För att bli en riktig kvinna

Av Theodor Stenevang

Mariama är sjuksköterska och har genomgått en tvåårig gambisk utbildning. Hennes dotter har blivit omskuren - könsstympad - idag, genom en traditionell ceremoni, tillsammans med byns andra flickor. Eftersom Mariama har studerat och arbetar på en liten mottagning i en mindre stad, så talar hon engelska - vilket är mycket ovanligt bland kvinnor, speciellt på landet. Hon berättar att det i varje by finns en kvinna som har till uppgift att sköta omskärelserna - kvinnan här i byn är gammal nu och håller på att lära upp sin dotter så att hon ska kunna ta över uppgiften. Jag frågar vad kvinnan använder för verktyg, men Mariama vet inte - hon har aldrig sett dem. Hon vet i alla fall att om en läkare gör omskärelsen så använder han ett nytt rakblad för varje person - det gör inte kvinnan här i byn. Något bedövningsmedel finns inte. Flickorna hålls fast, en i taget, av flera kvinnor medan omskärerskan skär loss delar av deras könsorgan. När kvällen kommer dansar byns kvinnor av glädje runt flickorna, som sitter i grupper, tysta, på knä med svarta huvuddukar. Av en händelse är jag där, tillrest från en grannby samma morgon.

Efter en skumpig färd i alltför hög fart i en mycket nedgången Peugeot, längs en slingrig och smal väg med täta snår på båda sidor, kliver vi ur mitt på byns huvudgata. Vi har åkt från en annan liten by vid havet i Gambia, till närmsta grannby, som är något större. Gatorna är av sand, husen murade av lerblock och med tak av korrugerad plåt. Byn lever av fisket i Atlanten som ligger stor, ändlös och blå där byns bebyggelse övergår i långsträckt sandstrand.

Det är måndag, och jag kommer tillsammans med en av sönerna till hövdingen i grannbyn. Tack vare personliga kontakter har jag bott hos hövdingen och hans familj i några dagar, och en av de vuxna sönerna, Begai, har utsetts till värd. Vi är tre; Sandra, Magnus och jag själv, allihop läkarstudenter från Sverige. Den här måndagen är en stor festdag i byn. En stor del av byns flickor ska genomgå en ceremoni och omskäras, bland dem Mariamas dotter.

En stor fest vart femte år
Det är liv och rörelse överallt, massor av människor går i båda riktningarna längs gatan, en grupp anförda av en trumspelare sjunger och dansar. En äldre man i stannar upp då han ser Begai, pekar på honom och skriker högt på mandinka att han minsann vet vem Begai är; han talar om vad han heter, vem hans far är, var han kommer ifrån, vad hans farfar hette, och så vidare. Hela hövdingafamiljens historia berättas med hög, rabblande röst av mannen. Efter någon minut är han klar, och Begai skrattar högt och skakar på huvudet åt mannens stora utantill-kunskaper. Folk runt om jublar och applåderar och Begai ber mig ge mannen en slant. Det är sed att göra så - bybor som den gamle mannen fungerar som byns minne och arkiv, och om Begai, som är hövdingason, hade han en hel del att berätta. Vi går vidare, svänger av från huvudgatan. Det är sent på eftermiddagen, och det är mycket hett. Om bara några dagar börjar regnperioden. Luften är mättad av en stark lukt av fiskrens som lämnats i solen och av brandrök.

Ungefär vart femte år anordnas omskärelseceremonier för flickor respektive pojkar i den här delen av Gambia och vi har stor tur som råkar vara här just idag. Ryktet som nått oss i grannbyn sade att det var pojkarna det gällde idag, men det visar sig vara fel. Det är flickorna. Vi går på sandstigar mellan de murar och plåtplank som avgränsar varje storfamiljs gård, eller compound, från de övriga. Här och där springer en get eller en hund, överallt leker små barn. Vi ska hem till släktingar till Begai, och vi promenerar i nästan tjugo minuter mellan byns sandbruna och plåtgråa envåningsbyggnader innan vi är framme.

De familjer som har någon eller några av sina döttrar med bland de flickor som ska omskäras har satt upp en flagga vid ingången till sin compound för att alla ska se att de har anledning att fira och vara glada. Begais släktingar har sin flagga uppe. Hos varje familj där en flagga är uppsatt är husen fyllda av släktingar som kommit från andra byar eller som själva bor i byn. Kvinnorna är upptagna med att laga stora mängder mat, i järngrytor över öppen eld. Till kvällen ska det firas med musik, dans och mat, och byborna kommer att vandra från familj till familj för att gratulera och förväntar sig då bli bjudna på något att äta; i huvudsak ris och därtill en sås eller gryta med grönsaker och fisk eller kanske höna, som är tillagad med ett överflöd av olja och kryddad med små pepparfrukter. Medan kvinnorna tar hand om barnen och lagar mat ligger männen ofta under ett träd och vilar, eller samlas för att dricka Attaya; starkt, brunt, importerat kinesiskt te med mycket socker.

Med Begais hjälp frågar jag kvinnorna som är upptagna med matförberedelserna om jag får fotografera dem. Det går bra. I andra delar av landets kustremsa är invånarna mycket luttrade och märkta av 30 års charterturism, vilket får till följd att det är nästintill omöjligt att fotografera utan att betala - och aldrig utan att fråga först. Här i byn är en viting som jag själv med stor kamera inte så provocerande, än så länge. Att jag är där i sällskap med Begai är också en förutsättning för att jag accepteras. Vi sitter i familjens finaste rum, där de har samlat de möbler de äger och där väggarna pryds av en klocka som inte går och en stor reklamalmanacka med en bild för varje månad.

Festande i mörkret
När det mörknar, vid sjutiden, börjar festligheterna. Jag följer som en skugga efter Begai, lyssnar uppmärksamt på vad han berättar, översätter och förklarar; en massa saker försiggår runt om oss, och jag förstår ingenting av vad som sägs. Det visar sig att själva omskärelsen redan är avklarad, kanske redan dagen innan. Det slår mig först i efterhand vi därmed slapp bevittna blodet, slapp höra skriken. Alla runt om oss är så glada, så lyckliga, att det är lätt att glömma bort vad det är som firas. Flickorna har nu delats upp i mindre grupper efter hur deras familjer bor runt om i byn, eller efter deras stamtillhörighet. De sitter på knä tätt tillsammans med mörka huvuddukar och allvarliga miner. Ingen är äldre än femton år, några är så unga som sex år. De flesta ser ut att vara tio-tolv år gamla. Runt om dem står deras äldre kvinnliga släktingar och andra bybor. Alla är glada, sjunger och dansar, slår rytmer på trummor och med pinnar. Stämningen är närmast extatisk. Mycket få män syns till, nästan inga.

"You can take pictures" säger Begai, men jag tvekar. Han upprepar sig och försäkrar att det går bra. Fortfarande med stor tvekan låter jag kamerablixten brinna av. Effekten blir enorm: blixtljuset tas emot som ett fantastiskt fyrverkeri, och plötsligt börjar äldre kvinnor ställa upp sig framför mig för att bli fotograferade. Varje gång det blixtrar så jublar de. Det är svårt att hitta fokus i mörkret, och blixten räcker bara till närbilder. Det är första och enda gången under sex veckors tid som min kamera bemöts odelat positivt. Vi går vidare till nästa grupp av flickor. Det är nu fullständigt kolsvart ute, men fortfarande varmt.

Det är sent, nära midnatt, och jag är både sömnig och uttröttad av alla intryck. Begai tar mig med till sin farbror som äger en minibuss och är en av alla de bilägare som tillsammans bygger upp landets kommunikationsnät, genom att köra folk från en by till nästa så snart bilen är full. Huset där han bor med sin familj liknar alla de andra husen i byn, men han har en egen dieseldriven elgenerator. Medan vi sitter ner på en av familjens sängar med kläderna klibbandes mot kroppen i den genomfuktiga luften, så drar någon igång elverket. Runt om oss i rummet samlas vuxna och barn i olika åldrar, minst ett tjugotal, och det är uppenbart att något ska hända. En man i familjen bär in en gammal dammig 28-tums TV, en annan en stor VHS-video, till min stora förvåning. De statusladdade kapitalvarorna ställs direkt på jordgolvet framför de samlade. Någon meckar ihop två kabeländar så att det slår blå blixtar i hela rummet. Elgeneratorn går ojämnt, spänningen faller och stiger, men så går TV:n igång och även videon. Vi ska titta på film. Innan jag fattat att den traditionella könsstympningsriten är över sitter vi i ett hus av lerblock i västra Afrika och tittar på den amerikanska B-skräckfilmen Anaconda, medan alla de nya riktiga kvinnorna troligen redan sover.

Kvinnlig könsstympning i Gambia

Ingen vet hur gammal seden att könsstympa flickor är eller varifrån den kommer, men vissa forskare pekar på Nildalen och tidpunkten cirka 3000 år sedan. Bruket har ingenting med islam att göra, även om det är mer utbrett bland muslimer än bland kristna: av jordens mer än 130 miljoner omskurna kvinnor är nästan alla muslimer. Ingenstans i Koranen nämns något om könsstympning.

Det är ofta kvinnorna själva som är aktivt drivande och vill att deras döttrar ska bli omskurna för att därmed bli "riktiga" kvinnor - de upplever alltså omskärelsen som ett krav från samhället för att accepteras och i det samhället ingår naturligtvis männen. Kvinnor på den gambiska landsbygden, som inte talar engelska, inte kan läsa eller skriva, saknar helt kunskap om de problem som bruket att könsstympa flickorna medför. Att omskärerskans ingrepp är den direkta orsaken till smärtor, infektioner och i vissa fall död är något man helt saknar begrepp om. Människorna som upprätthåller traditionen gör det av okunskap. Denna okunskap är fullständigt dominerande på landsbygden och gäller många fler delar av livet än omskärelsetraditionen i Gambia. En gammal kvinna i en by berättade att hon i tjugo års tid hjälp till med att förlösa barn och då alltid lagt en näve jord över barnets navelsträngsstump i tron att detta var hälsosamt. Tack vare en kortare kurs för femton år sedan lärde hon sig att detta tvärtom medför stor risk för stelkramp.

I en undersökning som syftade till att ta reda på vad befolkningen kände till om orsakerna till malaria svarade många av de tillfrågade att orsaken var att man åt för mycket mango. Anledningen kan vara att mangofrukterna mognar i samband med att regnsäsongen börjar och myggornas ägg kläcks. Magparasiten rundmask sprids i onödan på grund av att mänsklig avföring används som gödsel i jordbruket i stället för att grävas ned. En forskare på British Medical Research Council Laboratories i Bakau, Gambia, berättade hur befolkningen i landsortsbyarna helt saknade kunskap om hur exempelvis sexuellt överförbara sjukdomar smittade. Ofta är det folktro-liknande förklaringar som används; till exempel att en kvinna bli sjuk i underlivet om hon kliver över snäckskal, eller att värk i ett knä beror på att en mask krupit in och lagt sig inne i knät. På samma sätt kan otaliga exempel uppradas på hur vissa vanor och traditioner i kombination med låg utbildningsnivå får ofördelaktiga resultat.

Det finns kvinnorättsgrupper i Gambia och andra länder som arbetar mot kvinnlig könsstympning (eng. Female Genital Mutilation, FGM). WHO bedriver verksamhet för att stoppa traditionen. I grannlandet Senegal, som omgiver Gambia på alla sidor och har en befolkning med samma etniska ursprung som den gambiska, är det förbjudet enligt lag sedan januari 1999. Det är också förbjudet i Burkina Faso, Centralafrikanska republiken, Ghana, Guinea, Togo och Djibouti. Kvinnlig könsstympning praktiseras i 28 olika afrikanska länder, på vissa platser i Asien och av invandrade personer från dessa länder i Europa och Nordamerika. //

Fakta, Gambia

• Befolkning: c:a 1 336 000, varav kvinnor 670 000
• Spädbarnsdödlighet: 75 per 1000 levandefödda
• Förväntad livslängd, män: 52 år kvinnor: 57 år
• Genomsnittligt antal barn per kvinna: 5,8
• Religion: 90% muslimer, 10 % kristna, 1% naturreligion
• Officiellt språk: engelska
• Läs- och skrivkunnighet bland befolkningen över 15 år: män 52,8%, kvinnor 24,9%
• Befolkningen består av ett antal olika etniska grupper eller stammar, där de fyra största utgör över 85% av befolkningen.
• Presidenten, Yahya Jammeh, tog makten genom en militärkupp 1994. Sedan dess har val hållits som officiellt var fria, öppna och demokratiska. Landets vice president tillika ansvarig för sjukvård och "kvinnofrågor" är en kvinna, Mrs Aisatou N'Jie-Saidy.

Källa: The CIA World Factbook 1999, http://www.cia.gov

Vidare läsning

WHO - Female Genital Mutilation fact sheets, http://www.who.int

Mycket information finns att hämta på Internet, där ett bra nyckelord att söka på är den engelska förkortningen FGM (Female Genital Mutilation).