Ledare
Om
människan och andra djur
Jag tror på människan. Jag tror
att mänskligheten går en ljus framtid till mötes, även
om denna framtid med all sannolikhet ligger åtskilliga århundraden
längre fram i tiden. Dagligen får vi läsa och höra
om krig, mord, misshandel och andra hemska dåd. Jag är övertygad
om att detta som dag efter dag visas oss är följden av en godtyckligt
ensidig nyhetsrapportering, och att de eländen som springer ur mänsklig
ondska och dumhet inte är det som egentligen är det mest representativa
för människan.
Aldrig eller sällan hör vi berättas
om allt det goda och vackra som faktiskt äger rum varje dag i vår
värld. Varje ny dag är fylld av handlingar som kommit till stånd
till följd av mod, tålamod, hjältemod, generositet, offervilja,
medkänsla, ärlighet. I detta nu försöker de flesta
av planetens invånare göra rätt för sig, hjälpa
varandra, förlåta, skapa, utvecklas - eller i värsta fall
enbart överleva. De flesta av oss är faktiskt snälla. De
flesta av oss vill faktiskt göra vad vi anser eller tror är
"rätt".
Och på tal om "rätt": är
det rätt att äta kött? I sitt förhållande till
djuren visar människan ofta sina mindre bekommande drag. Vi behandlar
djuren på ett maktfullkomligt sätt och bryr oss sällan
om att ställa oss frågan om detta kan vara rätt eller
ens acceptabelt ur moralisk synvinkel. Vem är det som har sagt att
djuren är våra trälar, att brukas och missbrukas som det
behagar oss? Om människan har en själ har djuren säkert
också en; för själen sitter inte i förmågan
att avgöra vad som är rätt och fel och tur är det,
för i så fall skulle väldigt många människor
sakna själ. Jag tror att själen sitter i en varelses förmåga
att känna, och denna förmåga har djuren. Djuren har förmågan
att uppleva smärta, skräck och sannolikt även kärlek.
Djur som fostras av människor utvecklar ofelbart starka känslomässiga
band till människorna. Deras tillgivenhet till människan är
villkorslös och deras tillit fullständig. Överdriver jag?
Romantiserar jag djuren? Jag tror faktiskt inte det. Det är det som
är fascinerande med djuren: så länge de lämnas åt
sig själva är de "bara" djur; i nära kontakt med människor
blir de mer än djur - de transcenderar sitt ursprungliga tillstånd
och blir till… något mer; något annat. Men de förblir
sårbara i våra händer.
Med tanke på det är det tveksamt
om det är etiskt försvarsbart att äta djur. Jag är
mycket medveten om det, och denna fråga hemsöker mig dag och
natt. För nämligen är det så, att jag älskar
kött. Ja kött, fläsk, fisk och fjäderfä - rubbet.
Doften av grillat kött eller av stekt bacon får min mun - och
andras - att vattnas. Jag är därför övertygad om att
smaken för kött finns inprogrammerad i våra gener. Människor
är allätare, vilket inte bara betyder att vi kan äta
såväl växter som kött - utan även att vi vill
äta såväl växter som kött.
För många är det lätt
att avstå från kött och andra animaliska produkter. Men
inte för alla. Läs debattartikeln om att äta-eller-inte-äta-kött
och säg gärna din mening på Café Crèmes
forum. Vi vill gärna veta vad du tycker.
Som jag sa ovan tror jag verkligen på
människors inneboende godhet. Och därför tror jag att den
norska kampanjen mot vargar inte är en följd av ondska utan
av dumhet. Och denna form av dumhet finns givetvis i lika stor utsträckning
även i Sverige. Vargen är ett oerhört omstritt djur, och
väldigt många människor fruktar och/eller hatar vargen.
Personligen är jag för vargen och därför är jag
emot den pågående vargjakten i Norge. Därför har
jag valt detta som ämne när det var dags att skriva ett inslag
till Pseudo i det här numret.
Människan är en kreativ varelse,
och kreativitet är ett uttryck för en livsbejakande, konstruktiv
syn på tillvaron. Som vanligt skriver vi i Café Crème
om ett antal yttringar för den mänskliga kreativiteten. Björn
Gustavsson har till exempel plöjt igenom ett antal lyriksamlingar
som alla utkom i höstas. Anna Southerington har varit på Rent
på Göta Lejon och är mycket nöjd med uppsättningen.
Jag, Thomas Lindqvist och Åsa Jonsson har sett några filmer
medan Björn har besökt Göteborgs filmfestival. Hans Aili
fortsätter att skriva om den romerska skaldinnan Sulpicia, och Theodor
Stenevang skriver om häxor, som är en livskraftig arketyp i
vår kultur.
Jag hoppas att du får ut mycket av
det här numret av Café Crème och att vi ses åter
nästa månad.
|