|
Scen
Livsbejakande
om döden
Av
Anna Southerington
Rent
Scen: Göta Lejon, Stockholm
Av
Jonathan Larson
Översättning av Ture Rangström
Regi: Nick Bye
I rollerna:
Fredrik Swahn, Thérèse Andersson, Jakob Stadell, Anna Widing,
Sarah Dawn Finer, Conny Bäckström, Daniel Engman, Magnus Sjögren,
Linus Wahlström m.fl.
Min första tanke när jag hörde
att Rent skulle sättas upp i Stockholm var "hur i h…e ska de
översätta den?!" Jag såg sista genrepet av Rent innan
premiären i London för ett par år sedan, och blev helt
såld. CD:n har gått varm på stereon ända sedan
dess. Men Rent innehåller nästan ingen talad dialog alls, den
är fullspäckad av amerikansk slang, amerikanska begrepp och
amerikanska företeelser och detta ska inte bara översättas
så att svenskar begriper något, det ska dessutom fungera till
musiken. Puh! Jag översätter en hel del själv och har bott
i USA i 11 år, men den här skulle jag inte ha tagit i med tång,
det hade jag inte vågat. Ture Rangström hade också en
del betänkligheter, visar det sig när jag läser programmet.
Och han är ändå otvivelaktigt en av Sveriges skickligaste
översättare av dramatik och musikal. Men han såg det som
en sjusärdeles utmaning, och tog flitig hjälp av ensemblen.
Och jag fick gott finna mig i att slänga ut min skepsis genom fönstret
– översättningen är superb. Vissa begrepp och uttryck har
man behållit på engelska, vilket med dagens street-kultur
fungerar alldeles utmärkt. Och resten har faktiskt behållit,
i mycket stor utsträckning, samma känsla av ungdomlig rebellkultur
som i originalet men från våra egna gator och vår egen
tid, något jag inte trodde att man skulle klara.
Nu har ju inte Rent så där väldigt
många år på nacken. Jonathan Larson påbörjade
arbetet med Rent 1989, och den gick upp på Broadway 1996. En tragisk
fotnot är att Larson avled natten innan premiären, och han fick
därmed aldrig uppleva den jättesuccé som hans livsverk
gjorde, och alla de priser, bl.a. det enormt prestigefyllda Pulitzer-priset,
som det sedermera tilldelades. Föreställningen har blivit ett
kult-fenomen, med hängivna fans som följer de olika produktionerna
världen över. Och det kan jag ha full förståelse
för. Rent liknar inte någon annan musikal. Den är inte
pompös, inte klämkäck, inte glättig, inte sentimental
eller ens det minsta kitschig. Den är här och nu och rakt upp
i ansiktet. Historien som sådan är baserad på den klassiska
operan La Bohème, men där slutar också alla likheter
med förlagan. Här finns inga skönskrivningar eller floskler,
bara en rå verklighet som skildrar fattigdom, AIDS, knarkmissbruk,
misshandel, överfall, hemlöshet, död, drömmar som
går i kras, relationer som inte fungerar och ett hårt samhälle
där bara gatans lag råder. Och det märkliga är att
man lik förbannat blir inte bara gripen och berörd, men också
glad, upprymd och hoppfull. För trots all den misär som skildras,
är det hela gjort på ett sådant livsbejakande sätt
att man mår som en gud när man kommer därifrån.
Och det är välgjort, detta. Musiken
har moderniserats upp ett snäpp av kapellmästaren Lennart Simonsson
– den var visserligen väldigt tidsenlig redan från början,
men den är nu ännu mera så. Man har också ändrat
på slutet, vilket glädjer mig. Den ursprungliga uppsättningen
tilldelar Mimi ett mycket märkligt öde i slutet av historien,
och detta både överrumplade och störde mig när jag
såg den i London. Här tillåts saker och ting ha sin gilla
gång, och det är bra. Mer än så säger jag inte
om den saken. Det finns en nerv och en puls i den här musikalen som
jag tvivlade på att man skulle lyckas fånga här i Stockholm.
Jag tycker nog att svenskarna överlag har svårt att mäta
sig med amerikanerna eller engelsmännen när det kommer till
musikaler, med ett fåtal lysande undantag som till exempel Peter
Jöback och Petra Nielsen som oftast mer än väl når
upp till den internationella standarden. Liksom med översättningstvivlen
fick jag även här erkänna att jag varit överdrivet
skeptisk. Man har medvetet valt unga och mestadels okända musikalartister,
och de ger allt. Såväl sångrösterna som skådespelarinsatserna
är mycket, mycket bra, rakt över brädet. Energin formligen
öser över publiken från scenen, och jag njöt i fulla
drag och saknade inte London för ett ögonblick.
Jag råder med gott samvete alla att
se Rent. Och då menar jag alla, även de som vanligtvis avskyr
musikaler. Det här är ingen "vanlig" musikal, vilket
också var exakt vad Jonathan Larson avsåg. Hans ambition var
att skapa en musikal för musikalhatare. Grädden på moset
är att den fungerar precis lika bra på musikalälskare.
Den publik i vilken jag själv ingick bestod av alla åldrar,
från 8-åringar till pensionärer, och alla typer, från
kostymerade affärsmän till punkrockare. Och alla verkade lika
nöjda som jag. Volymen är lika hög som tempot, så
om du är rädd om hörseln ska du eventuellt ta med dig ett
par bomullstussar, men i övrigt har jag inte ett enda avrådande
ord. På skalan 1-5 ger jag Rent en klockren 5:a – den är värd
vartenda öre av biljettpriset, och själv tänker jag betala
fullt pris en eller ett par gånger till!
|
|