Brasilianaren och lagen

Av César Garcia Lima

I fotbollens land är "o jeitinho brasileiro" - eller, det brasilianska sättet att ta sig förbi vilket problem som helst medelst ibland rätt så oortodoxa medel - fortfarande en mäktigare institution än till exempel rättsväsendet. Utan vidare betänkligheter förlitar sig genomsnittsbrasilianaren på den inflytelserika släktingen som förmår sätta fart på ett pågående mål i rätten hellre än på den skröpliga brasilianska konstitutionen, som han inte har mycket till övers för. Oftast visar sig släktingen, eller vännen, effektivare i sådana sammanhang. Och hur begära av brasilianaren att han skall sätta tilltro till Medborgaren med Fullständiga Rättigheter och Skyldigheter, om lagen här inte har något vidare värde?

I det fagra och hårt prövade Rio de Janeiro, i det kosmopolitiska São Paulo eller var det nu vara må i detta kontinentstora land befinner sig godtycket à la Vilda Västern ännu i inledningsfasen av sin utdöendeprocess. Det är tankevärt hur ofta televisionen, med sina angiverireportage om till exempel korrumperade poliser, överträffar rättsväsendets effektivitet vad gäller att utreda och redovisa den ohederlighet som rubbar brassarnas goda humör.

I skrivande stund håller media som bäst på att för vad dag som går spåra upp nya partier med förfalskade mediciner. Den uppfyller därmed sin skeva roll som rättsväsendets agent. Och ännu en gång ser sig lagen nödsakad att springa efter nyheten, och blir på så sätt en medverkande aktör i den demokratiska process som pågår i ett Brasilien som återskapas vid varje ny löpsedel om korruption.