ÅRGÅNG 4 NUMMER 7 — 18 DECEMBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


En glimt av paradiset
Av Carlos Vidales

KRÖNIKA
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Äntligen! Året har mognat, december är här och festligheterna knackar på alla dörrar!

Det vardagliga kaoset, denna stressiga och ständigt påfrestande galenskap som vi kallar för arbetstid, besegras åtminstone under några vettiga dagar och livet återerövrar sitt sunda, ursprungliga, naturliga förnuft. Festen kan börja!

Jag menar inte de sofistikerades fest, detta sorgliga odjur som civilisationen har tämjt och gjort om till tråkigheternas tråkighet, med måttligt småprat, måttligt skitprat, måttlig aptit och måttligt vett och etikett. Med all respekt för civilisationen, vågar jag påstå att den civiliserade festen är den slutliga bekräftelsen på samhällets förfall: en paus i arbetet, en liten synd som sällan straffar sig själv med en rejäl baksmälla och som ska döljas under en fasad av fina kläder och god uppfostran.

Nej, jag menar Festen, den glada, vilda, rena ritual som återförenar människan med sin själ, människan med sitt öde. Jag menar Festen, fattigdomens fullständigt fantastiska fest. Ty det är vetenskapligt bevisat att i nästan alla kulturer kan fattigdomens omfattning mätas i antalet festligheter: ju oftare man firar, desto mer härjar fattigdomen.

Somliga korkade forskare (det finns alltid sådana) påstår att det är just det ständiga festtåget som gör glada folk till fattiga folk på grund av de höga materiella kostnader som denna idiotiska feststämning medför. Samma korkade forskare drar en fullkomligt rasistisk slutsats: bara seriösa, tråkiga, disciplinerade, fantasilösa, arbetsamma, icke festliga folk kan utvecklas till rika folk.

Jag vill protestera med all kraft mot denna kalvinistiska och förkastliga teori. Även om jag själv är ganska snål och inte handlar mer än det nödvändiga, kan jag se hur handeln blomstrar och hur alla köpmän, såväl hederliga som listiga, gnuggar händerna när dessa festdagar visar sig vid horisonten.

Nej, fester, ritualer, processioner och karnevaler utgör ingen orsak till fattigdom. Det är snarare tvärtom: fattigdomen skapar fester, ritualer, processioner och karnevaler. Och detta är en process som får kapitalet att cirkulera och skapa en bättre miljö för folket och samhället, bilda starka solidaritetsband mellan människor och erbjuda ovärderlig psykologisk trygghet till de fattiga.

Den festliga riten består av olika komponenter: utbyte av gåvor och presenter, dans, personliga kontakter som förnyar gamla lojalitetsband, och sist men inte minst, diskreta gruppsamtal som fyller en viktig samhällsfunktion: att möjliggöra allmän kännedom om känslig information som inte kan publiceras i medierna. Vilket ger oss lite extra glädje, ty det är ett äkta nöje att samtala om intima förhållanden. Andras intima förhållanden.

Festen är en komplicerad ceremoni vars regler, oftast omedvetet, har utformats efter naturens lagar.

Fåglar, däggdjur, fiskar, blommor och insekter har under miljoner år lärt oss konsten att utbyta gåvor och presenter, att ge för att få ta emot, att offra något för att vinna något.

Låt oss fundera på detta lite grann. Tänk om en blomma sa: “Nej, jag accepterar inte att en smutsig främmande insekt kommer och hjälper mig att sprida mitt pollen och därmed trygga min reproduktion. Jag vill inte vara i skuld till någon. Jag vill inte känna att jag måste betala för någons hjälp på något sätt.”

Visst vore det konstigt om en blomma talade så? Lyckligtvis gör blomman något vettigare. Den tänker ingenting, den säger ingenting, den bara erbjuder och offrar sin oemotståndliga doft. Denna omedvetna gåva lockar en smutsig främmande insekt som, omedveten om följderna av sitt beteende, offrar en del av sin dyrbara tid för att medverka i pollineringsprocessen. En lojalitetspakt har undertecknats utan några som helst extra paragrafer, enligt naturens blinda lag.

Precis på samma naturliga sätt utbyter den fattiga människan gåvor och presenter. Hon offrar en förhållandevis stor del av sin egendom, för hennes hårda livserfarenhet har visat att detta ger henne en chans i överlevnadslabyrinten, såsom blommans offrade parfym ger den en möjlighet att fortplanta sig. Det fina med allt detta är omedvetenheten, eller bättre sagt, den totala frånvaron av egoistisk planering.

Dansen är, tycker jag, festens bästa komponent. Dansen fanns i naturen redan i universums första ögonblick. Många religioner beskriver skapelsen som en dans och den gud som härskar över liv och död som en skicklig dansör. Dansen själv symboliserar livet, för den sätter världen i rörelse, och döden, för den dör i samma ögonblick som den föds. Planeterna dansar omkring solen och stjärnorna dansar tills de dör, atomerna dansar, ingenting står stilla, och där ute på gården dansar bisvärmen till surrande musik. Dansen är, helt enkelt, universums sätt att vara.

Alla folk dansar eller har någon gång dansat i ringar. Ringdansen följer solens bana och imiterar planeternas kretslopp. De vrålande aporna i Panama formar en cirkel omkring ett träd och dansar och vrålar i flera timmar - en rit som påminner oss om våra egna ringdanser kring pålar, totempålar, heliga stenar och andra föremål. Precis som de vrålande aporna vill vi skapa ett heligt rum, oavsett om vi dansar samba, cumbia, tango eller små grodorna.

Detta av dansen skapade heliga rum är det kollektiva solidaritetsband som utgör den enda trygghet miljoner människor någonsin kommer att åtnjuta i detta liv. Jag tänker nu på mitt eget land, Colombia, där ett fruktansvärt våld varje år kräver 45 000 liv, och där festligheterna, danserna, karnevalerna och de glada festtågen upprepas allt oftare. Inget annat land i Latinamerika har så många festdagar som Colombia. Skönhetsdrottningar väljs av miljoner glada colombianer i samma takt som alla slags beväpnade grupper utför sadistiska, obeskrivliga massakrer.

Ja, alla dansar i mitt land. Alla som behöver hopp och alla som tror att allt hopp är ute. Ty dansen inte bara förnyar livet, utan den är också, liksom döden, befriande. När hela byn dansar, målar sig kvinnorna som glada krigare och med häftiga rörelser visar hur en ilsken soldat kan förvandlas till en vänlig och fridsam individ. En fasansfull figur, som föreställer ett dansande skelett, springer hit och dit och tvingar människorna till en frenetisk, desperat rörelse. Då och då för skelettet bort en kvinna eller ett barn till en plats som symboliserar graven. Detta skådespel, som visar kända drag från det medeltida Europa, utspelas i dag i ett latinamerikanskt område där alla individer behöver stärka sina lojalitetsband, förbereda sig för döden, satsa på livet och uttrycka känslornas kaos.

Människan är en dum apa, och samtidigt är hon en duktig spindel. Människan väver åter sitt sociala nät i samma takt som hon själv förstör det med våld och hat. Hon kan inte existera utan andras hjälp och stöd. Vi är för evigt kedjade vid varandra med osynliga kedjor och bara sammanhållningen kan garantera vår frihet.

Därför är fester, gåvor och danser heliga ritualer som, mitt i infernot, ger oss en glimt av paradiset.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat