Sulpicia,
mon amour
Kärlekshistoria från antiken
Del 2 av 4
Av
Hans Aili
Sulpicia har inte fått mycket
uppmärksamhet under århundradenas gång, inte ens under
modern tid. Ett så omfångsrikt standardverk som The Cambridge
History of Classical Literature lyckas inte ens med att ge henne ett
eget avsnitt utan beviljar henne sammanlagt fyra rader (del II, sid 412),
med omdömet att hon var en självständig ung kvinna som
krävde sin rätt till kärlek. Hon var därtill väl
utbildad och tämligen duktig på att hantera språk och
metrik.
Duktig flicka.
På senare år har det ändå
börjat hända saker i uppfattningen om Sulpicia, om än i
liten skala och korta artiklar. Både hennes poetiska förmåga
och innehållet i dikterna har börjat uppvärderas – det
kanske kan vara värt att nämna, att de forskare som står
för nyvärderingen är både kvinnor och män! Man
har också frågat sig, om Sulpicia skrev om sin egen kärlekshistoria
eller om hon skrev dikter om kärleken så som hon menade att
kärleken borde beskrivas. Exempelvis som en kontrast till de dikter
som samtida skalder skrev i samma ämne.
Denna fråga, om "jag" i ett litterärt
verk representerar författaren själv eller en fiktiv person,
är inte så lätt att avgöra alla gånger, allra
minst i sex korta dikter med ett åtminstone till det yttre subjektivt
innehåll. Den traditionella tanken har nog varit att Sulpicia skriver
om sig själv, men alternativet är väl värt att överväga.
Vi lämnar emellertid frågan därhän, till dess att
alla Sulpicias dikter hunnit presenteras!
Här kommer nummer två och tre:
kärlekshistorien är fortfarande het och en komplikation inträder
till ömma famntags förhinder.
Sulpicia – vare sig hon nu är skaldinnan
själv eller hennes alter ego – får inte fira sin födelsedag
som hon vill, i Cerinthus sällskap, utan upptäcker att en person
som har ett väsentligt inflytande över hennes liv vill att hon
gör en resa ut på landet och firar dagen med honom. Denne person
är hennes mecenat, alltså den välvillige farbror som betalade
alla räkningar och såg till att skalden fick publicitet. Antikens
skalder hade inga inkomster av sina verk, inte heller publicerades de
av förlag. Om de inte hade egen förmögenhet och kunde anordna
recitationer och avskrifter på egen bekostnad, var mecenaten deras
enda väg till berömmelse. Sulpicia ger honom ett namn: Messalla.
Inte undra på, alltså, att
Sulpicia kände sig trängd:
Min födelsedag är nära
men den blir bara vidrig.
För jag måste
fira den ute på det jävla landet:
Det blir trist utan Cerinthus.
Finns det nåt bättre
än stan?
Är vischan nåt
för en flicka
när Arno ligger djupfryst
på Arretiums bonnland?
Messalla, du vill mig
alldeles för mycket väl.
Dämpa dig!
Käre vän och
släkting: alla resor passar inte närsomhelst!
Om jag släpas härifrån
så lämnar jag
kvar både hjärtat och själen.
För du låter
mig ju inte följa min egen lust.
Dikten gjorde tydligen verkan. Nästa
blir betydligt mer optimistisk. Nu kan flickan skriva glada ord till sitt
hjärtas kär:
Vet du att din flicka
befriats från sin
trista resplikt?
Hon får faktiskt
lov att fira sin födelsedag i Rom!
Låt oss alla fira
denna härliga födelsedag
som du plötsligt
fått rätt till
när du just hade
givit upp hoppet!
Blev Cerinthus glad eller ej? Fortsatte
kärleken att blomma? Fortsättning följer...
|