ÅRGÅNG 4 NUMMER 7 — 18 DECEMBER 2003 | |||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Förlorad
För ett par månader sen blev jag av med mitt id-kort. Det var ingen större förlust rent estetiskt eftersom på slutet så hade jag ibland fått frågan om min bror tyckte att det var okej att jag använde hans id-kort. Frågan om huruvida min namnteckning var en mycket dålig eller bara dålig förfälskning brukade även den dyka upp. Men detta är inget problem längre eftersom det på något förunderligt sätt har försvunnit. Hypotesen är att det är en samlare av fångbilder som råkade ta fel och att mitt fotografi numera sitter i ett album tillsammans med massmördares och tjuvars. Detta försvunna id-kort gav jag mig snabbt i väg för att ersätta. Det var nu inte så enkelt som jag hade lurats att tro vilket innebär att jag fortfarande går utan. Men döm om min förvåning när jag numera kan använda betalkort för hiskeliga summor utan att behöva visa något som helst bevis på att jag faktiskt är den jag utger mig för att vara. För säkerhets skull går jag omkring med mitt gamla pass om någon inte skulle välja att lyssna till min utläggning om Svensk kassaservice, förlorad legitimation och varför jag försöker köpa med betalkortet. Vad som förvånar mig stort är att ingen säger ifrån och tvingar mig att visa giltig legitimation. Jag kan ju faktiskt vara en tjuv och bedragare av värsta sorten, det kan ju faktiskt vara ett stulet kort som jag använder mig av. När det gäller ekonomisk brottslighet av den lägre klassen är ju faktiskt kvinnor överrepresenterade. Men av någon anledning så är det enklare nu när jag inte behöver förklara att ja, det är jag på kortet, och ja, det är min namnteckning. Det enda som gäller är att se seriöst stressad ut. Om man som jag inte är en brottsling in spe kan man lätt luras att tro att man ska se samlad och lugn ut när man gör något som inte är fullt efter reglerna – helt fel! Man ska tydligen rodna ordentligt och se nervös ut för då tror de verkligen på det man säger. För vem skulle vilja förnedra sig på det sättet för några kronor? Detta har gjort att jag har börjat fundera på en ny karriär som vanebrottsling. Om allt som krävs är att man pratar glatt och lite besvärat, ler nervöst och rodnar så har jag min bana utstakad. Vid några få tillfällen så har faktiskt butikbiträdena försökt få se mitt leg men gett upp redan vid min första ursäktande suck. Vissa har stått på sig lite längre, har sagt att det faktiskt är för min egen skull men fallit till föga vid skämtet att det är för min egen skull som jag inte visar leg, för hur ska jag annars kunna tömma någon oskyldig människas konto. Sedan finns det dem som faktiskt håller ut och får till slut se mitt pass. Att de sen börjar skratta när de ser bilden har fått mig att fundera på att inte hålla reda på det heller. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -
|
||||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
|||||
|