Paris skyline
Av Thomas Lindqvist
Bild: Lydia Duprat

Min vän och jag satt en gång och blickade ut över Paris skyline. Vi hade färdats genom Europa i en van som nu stod parkerad bakom oss, med resten av vårt resesällskap tryggt sovande inuti. Min vän och jag slog oss ner och snart kom en flaska Jim Beam fram. Vi drack i tystnad och tittade ut över Paris.

Efter en stund började vi tala. Vi talade lågt och från hjärtat så som unga män gör endast efter att de fått i sig lite starkt. Vi talade om drömmar. Förhoppningar. Framtiden.

- Det är så här jag vill leva, sa min vän och gjorde en gest ut över den väntande staden. Tänk bara, att alltid kunna resa. Att kunna sitta så här och titta ut över en stad som man aldrig varit i, men snart ska utforska och lära känna.

- Ja, sa jag, det finns så mycket att upptäcka, så mycket att se. Jag vill bo i billiga hotellrum, med trasiga neonskyltar som blinkar utanför det öppna fönstret, och från gatan nedanför hör man den myllrande trafiken. Som på film.

- Ja, sa min vän. Precis som på film. Livet borde vara mer som på film.

Och det var det, livet, den sommaren vi gjorde Europa i en sliten silvergrå van. Precis som på film.

Jag undrar ibland vad det ska bli av de två pojkarna som satt och tittade ut över Paris skyline en varm natt i juni 98. Jag vet vad som hänt, men hur ska det sluta? Jag vet att min vän har skaffat sig ett jobb som han inte trivs med. Jag vet att han har köpt en lägenhet, och skaffat sig en flickvän som det visst är allvar med. Och jag vet att jag nu har så många högskolepoäng att hälften vore nog. Och jag vet att jag står på randen till arbetsmarknaden och kan skaffa mig ett givande jobb med goda utsikter till hög inkomst.

Men jag undrar...

Jag undrar ibland vad som kräver mest mod. Att låta drömmarna dö med åren, att ställa sig i ledet, skaffa sig jobb, fästmö, lägenhet, barn.

Eller att låta bli.

Jag har hört det sägas att jag är en drömmare, ofta av vänners flickvänner, och från mina vänner får jag blickar bakom flickvännernas ryggar som skvallrar om att de har kvar spillrorna av drömmarna som gått i kras. Blickar som säger mig att de tänker pussla ihop sina drömmar en dag. En vacker dag.

Så kanske sitter jag och min vän utanför en europeisk stad redan i sommar? Kanske dricker vi lite Jim Beam och pratar så som unga män gör endast efter att de fått i sig lite starkt. Precis som den sommaren 98 när vi blickade ut över Paris skyline. Min vän och jag.