|
Debatt
Köttet är svagt
Av Lydia Duprat
Att äta
eller inte äta kött? Min Gud, vad ska jag göra, vad är
det som är rätt? Begår jag ett andligt/etiskt brott för
att jag äter kött eller är det så att jag beter mig
helt i enlighet med de genetiska lagar som styr mig?
Personlig
bakgrund
I
mina tonår var jag vegetarian, närmare bestämt ovo-lakto-vegetarian,
i tre och ett halvt år. Varför var jag det? Jo, dels tyckte
jag oerhört synd om djuren och dels brydde jag mig inte om mat. Ska
jag vara helt ärlig avskydde jag att äta. Jag tyckte att det
var jobbigt att äta, det var jobbigt att tugga och svälja, maten
växte i munnen på mig, jag var matlat och det innebar för
mig en mäkta ansträngning att få ner födan. Å
andra sidan var det inte så konstigt med tanke på att det
i mitt brasilianska hem aldrig serverades sådant som jag tyckte
om, nämligen fläskkarré, scampi, bacon och så vidare
(allt animaliska produkter, förstås). I stället serverades
till exempel en stuvning på pyttesmå räkor och en grönsak
vid namn xuxu, varpå räkorna smakade av xuxu och xuxun smakade
av räkor. Pyttesmå räkor har jag förresten aldrig
förstått mig på heller, så vad var vitsen med denna
rätt?
Det serverades
kåldolmar, en rätt som såväl i Brasilien som i Sverige
anses vara något typiskt för det egna landet men som uppenbarligen
är grekisk från början. Gissa om jag gillade det! Kål
och köttfärs, finns det något mindre aptitretande? Det
serverades tråkiga kötträtter och sällan goda kycklingrätter
och ibland friterade fiskfiléer. Alltid samma fisk och alltid tillagad
på samma sätt. Dagligen serverades det den klassiska läs
tjatiga brasilianska basfödan ris-och-svarta bönor, och ibland
fick man för all del moussaka, en annan rätt som man med patriotisk
stolthet påstod var inhemsk och som jag faktiskt tyckte om. Den
gillade jag för jag har alltid tyckt om aubergine. Aubergine är
nämligen det närmaste kött man kan komma grönsaksväg.
Som barn
och ung gillade jag baguette med smör och kanske en bit ost till
O'Boy eller caffè latte, resten krävde för mycket möda
i utbyte mot en ytterst tveksam smakmässig belöning. Maten var
ofta alltför kryddad, med för mycket salt, för mycket vitlök,
för mycket marinad. Köttet stektes till skosulekonsistens efter
att ha legat i den där marinaden alldeles för länge. Att
äta i Brasilien på 60- och 70-talen var inte roligt, i alla
fall inte hemma hos min familj. Och jag undrar om det har blivit så
mycket bättre - hemma hos min familj.
Djuren
är människans trälar
Jag
tyckte synd om djuren eftersom jag älskar djur. Jag älskar djur
och jag dristar mig till att påstå att jag gör det mer
än vad som är vanligt dels för att jag är uppfödd
med katter och hundar, dels för att jag har en stark inlevelseförmåga.
Jag kan tänka mig hur det känns att vara djur och helt utlämnad
till människans godtycke. Djuren är mänsklighetens trälar
och jag är övertygad om att mänskligheten har en stor karmisk
skuld till djuren som vi kommer att behöva sona förr eller senare.
Jag är
alltså inte så säker på att djuren finns här
på jorden för att tjäna oss och genomgå alla helvetets
kval för att vi ska kunna äta gott, plöja våra åkrar,
bota våra sjukdomar eller roa oss. Jag ser på djuren som på
ett slags enklare bröder som det gäller att behandla med respekt
och att ta hand om - eller lämna i fred.
Hur fascinerande
är inte tanken på att ett vilt djur som växer upp under
mänsklig vård utvecklar flockinstinkter och tyr sig till sina
människor? Vem påstår att katter inte är flockdjur?
De flesta djur är ju i princip flockdjur under förutsättning
att djuret utsätts för mänsklig omsorg redan i ung ålder.
Tag en ung grävling, räv eller älg och sörj för
den och du har fått en vän. Dessa vilda djur har den medfödda
förmågan att glömma bort naturen i vilken de är födda
och - delvis - de naturlagar som styr dem. Alltså blir de socialiserade
i umgänget med människor, precis som vi andra.
Djur är
visst gulliga; de är älskvärda och oskuldsfulla. De har
känslor och upplever rädsla och smärta. De är lojala
och fogliga. Djuren är hjälplösa i våra händer.
Djuren
är en ekonomisk fråga
För
litet mer än hundra år sedan rådde det slaveri i många
av världens länder. Då ansågs det helt naturligt
och i det närmaste självklart, att svarta människor var
mindre värda än vita och därför kunde fängslas
och utnyttjas. Detta sjuka, onda tänkande var det oftast svårt
att komma åt medelst saklig argumentering. I USA krävdes det
ett blodigt krig för att man skulle avskaffa slaveriet. Varför
var detta nödvändigt? Därför att slaveriet utgjorde
en betydande ekonomisk tillgång, och dess avskaffande skulle innebära
ekonomiska förluster, i många fall riktigt kännbara, för
en grupp människor. Slaveriet var basen varpå landets ekonomi
och många familjers förmögenhet vilade, och vem vill bli
fattigare, i vissa fall betydligt fattigare, över en natt? Vem vill
behöva flytta från sin stora gård till en mycket mindre,
vem vill behöva avstå en lyxig tillvaro för att kunna
ha råd med en arbetskraft som dessförinnan inte kostat någonting?
Det är
inte så konstigt att så många spjärnade emot. Pengar
styr människan i mycket högre grad än hennes samvete.
Som jag
ser det råder det ett liknande förhållande vad gäller
djuren: alltför många grupper har alltför mycket att förlora,
skulle exploateringen av djur upphöra. Köttproducenter, mjölkproducenter,
äggproducenter, fjäderfäproducenter, industrier inriktade
på skinn och läder och fjädrar, körsnärer, mellanhänder,
restauranger och inte minst den enskilda människan. Men till skillnad
från slaveriproblematiken finns det, vad gäller djurhållning
en försvårande omständighet: människans genetiska
konstitution. Hur skulle det vara att leva
helt utan kött, utan ägg, utan mjölk? Hur bakar man en
god kaka utan ägg och/eller mjölk? Vad bjuder man på på
sitt 50-års kalas? Vegetarisk moussaka?
Är
det värdigt att äta djur?
Hur
lever man utan ost, ett uråldrigt kulturellt inslag i vår
kost och samtidigt ett av våra godaste och mest uppskattade livsmedel?
Hur lever man utan vitamin B-12, som vi inte klarar oss utan och som bara
finns i animaliska produkter? Hur får vi allt det järn vi behöver?
Att bli vegetarian, eller än värre vegan, kräver i princip
att man viger sitt liv åt att tänka kring mat, planera och
vara kreativ kring mat. Plötsligt räcker det inte att
man tänker i termer av kostcirkeln utan nu måste man behärska
ämnet kosthållning betydligt mer ingående. Jag får
inte tillräckligt mycket järn eftersom jag inte äter kött,
vad ska jag göra då? Jo, äta mera bönor, linser,
spenat. Men jag gillar inte spenat och jag får magknip av bönor
och linser, vad gör jag då? Och kalcium, jag är kvinna
och medelålders och benskörhet spökar, hur får jag
i mig kalcium när jag inte får äta mjölk, filmjölk,
yoghurt, ost? Jo, det finns för all del juicer med tillskott av kalcium.
Men jag som avskyr juicer eller får halsbränna av det, vad
gör jag då?
Det finns
utvägar, det är klart att det finns. Men för att hitta
dem måste man ägna mycken tankeverksamhet och mycket tid åt
att fundera på och planera kring kosten, och mycket energi och livslust
går åt till det. Jag skulle därför nästan vilja
påstå, att de som är vegetarianer och i synnerhet veganer,
antingen är alldeles särskilt roade av ämnet kosthållning,
eller också inte bryr sig om mat, precis som jag själv gjorde
när jag var i tonåren.
Jag har
inga svar och plågas av en svår konflik. För som sagt
lider jag med djuren men vill samtidigt inte viga mitt liv åt och
slösa bort min tid med att tänka kring kosten så att jag
kan uppnå den balanserade kosthållning som jag - min kropp
- behöver. Mat är för mig ingen ideologi, jag vill med
min kost inte hävda eller bevisa någonting. Dessutom kan jag
inte hjälpa att det vattnas i munnen när jag känner doften
av till exempel grillat kött. Jag är människa och därför
samtidigt ett djur med egna instinkter, och jag tror inte att förkärleken
för kött är något inlärt utan något medfött.
Känner jag doften av kött blir jag sugen på att äta
det. Vad ska jag göra åt det?
Jag försöker
inte försvara mitt köttätande utan är uppriktigt förvirrad:
vad är rätt, vad är fel, hur ska jag välja för
att kunna leva i fred med mitt samvete? Ska jag bara äta vilt och
undvika att äta de stackars djur som levt i fångenskap ända
fram till den dag då de utsatts för stressen att åka
till slakten - och hur ovärdigt är det inte att bli slaktad
på det sättet sedan. Eller är även att bara äta
vilt ovärdigt? För tänk: en älg i skogen, ett majestätiskt
djur, kommer farande i frihet omedvetet om att faran lurar i egenskap
av en feg människa som lurpassar bakom ett träd och plötsligt
pang! det majestätiska djuret fälls. Borta är plötsligt
anden, hjärtat har slutat slå, blodet har slutat pumpa i djurets
ådror, kvar finns det ett färskt kadaver som strax kommer att
styckas och bli till någonting som man kan äta. Är jag
alltså utan skuld om jag äter ett sådant djur? Det är
bland annat för min skull som djurets liv har släckts. Har jag
rätt att göra så? Är detta en värdig behandling
av det storslagna, fria djuret? Är detta en värdig mänsklig
handling?
Vad ska
jag äta?!
Men
vad ska jag äta, å andra sidan? Är det inte meningen att
jag ska äta, kanske? Vem har sagt att människan står över
de andra djuren i näringskedjan och därför klarar sig utan
mat? Vem har upphöjt människan till ett väsen utan grundläggande
behov? Är vi på väg att bli immateriella? Å vad
jag önskar att vi vore det! Vad jag önskar att vi inte behövde
äta, dricka, tömma blåsan och tarmarna, sova! Tänk
om vi kunde lösa matfrågan med att ta ett par simpla piller
om dagen? Tänk om det i våra kroppar alltid rådde jämnvikt,
så att vi inte behövde befatta oss med annat än att skapa
och älska!
Jag har
en gång velat bli just en sådan människa, och därför
drabbades jag av anorexia nervosa. Jag tillfrisknade från den sjukdomen
av egna krafter just därför att jag insåg att det inte
är förmenat Människan att bli ett högre väsen,
en ängel med andra ord. Att ha sådana simpla behov som att
äta, sova och så vidare förödmjukade mig. För
att bli frisk fick jag erkänna och acceptera mitt mänskliga
tillstånd och finna mig i att ha ett antal grundläggande behov,
eller med andra ord att vara dödlig.
Jag vill
inte exploatera mina enklare bröder, men har jag något val?
Frågan är vem som jag ska svika: dem eller mig själv?
Du som har
ett svar och inte bara floskler att komma med, säg mig gärna
vad du tycker. Jag känner mig förvirrad, för samtidigt
som jag äter djuren och njuter av det skäms jag
över att jag kränker dem på det sättet.
Om några
hundra år kanske förfäras vi över att vi åt
djur över huvud taget. Ungefär som vi nu för tiden förfäras
över slaveriet. Därför behövs den här debatten.
Övergången till en eventuell universell vegetarisk kosthållning
kan inte ske utan många svårigheter och en hel del försakelser
för oss människor, och om det över huvud taget ska bli
möjligt är det inte bara insikt som krävs utan medveten
och självvald offervilja.
|