Kulturtidskriften Café Crème

Nummer 3 - 18 september 2000

Inte så död trots allt
Av Thomas Lindqvist
Illustration: Anna-Maria Törnblom

'Gud är död', bräkte den tyske nihilisten Nietzsche någon gång under 1800-talets senare hälft. Om detta bittra uttalande var ett utslag av sekelskiftspessimism eller om det var Nietzsches tärande hjärnsyfilis som var upphov till kommentaren går inte att utröna. Död tycktes han vara i alla fall, ja Gud då alltså. Alltjämt sedan Nietzsche mötte sin (möjligen framlidne) skapare år 1900 har allehanda tyckare, tänkare, filosofer och teologer reviderat detta ödesdigra omdöme om vår Herre. 'Gud håller på att dö men det är en seg jävel', tycktes man påstå, och när vi nu befinner oss inne på 2000-talet kan Gud på sin höjd beskyllas för en lätt snuva. För se Gud lever och är en konkret vardaglig realitet för miljarder människor på vår jord, och denna livskraft lämnar en sekulariserad och intellektuell västvärld förbluffad och handfallen. Den kraftiga förvåning som dessa sekulära proffstyckare agerar språkrör för bottnar troligen i den missuppfattningen som Nietzsche initierade för ett hundratal år sedan. Gud är inte, och har aldrig heller varit särdeles död men när hon uppvisar livstecken som inte går att förneka väljer man att istället för att revidera sin uppfattning att förvånat betrakta henne som en levande död, en spillra från förr som endast de mest primitiva varelser befattar sig med. Något som måste dö förr eller senare. Företrädare för svensk medias bevakning av den klerikala världen begränsar sig till att nästan förlöjliga eller fördöma dessa andliga yttringar de själva tillsynes inte kan greppa om. Man nöjer sig med att reducera religionen till någon slags kvasi-tragikomisk freakshow.

Om man under några veckors tid studerar svensk medias bevakning av den religiösa världen finner man att det obevekligen är de dystra sidorna som belyses. Expressen upplåter stort utrymme på kultursidorna i sju hela nummer för en kritisk granskning av den katolska sekten Opus Dei. Individer som på mycket svag grund benämns som satanister välter gravstenar och avbildas svartklädda och groteska. Alf Svensson och hans Kristdemokrater hånas kontinuerligt för sin religiositet, och vid bevakningen av de Palestinsk-Israeliska fredssamtalen är det allt som oftast de ultrakonservativa extremisterna som får agera talesmän för den ena eller den andra sidan, ofta till tonerna av vapenskrammel samtidigt som fonden lyses upp av en flagga av endera slag som sakta förtärs i effektfulla lågor. Kanske är religionen endast ännu ett offer för den alltmer sensationssökande journalistiken, kanske ligger det mer bakom.

Sverige är och har länge varit ett föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter, och har ofta fått stå modell för andra länders demokratiska landvinningar, och Sverige är med all rätt stolt över sin öppna och vidsynta inställning till samhällsfrågor. Jämlikhet och humanism är honnörsord. Om man betraktar religionen som värdekonservativ, bakåtsträvande och kvinnofientlig ter det sig knappast konstigt att räkna även religionen till de trångsynta förhållanden vi har tagit oss för att övervinna och avskaffa. Kanske är det här vi finner förklaringen till den kategoriskt kritiska attityden gentemot religiösa företeelser i Sverige. Frågan är dock om det inte har gått överstyr. Det finns en uppenbar fara i att förväxla de religiösa riktningar som infekterats av korruption, dekadens och intolerans med den innerligt andligt sökande människan. Ett exempel står att finna i Expressens artikelserie om Opus Dei, där ett späkningsverktyg i form av en metallkrans avsedd för att fästa vid benet används. Detta målas upp som en fundamentalt ondskefull tingest endast syftande till att kuva den religiösa människan. Samma metallkrans skulle mycket väl kunna dyka upp i nästa nummer av Expressens söndagsbilaga under titeln "Fräcka Sado Prylar för henne och honom". Att någon vill lida för sin tros skull går inte att förstå, att någon vill lida för sexuell njutning förefaller mycket mera rimligt, och därmed accepterat. Gud, och därmed religionen, lever och har hälsan. Den skänker frid, erbjuder mening och erbjuder stöd för miljontals människor världen över. Det är på tiden att svensk media vaknar upp och behandlar dessa religiösa riktningar och människor med den respekt de förtjänar. Dessa människor deklarerar öppet att de tror på något, något som de anser vara gott och rätt. Vad tror du på? Är du Mac eller Windows?