utan sin lott
får hon därför gärna berätta om min lycka!

Jag skulle då inte vilja gömma någonting alls
i förseglade brev
bara för att ingen ska få läsa det
före min älskling.

Nej! Det är ljuvt att ha syndat, tjatigt att snörpa på munnen av anständighet.
Jag är värd kärlek
och har varit samman med en man som är värd det.
Det ska alla få veta!

Fortsättning på denna kärlekssaga följer… i regi av Hans Aili, som också översatt dikten.


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème