Sidor av inspiration och egenartad skönhet
Av Björn Gustavsson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Försök med ett århundrade Göran Tunström Albert Bonniers Förlag, 2003 Sidantal: 462 Cirkapris: 276 kr ISBN: 9100576719

År 1996, möjligen tidigare, påbörjade Göran Tunström ett romanprojekt som upptog en stor del av hans sista tid. Vid hans död den 5 februari år 2000 låg på hans skrivbord tre mappar med manuskript, alla ämnade för detta verk. Den första, troligen mest genomarbetade texten, hade rubriken ”Försök med ett århundrade”, vilket här fått bli slutlig titel.

Hur den slutliga romanen skulle ha sett ut får vi aldrig veta. Birgitta Holm sammanställde materialet i de olika versionerna, varpå Albert Bonniers förlag hösten 2002 annonserade boken. Men utgivningen avbröts; i stället är det nu Göran Sonnevi som - uppenbarligen närapå oredigerat - sammanställt materialet (sammantaget 450 sidor). Han nämner dock inte vad som förevarit publiceringen.

Försök med ett århundrade är - det måste genast sägas - grandiost sin ofullbordan till trots (eller, inte otänkbart: just därför). Här finns sidor av stor inspiration och egenartad skönhet. Gång på gång till och med överglänser Tunström sig själv: skärvor av genialitet.

Den musikaliska dimensionen är, precis som i tidigare verk, påtaglig. Rent konkret avspeglas detta genom att en av bokens berättare minns en orkester han var med i (”likt en lunga i tiden var den”). Romanen framstår faktiskt som symfonisk - som en omfångsrik fuga, fylld av huvudteman, sidoteman och variationer. Åtskilligt består av fragment och skissartade utkast, i denna form starkt poetiskt laddat - ja, än mer så eftersom omgivande konturer saknas.

Mycket av materialet återkommer i skilda versioner: det är som att stiga in på en väldig byggnadsplats där man ser hur något stort håller på att växa fram men där alltjämt stor oreda råder. Men ritningen till alltsammans tog arkitekten med sig när han försvann…

Hur hade Göran Tunström tänkt sig den slutliga helheten? Här och var bekänner han sin oro för att han någonsin ska kunna fullfölja vad han påbörjat. Han biktar sin oro för hjärflimret, och sin melankoli inför åldrandet. ”Den ofullbordade” kallar han sitt pågående arbete; ”det stora misstaget” på ett annat ställe. På ett tredje ställe noterar han dock hur skeendet skall utvecklas fram till dess att ”berättelsen är till ända”.

Berättelsen är uppbyggd som kinesiska askar: den ena berättelsen i den andra. Som övergripande berättare framträder Göran Tunström själv och rapporterar om det dagliga livet i ”vinterkvarteret” på Manhattan.

Men mest handlar det om 1600-talet (men många tider samspelar: ”ett århundrade drunknar i mängden av århundraden”). Författaren ikläder sig - likt en sentida Pessoa - olika gestalter och försöker - via dem - förstå detta århundrade. Hans personer, ofta i tjänande ställning, lär känna furstar och kungligheter, men också Descartes, Rembrandt…

Här finns också en ambition att på ett mera filosofiskt plan se hur tanken om individen blir allt mer framträdande. Vad konstituerar egentligen jaget? Frågan blir tematisk i denna Tunström-roman (”Vilka roller vi spelar!”).

Samtidigt som författaren utforskar ett århundrade utforskar han sig själv. Det är ungefär som i Eyvind Johnsons historiska romaner: ett återkommande samspel mellan nu och då - även på ett personligt plan.

” Hur mycket samtida är vi? Hur hundraprocentig är vår närvaro i tiden?” Göran Tunström röjer en obändig lust att lära känna så mycket som möjligt av denna mysteriösa värld. Han söker i samtiden, han söker i det förflutna, han söker i böcker, han söker i sig själv (”jag har suttit i mina minnen och låtit mig färdas”).

Men ju mer han lär sig om 1600-talet, desto mer omöjligt tycks uppgiften - som då blir överväldigande. ”Mil efter mil av kunskap”… Hur begränsa sig? (”Det var en gång en författare som ville skriva om ALLT”). Berättaren tröstar sig med att Dostojevskij också ofta reviderade, kastade, skrev om… ”Hur känner jag inte igen mig i hans tvekan.”

Ett av fragmenten: ”Jag hörde ett brak häromdagen, från våningen inunder. Jag rusade ner. Han satt där på golvet, tillhälften begravd under böcker. Han grät. Han sa nånting om att det fanns ’för mycket… för mycket av allting…’ Jag tror han hette Tunberg, Tunström, nåt liknande”.

” Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten. Detta är också en dimension av detta postuma verk: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.