Göteborgs
filmfestival
Större
för varje år
Av Björn
Gustavsson
Hur man än springer mellan de elva biografer som används av
Göteborgs filmfestival är det omöjligt att få en
heltäckande uppfattning av det drygt veckolånga evenemanget
- som i år slagit nya rekord och där mer än 400 filmer
visats.
Men inte nog med detta: från morgon
till kväll har också erbjudits föredrag och debatter.
Festivalen har för varje år
vuxit sig allt större (i år fanns flera hundra tusen biljetter
till försäljning); även antalet gästande filmmakare
och journalister har stigit brant. Det är symptomatiskt att festivalen
ändrat namn till det anglosaxiskt mera tillvända "Göteborg
Film Festival". Över huvud taget framstår mer och mer
festivalen som en filmens motsvarighet till den årliga bokmässan
i Göteborg. Filmfestivalen har i stor utsträckning blivit en
marknadsplats, där kontakter knyts, där avtal förbereds
och undertecknas.
Kvarteren kring festivalcentrum vid Järntorget
vimlar av cineaster, branschfolk från hela världen och kända
skådespelare.
Årets upplaga av filmfestivalen är
den 24:e i ordningen. Jämför man med de första årens
arrangemang, då de flesta filmer visades på studentkåren,
är utvecklingen fantastisk (låt vara att festivalen dess värre
brottats med allvarliga ekonomiska problem på sistone).
Ambitionen är att befästa vår
position som centrum för nordisk film, förklarar festivalgeneralen
Gunnar Bergdahl.
Årets invigningsfilm var följdriktigt
nordisk - närmare bestämt norsk. Regissör Mona Hoels När
nätterna bli långa beskriver familjekonflikter under ett
äktnorskt julfirande i en hytt på fjället och den fick
här världspremiär. Manuset är kanske inte särskilt
strukturerat men skådespelarinsatserna delvis mycket bra. Allmänt
påminner filmen starkt om Thomas Vinterbergs Festen.
De nordiska ambitionerna till trots har
årets festival till stor del präglats av temat "double
identity", med "invandrarfilmer" och allmänt sett
ett "multikulturellt" perspektiv. Bland annat har en lång
rad iranska filmer visats (Gunnar Bergdahl: "vi vill vara ett skyltfönster
för smal film från hela världen"). Även dokumentärfilmer
och kortfilm har beretts stort utrymme. Festivalens hedersgäst i
år var Jan Troell, vars många filmer visades och diskuterades.
I en tid när distributionsföretag
fusionerar och likriktar utbudet (och smala kvalitetsfilmer får
allt svårare att nå ut) erbjuder en festival som denna en
ovärderlig frizon. (Av de ickesvenska filmer som visades saknar för
närvarande 90 % svensk distribution!)
Av årets festival har också
framgått att svenska film faktiskt verkligen har vitaliserats.
En rad nya produktioner men även många av förra årets
svenska biofilmer har visats. Själv valde jag Richard Hoberts Födelsedagen
- en av hans bättre och med Sven Lindberg i en av sina bästa
roller någonsin. Hoberts tidigare barockt prunkande stil har här
tonats ned och berättelsens psykologiska centrum återges med
ett mindre mått av åtbörder.
Nya svenska filmer som fått premiär
är bl.a. Jan Troells Så vit som snö med Amanda
Ooms i huvudrollen, Bille Augusts En sång för Martin
efter en roman av Ulla Isaksson (Sven Wollter och Viveca Seldahl i huvudrollerna),
Dan Yings Hem ljuva hem, ett familjedrama med Michael Nyqvist och
Kristina Törnqvist samt Hans och hennes av det nya stjärnskottet
bland svenska regissörer: Daniel Lind-Lagerlöf. Manuset har
skrivits av hustrun Malin Lagerlöf - som även skrivit uppmärksammade
teaterpjäser liksom den framgångsrika biofilmen Vägen
ut och nyligen tv-sända Bekännelsen. I den nya filmen
spelar Jonas Karlsson och Johanna Sällström som var med även
i den uppmärksammade thrillern Bekännelsen. Här är
dock anslaget lättare. Men komedin är flerbottnad och gripande,
inte minst tack vare fenomenalt skådespeleri (aningen skissartat
men ändå skarpt och inlevelsefullt).
Av övriga spelfilmer kan nämnas
Die Unberührbare av Oskar Röhler, en tysk regissör
som blev mycket uppmärksammad vid fjolårets filmfestival i
Cannes och som i sin nya film porträtterar en kvinnlig författares
intellektuella hemlöshet efter kommunismens idémässiga
sammanbrott. Huvudpersonen sägs till del vara modellerad efter regissörens
mor, den tyska författarinnan Gisela Elsner; efter vad jag förstår
kunde den dock lika gärna återgå på exempelvis
Christa Wolffs situation. Oavsett den saken (som är mindre intressant)
framstår filmen som en av festivalens starkaste. Hannelore Elsner
gör en fenomenal insats i rollen som den desillusionerade författarinnan,
vars väg mot undergången samtidigt tecknar ett skrämmande
porträtt av samtidens samhälle och därtill belyser ett
allt mer utbrett marknadsekonomiskt tänkande - en blind konsumism
där ordet "ideal" knappt ens längre tycks existera.
En annan intressant film - dess värre
mycket ojämn - är norrmannen Knut Erik Jensens När mörkret
är förbi, som till det yttre handlar om en medelålders
mans resa till barndomsstaden långt ovan polcirkeln. Det är
en associativt anlagd historia där de olika skikten drömlikt
flyter in i vartannat. Här finns starka sekvenser, präglade
av lyrisk fantasi och ett vidunderligt foto. Efter hand utvecklas den
Tarkovskij-artade odyssén till ett kriminaläventyr där
en melodramatisk dimension allt mer överflyglar det psykologiska
och poetiska som dessförinnan dominerat.
Bland dokumentärfilmerna kan nämnas
Matthew Carnahams nyligen färdigställda och angelägna Rudyland,
som beskriver New Yorks kontroversielle borgmästare Rudy Giuliani.
Den omstridde republikanen framstår här som närmast fascistisk.
Under hans år vid makten har idén om "nolltolerans"
vunnit gehör. Toleransen mot avvikande grupper och oliktänkande
harminskat. "Ordning" och
"respekt" är typiska motton för Giuliani - som blev
rejält uthängd i massmedia när han häromåret
tvingade Brooklyn Museum att stänga eftersom han tyckte att den aktuella
utställningen var "omoralisk". Moral är nämligen
viktigt för denne Giuliani - så viktigt att han till exempel
gång på gång försvarat polisens dödsskjutningar
av obeväpnade färgade - och så viktigt att han beslutsamt
röjt upp i "sexträsket" kring Times Square, där
nu i stället en Disneyland-filial anlagts. Kritikerna hävdar
att Giuliani genomför en "disneyfiering" av hela New York.
Husockupanter har drivits bort med hjälp av stridsvagnar på
gatorna (detta är minsann inget som svenska media uppmärksammat)
och suspekta barer och nattklubbar har beordrats stänga. Inte undra
på att kritikerna påminner om vad som hände i Berlin
efter Hitlers Machtübernahme 1933. (Frågan är om svensk
teve vågar visa denna dokumentär.)
Andra intressanta dokumentärer är
Ylva Floremans "Vem bryr sig", en film där hon själv
medverkar och samtalar med unga nynazister i Skåne. Hennes tes är
att dessa unga män aktualiserar fördomar som ligger latenta
i hela vårt samhälle. Tyvärr ger Floremans film inte någon
särskilt djupgående bild av problemet. En synnerligen välgjord
dokumentär, däremot, är Jan Troells 92,8, som till
det yttre beskriver en lokalradiostation i Skåne som spelar populärmusik
men som i grund och botten handlar om människans behov av flykt och
av drömmar. (Handlar förresten inte alla Troells filmer om drömmar,
om olika sätt att realisera en vision, en dröm?). Stefan Jarls
De hemlösa framstår som ett av de mest väsentliga
bidragen. Denna dokumentär ger en lika skrämmande som osminkad
bild av uteliggarnas tillvaro i ett samtida Stockholm. Susanna Edward
porträtterar i Risk några medelålders kvinnor
hysteriska spelande på Solvalla m.m. som ett sätt att hålla
drömmen om lycka vid liv - och Nina Hedenius tecknar i Christian
ett lågmält men sympatiskt (om än aningen diffust) porträtt
av en alldeles vanlig gymnasiekilles tillvaro.
På Hagabion visades mängder
av nyproducerad svensk kortfilm. Tyvärr var mycket ofullgånget.
Linda Västriks Pappa och jag är en olidligt lång
dokumentär där hon berättar om sin egen familjesituation.
Den välbekante Joes Fares medverkade med Ordinary americans
- ett synerligen mediokert försök att ironisera över amerikansk
actionfilm. Över huvud taget präglas svensk kortfilm av en genomironisk
attityd och ett slags slängig halvabsurdism. Den enda kortfilm som
riktigt grep var Teresa Fabriks En sista vals (nära släkt
med tematiken i Lukas Moodysons Fucking Åmål).
En fullkomligt vidrig sak var Pål
Hollenders Buy Bye Beauty. Filmen börjar som ett stycke social
indignationsjournalistik. Likt en ungdomlig Sverker Olofsson reser Hollender
till Riga och tecknar bilden av ett pedofilernas paradis; ett sexköparnas
Mekka. Emellertid kraschlandar Hollender sitt eget projekt i det att han
mot slutet filmar sig själv inbegripen i sexscener med billiga Riga-flickor.
Detta är en moralisk kollaps och inget annat. Pål Hollender,
som tidigare medverkat i televisionens "Robinson", tycks helt
enkelt ha drabbats av total kortslutning.
Den snabba IT-utvecklingen ägnades
stor uppmärksamhet på festivalen. Under åtskilliga seminarier
diskuterades e-biografer, digital distribution och olika sätt att
utnyttja de allt snabbare dataförbindelserna.
Inte minst bredbandsutbyggnaden kommer
säkerligen att revolutionera våra möjligheter att se film
i hemmet - direkt på datorskärmen. Det är förmodligen
bara en tidsfråga innan man kommer att kunna beställa mängder
av filmer via skilda www-adresser.
En försmak av den nya teknikens möjligheter
gavs under festivalen på www.westswedenfilm.com. Filmfestivalen
hade dessutom i år en egen internetsida, "Svenska bilder".
Här kunde man se trailers och läsa filmfakta på informativa
sidor. Filmerna var av tekniskt mycket hög kvalitet. Även med
vanlig modemuppkoppling erhölls hyggligt återgivna sekvenser
ur de aktuella filmerna.
Om några år kommer antagligen
dagens tjocka filmkatalog att vara ett minne blott: då kommer man
att kunna informera sig om filmerna via en www-adress och där även
- gissningsvis - kunna se korta avsnitt från de filmer man är
intresserad av.
Men hur skall det gå för biograferna…
|