Första sidan

Nummer 7 - 19 februari 2001

 

 
 

 

Sulpicia, mon amour
Kärlekshistoria från antiken
Del 2 av 4
Av Hans Aili

Sulpicia har inte fått mycket uppmärksamhet under århundradenas gång, inte ens under modern tid. Ett så omfångsrikt standardverk som The Cambridge History of Classical Literature lyckas inte ens med att ge henne ett eget avsnitt utan beviljar henne sammanlagt fyra rader (del II, sid 412), med omdömet att hon var en självständig ung kvinna som krävde sin rätt till kärlek. Hon var därtill väl utbildad och tämligen duktig på att hantera språk och metrik.

Duktig flicka.

På senare år har det ändå börjat hända saker i uppfattningen om Sulpicia, om än i liten skala och korta artiklar. Både hennes poetiska förmåga och innehållet i dikterna har börjat uppvärderas – det kanske kan vara värt att nämna, att de forskare som står för nyvärderingen är både kvinnor och män! Man har också frågat sig, om Sulpicia skrev om sin egen kärlekshistoria eller om hon skrev dikter om kärleken så som hon menade att kärleken borde beskrivas. Exempelvis som en kontrast till de dikter som samtida skalder skrev i samma ämne.

Denna fråga, om "jag" i ett litterärt verk representerar författaren själv eller en fiktiv person, är inte så lätt att avgöra alla gånger, allra minst i sex korta dikter med ett åtminstone till det yttre subjektivt innehåll. Den traditionella tanken har nog varit att Sulpicia skriver om sig själv, men alternativet är väl värt att överväga. Vi lämnar emellertid frågan därhän, till dess att alla Sulpicias dikter hunnit presenteras!

Här kommer nummer två och tre: kärlekshistorien är fortfarande het och en komplikation inträder till ömma famntags förhinder.

Sulpicia – vare sig hon nu är skaldinnan själv eller hennes alter ego – får inte fira sin födelsedag som hon vill, i Cerinthus sällskap, utan upptäcker att en person som har ett väsentligt inflytande över hennes liv vill att hon gör en resa ut på landet och firar dagen med honom. Denne person är hennes mecenat, alltså den välvillige farbror som betalade alla räkningar och såg till att skalden fick publicitet. Antikens skalder hade inga inkomster av sina verk, inte heller publicerades de av förlag. Om de inte hade egen förmögenhet och kunde anordna recitationer och avskrifter på egen bekostnad, var mecenaten deras enda väg till berömmelse. Sulpicia ger honom ett namn: Messalla.

Inte undra på, alltså, att Sulpicia kände sig trängd:

Min födelsedag är nära
men den blir bara vidrig.
För jag måste fira den ute på det jävla landet:
Det blir trist utan Cerinthus.
Finns det nåt bättre än stan?
Är vischan nåt för en flicka
när Arno ligger djupfryst på Arretiums bonnland?
Messalla, du vill mig alldeles för mycket väl.
Dämpa dig!
Käre vän och släkting: alla resor passar inte närsomhelst!
Om jag släpas härifrån
så lämnar jag kvar både hjärtat och själen.
För du låter mig ju inte följa min egen lust.

Dikten gjorde tydligen verkan. Nästa blir betydligt mer optimistisk. Nu kan flickan skriva glada ord till sitt hjärtas kär:

Vet du att din flicka
befriats från sin trista resplikt?
Hon får faktiskt lov att fira sin födelsedag i Rom!
Låt oss alla fira denna härliga födelsedag
som du plötsligt fått rätt till
när du just hade givit upp hoppet!

Blev Cerinthus glad eller ej? Fortsatte kärleken att blomma? Fortsättning följer...

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème