ÅRGÅNG 3 NUMMER 2 — MARS-APRIL 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Festivallivet som social ventil NYTT!
En magisk saga i en hård värld NYTT!
En berättelse om otämjd magi NYTT!
Personligt mästerverk om Afrika NYTT!
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman
En mors värsta mardröm
En biljett till en annorlunda värld
Påminner om verkligheten
Tidsfördriv under sommarlovet
Händelserikt men rörigt

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Förnämligt
Av Björn Gustavsson

Stina Ancker, som på Vadstenaakademin häromåret svarade för en vital iscensättning av den romantiska Ivar Hallströmoperan Hertig Magnus och sjöjungfrun, är nu aktuell med en uppsättning av Rossinis Askungen.

Musikteatern i Värmland tar minsann gärna ut svängarna i repertoarvalet. Ena gången barnopera, Wagner eller Puccini - nästa gång påkostade musikaler av nyaste snitt.

I vår har man alltså valt att satsa på Askungen - som under 1800-talet faktiskt var lika populär som Barberaren i Sevilla men sedan kom i skymundan, inte minst för att titelpartiet är skrivet för koloraturmezzo; en rösttyp som under 1900-talet var hopplöst omodern.

Sagan om Askungen (flickan som hunsades av styvsystrarna och fick sitta i spisaskan men som sedan genom magiskt ingripande vackert klädd fördes till slottet och vann prinsens kärlek) är urgammal och känd även utanför Europa; främst har den vunnit spridning i Perraults version (som för övrigt ligger till grund för Massenets Askungen - en opera som till skillnad från Rossinis mera strikt följer sagans handling).

Rossinis opera tillkom 1816 och är på många sätt tidstypisk: en intrig fylld av förväxlingar, återkommande recitativ med continuo-ackompanjemang, praktfull stämsång i återkommande kvartetter, kvintetter och sextetter samt känslofulla arior. Generellt påminner tonspråket om Haydn och Mozart.

De medverkande är utmärkta i denna komiska vuxenopera, med ett libretto pepprat av fyndiga slutrim (precis som i t.ex. Trollflöjten). Bengt Krantz gör styvflickornas fader till en härlig krumelur - närmast en Jeppe på berget-figur. Hans raka, stadiga röst har sin motpol i styvflickans glittrande koloraturpartier. Askungen görs växelvis av Kristina Hammarström (en underbar mezzosopran som häromåret fångade en världspublik på Drottningholm med sin insats i Händels Tamerlano) och operahögskoleeleven Erika Andersson: en konturskarp, ytterst lovande röst. Peter Nygren som prinsen har en kraftfull, emellanåt litet skarp tenor; Michael Weinius basröst har auktoritet men övertygar inte i alla detaljer.

Sammantaget förnämliga sånginsatser, inte minst av operakören: här enbart manskör (med emellanåt stilbrytande spexigheter, åt slapstickhållet, som stör helheten). Värmlands sinfonietta lyser av spellust under Niklas Willéns kraftfullt dynamiska ledning.

Askungen är en saga om hur de sista skola bliva de första - en moralitet som illustrerar hur högmod går före fall. Stina Ancker har placerat sagan i ett vagt 1920-tal, med sportbilar och charleston. Karin Linds scenografi är snitsig snarare än kongenial (avantgardefunkis och 60-talsretro). Med en feministisk knorr låter hon Askungen i slutscenen tända en stor fet cigarr. Anckers Askungen vinner inte bara lyckan: med nämnda attribut markeras att hon även vinner ett slags absolut makt.


 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat