Prosa
Mona-Lisa
Av Kent Niemi
Solen lägger sig för att dö i horisonten. Nattens
skyddande hinna av blindhet breder ut sig över småbåtshamnen. Tusentals
skrov ligger och gungar i de svarta vågorna. Några raggare åker
förbi. Utan några syften eller mål. Precis som raggare ska
göra.
Styrlund är en skuggfigur. Rör sig med mjuka steg mellan buskarna.
Kamouflage-gömd väntar han på att tillfället ska bli
det rätta.
Jag tar av mig mina kläder. Lägger ner dem i ryggsäcken. På håll
hör jag stadens nattliv skvala. Det är dags. Ögonblicket är
här.
Går med snabba steg ner mot vattnet. Ser mig runt en sista gång
innan jag börjar vada ut. Efter några meter djupnar det. Jag börjar
simma. Borren som jag har runt halsen slår mot min bröstkorg.
Mona-Lisa, nu kommer jag. Din väntan är över nu. Hör
du mina mjuka simtag som kommer närmare? Snart är jag hos dig.
Alla dina timmar som slav i pampens händer är över. Jag ska
befria dig. Bara tio meter kvar nu. Jag ser din vackra stjärt. Hela
du är upplyst av månen. Så vackert. Nästan heligt och
lite kristet.
Grodmannen når fram till sin vackra dam. Hon ligger där insvept
och mäktig. Mälarens svarta vatten bildar en krans runt hennes
välvda buk. Anders får lust att sjunga en sång, kanske en
mjuk ballad om kärlek. Han kommer tyvärr inte på någon
som passar in.
Anders! Fokusera nu. Du har inte tid med den där typen av tankar. Gör
nu som du har planerat och bestämt. Börja med babord. Babord? Jaa,
båtens vänstersida.
Jag rör mig som ett vattendjur. En specialutbildad båtsänkarsäl.
Jag känner på hennes kalla skrov med min vänsterhand. Har
läst att man är känsligare i sin vänsterhand. Tydligen är
den mera öppen för allt övernaturligt. Vet inte hur det hjälper
mig just nu. Men det känns rätt.
Jag tar av mig borren som har hängt som en Kalaschnikow runt min hals.
Tar sats och slår in borrspetsen i henne. Nu du Mona-Lisa, friheten är
inte långt borta.
Vattenmannen greppar handtaget och börjar veva. Det funkar. Han känner
hur borren börjar blöja in i den vita plastmagen. Innan Anders
hinner fatta, är borren igenom. Han sätter handen över hålet.
Det känns som någon har dragit proppen ur ett badkar. Den heliga
känslan.
Tio minuter senare simmar jag åter mot stranden. Fem vackra hål
i varje sida och två bonushål i aktern. Bara för att jag är
hemskt snäll. Man ska inte snåla på sånt. Det ger
dålig karma.
Styrlund trippar med huttrande steg över det daggiga gräset. Försvinner
snabbt in i den skyddande busken. När han står där och byter
om passerar ännu en raggarbil. Den är överfull av svettiga
kroppar. Halvfeta kräk som lyssnar på Eddie Medusa och dricker
starköl. Den äckliga maskburksbilen försvinner sakta bort
i mörkret.
Ombytt och klar. Jag går med normalsteg mot hamnkrogen som ligger några
hundra meter längre bort. Måste få något stärkande
i mig. Kroppen känns kall efter mitt nattbad. Lite sprit ska nog tina
mitt frysta blod. Vem vet, kanske hittar jag något roligt där.
Något att slösa bort några timmar på.
Vår frusna vän stannar mitt i ett steg. Stirrar nyfiket på en
båt. Kastar några snabba blickar runt sig. Mörkt, öde
och tomt. Anders? Vad gör du? Det där är ju den snälla
hummermannens båt. Jaa, jag vet. Vill bara kolla. Bara lite nyfiken.
Ge fan i den! Du ska ju gå på krogen. Du har inget otalt med
honom.
Kabyssdörren är ett skämt. Jag skruvar av gångjärnen.
Lyfter av dörren. Sedan är jag inne.
Jag börjar öppna lådor och skåp. Jag hittar efter en
stund det jag söker. Spritskåpet. Tar upp en halvfull flaska.
Whisky. Den gyllene drycken. Jag knäpper upp min gylf med högerhanden.
Min trogna vän ligger där skrynklig och vit. Förkrympt och
rädd. Nöden har ingen lag. Måste man gå så måste
man.
Styrlund fnittrar som ett barn när han hör hur sin urin blandas
i flaskan. De bästa idéerna föds med hjälp av trånga
blåsor. Han sätter på korken och skakar om.
– Skål mina båtägarvänner.
Viskar han i natten.
Ute på vägen igen. Jag återupptar den utlagda stigen. Min
själ behöver bedövning. Min kropp behöver värme.
Jag går in på krogen och sätter mig i baren.
– En sexa Irish!
Jag skålar för Mona-Lisa. En mjukt sjunkande drottning. Värmen
börjar återkomma till min kropp. Bartendern försöker
prata med mig. Jag ignorerar honom. Jag firar mina triumfer bäst själv.
Han ska bara sköta sitt jävla jobb och låta mig sköta
mitt. Allt tvångspratande får mig att vilja spy. Jag känner
inget behov av att prata när jag står i en bar. Jag vill bli
full. Jaha nu kommer han. Tittar på mig med sina kontaktsökande
hundögon. Titta inte på honom då är det kört.
Då kommer dårfrågorna.
– Du ser lite trött ut… lång
dag?
Helvete också. Varför fastnar jag jämt i allt skit? Jag
vill inte vara en dårmagnet. Måste döda det här i
tid.
–
Jag är inge tröttare än vad jag var igår… min
dag har inte varit längre än din.
–
Har du vart ute med båten?
Lyssnar aset på mig? Hörde han inte mitt svar? Vad måste
jag säga för att han ska låta mig vara?
–
Nej… jag har jobbat… vi på hälsovårdsnämnden
har mycket jobb så här års… hur ofta tvättar
du dina händer? Den där skärbrädan… hur gör
du rent den? Kan jag få ditt namn? Har du ditt anställningsavtal
med dig?
Likblek snubblar han bakåt. Han är stum. Tystnaden är underbar.
Han står och stirrar på mig från andra änden av baren.
Viskar i en telefon.
Anders tömmer sitt glas. Bäst att röra på sig. Han
saknar sin soffa och tystnaden som finns runt den. Tittar en sista gång
på bartendern. Fiskögonen stirrar tillbaka. Sedan reser han sig
och går.
Utanför är allt som det ska. Jag tycker mig kunna höra Mona-Lisa
ta sitt sista andetag när jag börjar min resa hemåt. Allt
känns som det ska. Alla tankar är vänner i mitt huvud. Jag
undviker stadens kärna för att inte störa min harmoni. Hem
och vila. Jag är bara halvklar. Mycket jobb återstår innan
jag kan få ro i mig själv.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller
annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Tidigare
prosastycken i Café Crème:
Vattenkaraff; av Kent Niemi
Bara blind såg jag dig; av Björn
Gustavsson
Väntan; av Måna Berger
Sommaren låg som ett oändligt fält
bakom henne
Johannes; av Björn Gustavsson
Barnprosa: Kotte och jag; av Sofie Carlsson
Barnprosa: Nej, det är inte sant!; av Lovisa Lundh—Duprat
Natt i himlen; av Björn Gustavsson
Bertil Näslund; av Björn
Gustavsson
Salt och peppar; av Lovisa Lundh—Duprat
Midsommarresa till ingenstans;
av Bj örn Gustavsson
Var är mina proppar; av Björn Gustavsson
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag; av Björn
Gustavsson
Chagall skulle ha låtit henne flyga; av Björn
Gustavsson
Lukten av citron; av Lydia Duprat
En julberättelse; av Måna Berger
Present till Arafat; av Lydia Duprat
Genuine Imitation Replica; av Paul Schreiber
Den lilla blå av Björn Gustavsson
Jojomannen; av Måna Berger
Maran; av Lydia Duprat
Mobiltelefonlandet;av Björn Gustavsson
|