Nummer 7 - 19 februari 2001

Lyrikhösten 2000
Av Björn Gustavsson

Recenserad lyrik:
Ann Hallström, Det är en frånvaro av steg som knastrar, W&W
Ingrid Kallenbäck, Spegelskrift, Bonniers
Stig Larsson, Avklädda på ett fält, Bonniers
Petter Lindgren, Ett trögare slags bläck, W&W
Stefan Lysell, 4 väggars poetism, eget förlag
Czeslaw Milosz, Vid flodens strand, Brombergs
Eva Ribich, Du är den ende mitt hjärta har velat, Bonniers
Helene Rådberg, Hämtar mitt landskap hem, W&W
Pentti Saarikoski, Thiarnia, Ellerströms
Ragnar Strömberg, En förort till Kärleken, Bonniers

* * * * * * * * * * * * * * * *

Det är en frånvaro av steg som knastrar. Så har Ann Hallström betitlat sin debutdiktsamling, med texter gränsande mot prosaformen och där vi möter ett kvinnligt diktjag som överger något slags naturvetenskapligt forskningsprojekt och i stället börjar skriva dikter. Hellre än att studera fossiler börjar diktjaget studera sig själv ("Jag ska utforska varenda vrå, varje skrymsle, känna vart steg som för mig längre in").

Hallströms poesi är intrikat och ställvis svårdechiffrerad. Bakom den aningen chica ytan döljs en utvecklingshistoria där diktjaget inleder något slags förhållande med sin handledare, en medelålders man - samtidigt som hon distanserat (likt ett stumt vittne till sig själv) iakttar sina egna reaktioner. Detta rationella iakttagande viker stundom för en nästan psykotiskt laddad verklighetsupplösning.

I studiet av relationen man-kvinna råder en ogenerad köttslighet, så att man rentav påminns om fransyskan Resnais och hennes "Slaktaren" - däremellan är beskrivningen mindre bokstavlig och stilen övergår i ren absurdism ("Marsipan är nu. Vi är glada. Som smör. Far är i staden. Pendeln.").

Trots goda ansatser och en viss språklig friskhet ger Ann Hallströms dikter sammanfattningsvis ett pretentiöst intryck.

Motsatsen gäller Ingrid Kallenbäcks Spegelskrift, med dess egendomligt självlysande, meditativt anlagda lyrik, som på en och samma gång är dunkel och alldeles klar. Här röjs en tålmodighet och en ödmjukhet, en närmast religiös andakt inför tillvaron.

"Det jag ser är bara ett hölje. Det dyrbaraste kan man aldrig se…" citeras Antoine de Saint-Exupéry i inledningscitatet - och denna fundamentala tilltro inför världen varieras sedan samlingen igenom. "Det tar lång tid att göra ovissheten till sin egen", heter det i en av dikterna. Det välkända löses ideligen upp - samtidigt som, hävdas det, Gud bor "där någon orkar se honom".

Ensamheten förefaller lika total som ohjälplig. "Jag är ensam i mitt inre som en nyfödd utan lokalsinne" står att läsa i en av de hårt komprimerade dikterna. Samtidigt utgör föränderligheten en lockelse. Det "blåser genom närvaron".

Bildspråket är genomgående djärvt personligt. "Ett hjärtslag som skrämt flaxar upp"… "Överallt känslor som lutar sig ut, beredda att hoppa högt eller dyka djupt"… (Det sistnämnda är faktiskt betecknande för Ingrid Kallenbäcks poesi i stort.)

Stig Larssons nya bok, Avklädda på ett fält, bildar en egensinnig hybrid av prosalyrik, essäistiska krumsprång, dagboksartade skisser och ett emellanåt förnumstigt filosoferande i allsköns ämnen - ett flanerande kringströvande mellan smått och stort i nästan Montaignes anda…

Stig Larsson inleder med att citera Lukasevangeliet ("Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få") och avslutar med ett litet tacktal till Gud Fader - som, skriver Larsson, varit så snäll mot mig. (Onekligen en uppseendeväckande inramning till Larssons nya verk, vars innehåll torde vara fullt tillräckligt för flera veckors kvällstidningsrubriker.)

Den gäckande, nästan labyrintiska framställningsformen - ett slags mumlande inre-monolog-form - kan te sig nog så enerverande, och man kan därtill häpna över kasten mellan det triviala och det sublima, mellan vardagligt small talk och svindlande poesi - men bokens huvudsakliga ärende är knappast provokativt, utan djupt allvarligt: Hur skriva för att kommunicera det man innerst inne känner och tänker?

Dikt och diktning framstår för Stig Larsson som ett värv av profetiska mått. Den verklige poeten, skriver han (men här är han provokativ!), är någonting ovanligt; "jag undrar om det ens är 5 procent av dem som även jag betecknar som författare eller poet".

Varför inte undersöka vad som händer om man lägger ner alla kort, skriver Stig Larsson på ett ställe. Och det är precis vad han gör i sin nya bok - som också inkluderar spännande närläsningar av diktare som Hölderlin, Dostojevskij, Kafka och Dagerman.

Ett trögare slags bläck heter en ny diktsamling av den unge, vitale Petter Lindgren. I denna sin fjärde volym har han än mer utvecklat sin lekfulla talang, samtidigt som det postmoderna draget förefaller något åtstramat; här och var kommer i dagen en ömsinthet (exempelvis i den fina dikten om åldringar) liksom även en nästan Per Wästbergsk nostalgi inför gamla ting och företeelser.

Ett paradexempel på Lindgrens tyglade, litet ironiska humor är sviten "Utkast till ett arbete om lamporna". I 22 punkter stadgas här ett slags lampans filosofi. I den sista punkten står att läsa, att vi känner samma förtröstan inför våra liv som inför lampan i vårt kylskåp: "den där lilla femtonwattaren från Osram som bara brinner och brinner, och som in i det sista kommer att betrakta oss med lugn och mycket klar blick".

Petter Lindgrens förmåga att blanda stort och smått, högt och lågt, liksom konkret verklighet med abstrakt spekulation leder sammantaget till en spännande och flerskiktad poesi, där något mycket enkelt eller synnerligen vardagligt med ens framstår i ett magiskt skimmer. Voilà! - diktens förmåga att förvandla.

Somliga poeter utger sina alster på egna förlag. I denna översikt har jag valt att titta närmre på en diktsamling av Stefan Lysell, 4 väggars poetism. Det är en enkelt häftad volym - författarens tredje utgiven på eget bevåg - där ett av flera temata handlar om ett behov att värna en integritet gentemot omvärlden ("försök bara inte att omvända mig/ snälla/ det lyckas ni inte med").

Det är en litet knotig och vresig poesi, där diktjagets uttalade motvilja "att bli ännu en i mängden" kombineras med en litet självömkande attityd ("jag var ett frö som hade planterats för att växa /- - -/ men utan näring dog jag/ gjorde inte ens någon ledsen"). Ena stunden är diktjaget vilsegånget och efterlyser en kompass - i en annan dikt har såväl karta som kompass framskaffats - men vilsenheten framstår ändå som total... Vilsenhet karakteriserar även själva diktformen: här framträder en uttrycksvilja som ännu söker sin stil.

Czeslaw Milosz Vid flodens strand, i utmärkt tolkning av Anders Bodegård, kom som ett stort ljus i höstmörkret. Originalet utkom 1994 - några år efter Milosz första besök i hemlandet Litauen på över femtio år.

Diktaren reflekterar dels allmänt kring liv och död, där floden har en mera generell, metaforisk betydelse - men här finns också mera specifika flod-dikter, där barndomslandskapet står fram som i ett förklarat skimmer (det är lätt att associera till Johannes Edfeldt).

Milosz återser sin barndoms platser likt en lyckligt framkommen pilgrim - och jag tänker gång på gång på Victor Sjöström i Ingmar Bergmans "Smultronstället"… En av Milosz dikter heter "Ängen" och inleds: "Detta var ängen vid floden, frodig, strax före slåttern,/ en oförvitligt junisolig dag./ Hela livet hade jag sökt den, jag fann den, kände igen den:/ här växte gräset, blommorna, som barnet en gång kände./ Genom halvslutna ögonlock slukade jag ljuset."

Herakleitos tankar om tidsflödet var aktuella redan för den unge Milosz - som i inledningen till sina "Krönikor II" (1984) skriver: "Hemligheten är att varje ´idag´ förskjuts till ett ´igår´, att varje ´är´ försvinner och ersätts av ett ´var´; stranden där vi står och tittar på hur strömmen för bort de syner som vi förnimmer, och samtidigt oss själva där vi tror oss stå på en strand."

Den åldrade poeten skriver med vemodig resignation - som i dikten "Rapport": "Du den Högste behagade skapa mig till poet,/ och nu är det dags att avlägga rapport.// Mitt hjärta är fullt av tacksamhet, fast jag känt av/ vådorna av detta yrke.// Medan vi utövar det får vi veta alltför mycket/ om människans bisarra natur.// Hon som varje dag, varje timme och år behärskas av inbillning. /- - -/ Jag har samlat böcker av poeter från olika länder/ och sitter nu och läser dem och häpnar.// Och jag njuter av tanken på att ha varit kamrat på en expedition/ som aldrig tar slut fast seklerna förgår.// En expedition som inte söker den perfekta formens gyllene skinn/ men som är lika nödvändig som kärleken /- - -/ Vid varje soluppgång förnekar jag nattens tvivel/ och hälsar den kostbara inbillningens nya dag."

Låt mig citera inledningen till den djupt insiktsfulla dikten "Capri": "Jag är ett barn som går till första nattvarden i Wilno och sedan dricker/ choklad som serveras av nitiska katolska damer.// Jag är en gammal man som minns den junimorgonen: de oskuldsfullas/ berusning, de vita dukarna och solen i vaserna med fång av pioner.// Qu´as-tu fait, qu´as-tu fait de ta vie? - röster som ropar på de olika/ språk du samlat ihop under dina vandringar över två kontinenter./ Vad har du gjort med ditt liv, vad har du gjort?"

Eva Ribich, som debuterade 1997, kom i höstas med sin andra diktsamling, Du är den ende mitt hjärta har velat, med korta, prosalyriska rader, mycket luftigt satta, vilka sammantaget bildar en svit, i vilket jaget åkallar en död fader.

Det är ett sorgearbete fyllt av tillbakablickar och där saknaden efter den avlidne är så väldig och tomheten så fruktansvärd att det som läsare är svårt att förhålla sig neutral till Ribich oerhört komprimerade lyrik. En typisk strof: "Det enda jag ville var att vara dig nära/ Att allting skulle förbli. Det enda jag/ ville var att du skulle hålla mig mot dig/ Att allting skulle förbli."

Somliga ord och fraser återkommer, vilket skapar en molande rytm i sviten, där även diktjagets längtan kontrapunkteras av en underliggande men inte desto mindre märklig ambivalens - om vars orsaker läsaren knappast något får veta. I huvudsak beskrivs emellertid en svidande längtan, en längtan tvärs över gränsen mellan liv och död - en längtan så oerhörd att beskrivningarna här och var stockar sig och orden stannar upp som inför väldiga stup. Här finns en reduktiv kraft liknande Celans.

Helene Rådbergs andra diktsamling har fått en närmast 1980-talsaktig titel: Hämtar mitt landskap hem. Dock bjuder denna hennes andra volym ingen språkligt självbespeglande poesi utan tvärtom något så numera ovanligt som politiskt färgad dikt. En av höstens recensenter karakteriserade den rentav som "feministisk arbetardikt".

Omslaget visar en femtiotalsaktig idyll - och i diktsamlingen rör sig diktjaget i sin barndoms miljö ungefär som Milosz i det förflutna. Men Helene Rådberg vilar inte i psykologiska iakttagelser utan konfronterar minnesbilderna med en politisk indignation, där upprördheten över folkhemsförfallet färgar det mesta av vad hon skriver.

Det handlar delvis om hemkomst, men än mer om nyvunna insikter: de tidigare generationernas kamp måste föras vidare, ännu i dag: i grund och botten består olikheterna - inte minst klasskillnaderna och djupt inpräntade fördomar av olika slag. Helene Rådberg "kallar ihop tid", som det så vackert heter; och vandrar på nytt genom det förflutna - nu förmögen att lära mer av uppväxten - och med en vilja att även lära andra. Hennes poesi visar på mycken smärta och kännetecknas av en obändig, påfallande spretig stil.

Pentti Saarikoski - detta brådmogna geni som först efter sin död (1983) börjat få den litterära status han förtjänar - skrev bl.a. den mycket uppmärksammade Thiarnia-sviten, som några år efter utgivandet i Finland översattes till svenska och postumt (1984) utkom i en enda volym, Thiarnia. Den har länge varit svår att få tag på, men i höstas utgav Ellerströms en nyutgåva, med en reviderad översättning och tillika ett långt intressant efterord av poetens livskamrat, Mia Berner, som bl.a. skriver följande:

"Thiarniasvitens tre delar utgör en enda långdans, låt vara med nog så skilda turer. Nej, dansa kunde inte Pentti, inte bättre än en treåring, med armarna som trasiga kopphandtag och vaggande överkropp, därtill försvarligt i otakt. Men i dikten kunde han, och ville. Dans var sång och sång var dikt, som hos Homeros. De som inbjudits till dansen på hällen uppe vid bergskammen högt ovanför huset i Valsäng var författarens allra käraste följeslagare, som Herakleitos och Euripides, Sapfo, Platon och Aristoteles, Kierkegaard, Trotskij, Kafka och Ezra Pound. Men också folk från trakten, de närmaste grannarna och sådana udda bekanta som Pentti ideligen mötte på parkbänkar och små bruna caféer."

De alltigenom märkliga sviterna växlar mellan mytologiska och litterära anspelningar, där såväl karelska ramsor som Herakleitos manas fram - däremellan bjuds osminkade interiörer från författarens vardag.

Jag nöjer mig med att citera en enda passage - synnerligen karakteristisk för poetens balansering mellan det oförställda och det sublima:

"Gick ut och vandrade mot kvällen/ när sorgen ville ut ur sin fångenskap/ i skogen frågade jag lärkträdet/ om jag fick ta några av dess grenar/ vi är gamla vänner/ träden är inte särskilt pratsamma varelser/ på vägen hemåt längs landsvägen såg jag huset/ och tänkte här bor vi."

Ragnar Strömbergs En förort till Kärleken väcker knappast samma entusiasm. Författarens nya diktsamling innehåller en hel del äldre dikter och gör på det hela taget intryck av samlingsvolym för överblivna infall och tidiga lyriska försök (här finns bl.a. en del tidiga sjuttiotalsdikter).

Somligt överraskar med eggande lyrisk spänning ("det där jag skrev för ett par timmar sen/ om att jag har en syster/ som bor nånstans i Australien,/ är inte sant/ utom när jag tänker på henne/ och bara då"), medan den expressiva kraften andra gånger (som i parafraserna på den romerske skalden Martialis nidverser) famlar som i tomma intet, varvid dikterna förlorar i täthet och angelägenhetsgrad.