Ledare

Splittring och enhet

Jag är född i Brasilien men har levt i Sverige i 20 år. Jag kom till Sverige som turist, träffade mannen i mitt liv här och bestämde mig därför för att stanna kvar - tills vidare. Tanken var att min man så småningom skulle få ett jobb i Brasilien så att vi kunde flytta dit.

När det efter många år till slut blev möjligt för oss att flytta till Brasilien ville jag det inte längre. Jag hade hunnit bli så pass försvenskad att jag kände mig hemma här.

Visserligen känner jag mig hemma där också.

Nu i somras åkte jag, min man och vår dotter till Brasilien som vi brukar göra nästan varje år. De första veckorna längtade jag bara efter Sverige, efter mitt liv i Stockholm, min vardag, mina vänner. Jag kände mig deppad, frustrerad och arg. När ett par veckor hade gått började jag i stället trivas riktigt bra där. Jag började känna mig som en riktig brasilianska igen. Jag njöt av att få tala mitt modersmål. Jag njöt av att kunna äta papaya till frukost varenda morgon. Jag njöt av att umgås med mina syskon, min mamma, släktingar och vänner. Jag njöt av att höra skämten när jag satt med nära och kära ute på barer vid stranden. Plötsligt kände jag mig som fisken i vattnet igen. Jag var hemma. Jag var åter förälskad i mitt hemland.

När jag väl var tillbaka i Stockholm blev jag igen deppad och riktigt nostalgisk. Nu var det Brasilien jag längtade efter. Jag sörjde hemlandet med allt vad det innebär i fyra veckor. Först nu börjar jag må bättre.

Att vara invandrare är ingenting att leka med och är definitivt inte ett tillstånd som passar alla. Att vara invandrare kräver sin man (och sin kvinna). När jag för 20 år sedan bestämde mig för att stanna kvar i Sverige - "tills vidare" - gjorde jag det medvetna valet att stänga en dörr mot Brasilien. Jag ville inte leva i Sverige och sukta efter ett annat land. Skulle jag bo i Sverige skulle jag leva svenskt. Jag skulle behärska språket som jag behärskade mitt eget modersmål, jag skulle anamma sederna och traditionerna som rådde här, jag skulle, med andra ord, ta landet med hull och hår. Detta har jag inte ångrat, eftersom jag visste - hur visste jag det, så ung som jag var, så oerfaren? - att man inte kan leva kroppsligt i ett land och själsligt i ett annat och vara lycklig.

Jag är lycklig i Sverige. Jag älskar det här landet.

Lika svenskt som jag lever när jag befinner mig i Sverige, lika brasilianskt lever jag när jag är i Brasilien. Jag äter inte brasiliansk mat i Sverige, och jag tar inte med Kalles kaviar till Rio. Jag beter mig som svenskarna gör mest när jag är här, och jag försöker bete mig som brasilianare gör mest när jag är där. Ändå uppfattas jag som brasilianska i Sverige och som svenska i Brasilien! Sanningen är att jag är bägge sakerna, jag har blivit en bra blandning av båda kulturerna. Icke desto mindre är det det udda, det "pittoreska" hos mig, som folk ser. Och som folk tycker är litet spännande.

Jag är splittrad och enad på samma gång. Hur är det möjligt? Jo: genom kärlek är det möjligt. Kärlek till allt det goda som båda kulturerna givit mig.

I det här numret av Café Crème ville jag berätta litet om mitt hemland Brasilien. Detta för att ni läsare ska kunna få litet inblick i en litet motsägelsefull och extremt vital kultur. Brasilien är i sanning en jätte i alla möjliga avseenden: det är ett jättestort land med en jättestor befolkning som för det mesta är jättetrevlig. Byråkratin är jättehopplös, drinkarna är jättegoda och stränderna är jättevackra. Tekniskt är landet jättevälutvecklat och de naturliga resurserna är jättemånga. Banditerna är jättegrymma och de sociala orättvisorna är jätteiögonfallande.

Också Brasilien är på samma gång splittrat och enat. Splittrat vad gäller fördelningen av materiella rikedomar men enat i folksjälen. Motsägelsefullt, visst. Men samtidigt oerhört dynamiskt.

Brasilien har framtiden för sig.