När en IT-älskare blir glad över IT-kraschen
Text och bild: Helena Mansén

Yuippeee! Ytterligare en våldsam störtdykning av ett IT-bolag. Börsnoteringarna totalt nere i dyn. Mysande tar jag en klunk kaffe till och söker vidare med blicken efter fler offer på morgontidningens ekonomisidor. Det är väl bara jag som är sådan här, tänker jag. Jag som sedan den nya IT-erans start omkring 1986 var med från början. Jag som hade en hängiven arbetsgivare som var en av pionjärerna. En arbetsgivare som överförde sin entusiasm och ambition på mig. Egenskaper som jag hade nöjet att behålla en sådär elva år framåt med sedermera långsam avtrappning. Och frustration.

Jag säger "nya IT-eran" eftersom IT alltid har funnits. Åtminstone har det alltid funnits I - information. De gamla grottmänniskorna använde sig av det, kanske bankade de sig för bröstet och utstötte hoande ljud för att varna för fienden eller tala om var det fanns bra jaktmarker. De gamla egypterna och grekerna skrev på pergamentrullar och trätavlor som sattes upp för folket, de hade budbärare och duktiga talare. I modern tid har vi länge haft IT i form av tryckpressar, telex, telefon, telefax, radio och television. En gång revolutionerande uppfinningar. IT är alltså inget nytt.

Min entusiasm då? Efter att ha arbetat med traditionell fotosättning i början av 80-talet var den lilla 14-tums Macintoshen (med inbyggd skärm) ett helt otroligt verktyg när den kom (ca 1986). Istället för att koda fram fyra textrader i taget med tänkta typsnitt, storlekar, radavstånd och satsytor så kunde man se hela layouten på skärmen, precis så som den skulle se ut vid utskrift. Något år senare kunde man få in bilder också och lyckan var total. Framsynta grafiker, som min dåvarande arbetsgivare, såg med vilken enkelhet det gick att producera trycksaker och skaparglädjen flödade.

Utvecklingen var i gång. PageMaker 1.0 blev fantastiska 2.0 med massor av förbättringar. Ordbehandlingsprogrammen blev fler. FreeHand och andra illustrationsprogram skapades. För att inte tala om skannerns intåg och Photoshop 1.0! Och sedan färgskärmen!!

Några gamla grafiker och typsättare började nu gruffa och ana oråd. Med all rätt. Outbildade sekreterare placerades framför en Mac eller PC för att framställa enklare trycksaker. Sekreterare utan grafisk utbildning eller känsla för layout. Det är väl bara att trycka på dessa magiska tangentbordsknappar tyckte cheferna. Resultaten blev ofta hårresande och grafikerna blev utan jobb. De som inte ville eller kunde ta till sig det nya.

De insåg snart att de måste göra det. För att rädda jobben och för att få trycksakerna att se proffsiga ut.

Just det, min entusiasm då? Den var glödande. PageMaker 2.0 blev 3.0, FreeHand ökade på liksom Photoshop. Naturligtvis. Jag startade eget.

Hade mycket jobb. Bytte upp datorn. Skärmen. Skrivaren. Skannern. Oj då, PageMaker 4.0 har kommit och jag som inte riktigt lärt mig hela 3.0. Men den där finessen med att koppla bilden till texten är precis vad jag behöver. Photoshop 3.0 med lagerfunktion (eller hur det var)! Hrm, systemet 7.0 funkar inte med nya PageMaker! System 8.0. Photoshop 4.0. tar mycket minne! Det går söööligt att redigera bilderna. Ny dator, mer minne. PageMaker 5.0. Internet. Hemsidor, ojojoj. PageMaker 6.0. Photoshop 5.0, snart 5.5 med nya fantastiska funktioner.

Det är fortfarande roligt!

Men lätt svettigt. Jag torkar mig om pannan och bläddrar i den nya manualen på 1237 sidor. Hann knappt titta i den förra versionens. Kontot för nya program, uppdateringar, minne, datorer, syquestar, zipar, cd-burkar (de var externa i början), extra hårddiskar, modem (också externa i början), skärmar med mera, med mera, är ansenligt. Varje år.

Omkring 1996 eller kanske det var 1997, så börjar jag känna att jag inte hänger med. Hade nog inte gjort det på ett par år. Jag skummar programmen på ytan, kan det jag behöver kunna. Har dessutom köpt en del program som jag aldrig använder. Fifth Dimension till exempel, ett databasprogram som jag trodde skulle vara min melodi. Det bara ligger där.

Internet vällde över oss. Plötsligt kunde alla göra hemsidor. Utom jag. Jag som kunde alla de andra programmen. Jag som varit med från början. Jag som varit en riktig entusiast. Överkörd av webbhajarna. På nolltid.

Hoppas inte detta uppfattas som att svära i kyrkan. Jag skriver ju själv för en nättidning. Jag tycker Internet är informativt och bra (det finns förstås negativa sidor också). Men mycket av det har gått till överdrift. Till exempel tycker jag att det är lättare att beställa från en postorderkatalog än på Internet. Okej, Internet uppdateras snabbare och enklare, men hur ofta görs det i praktiken? Det görs knappast gratis heller.

Att göra hemsidor var något helt annat än att placera ut text och bilder i en snygg layout. Visst, man kunde ju försöka! Men sen såg det inte alls likadant ut när man skickade ut sidan till nätet. Här var det matematiska formler och kodningar som gällde. Visserligen poppade det snabbt upp användarvänliga hemsideprogram (jag har några av dem också...) men inte går det så mycket bättre för det.

Jag vill helst hålla mig till min pappersproduktion. Att hålla en rykande färsk trycksak i handen, där mycket blod, svett och tårar har genomlevts. Det är fysiskt. Det är bestående. Det är en viss lycka. En hemsida är abstrakt. Inget man kan ta fram och visa barnbarnen.
Men mina pappersuppdrag minskade. Jag som hållit mig framme hela tiden, nu är det jag som missat tåget. Internettåget.

Men ångan börjar ta slut.

Visserligen börjar jag sakteliga att lära mig även konsten att göra hemsidor, kanske för att programmen är lättare. Men jag lär inte hinna ifatt.

Denna hysteri. Med ständig program- och datorutveckling på bara några få år. Så länge marknaden köper fortsätter det. Men varken min ekonomi eller min entusiasm orkar hänga med längre. Programmen och datorn jag har är högst funktionella, duger gott och väl för att producera högklassiga trycksaker. Och hemsidor om man nu kan det. Det är den mänskliga förmågan som sätter gränserna, inte programmen. Den ständiga programutvecklingen var för mig till en början stimulerande för skaparglädjen. Nu fungerar den bara som hämmande. Nu vill jag bara sätta mig ner, koncentrera mig på det jag har, lära mig finesserna och locka fram inspirationen.

För att inte tala om värdeminskningen på prylarna. Köpte en ny G4 för ett tag sen (naturligtvis, man hänger ju med...puh). Försöker sälja den gamla (jättefin stark dator) som kostade 26.000 kr för fem år sen. Är nu nere i 2.000 kr och ingen vill ha den! Man förstår att det måste vara bistra tider även för datortjuvarna. Det gäller ju för dem att komma över det allra senaste och sälja det kvickt som attan! Annars är det bara att lägga ned "verksamheten". Då förstår man ännu bättre hur IT- och prepressföretagens värde urholkas så fort nyanskaffningarna hamnar på bordet eller golvet. Inventarierna blir urmodiga på en gång. Annat var det förr. Hade man några uppsättningar typer och ett par bastanta tryckpressar då hade man något. Ofta var det en satsning som bara steg i värde. Ville man sälja företaget kunde man få en rejäl summa på banken för det.

Därför myser jag när jag läser om IT-krascharna. Inte för att människor förlorar sina arbeten. Självklart inte. Jag dras säkert med själv. Men jag myser för att jag hoppas det kan leda till en stagnation i programutvecklingen. Jag är väl den enda som tänker så. Men jag är trött. Det som finns på marknaden idag duger jättebra. I alla fall för mig.