Första sidan

Nummer 7 - 19 februari 2001

 

 
   

Ledare

Om människan och andra djur

Jag tror på människan. Jag tror att mänskligheten går en ljus framtid till mötes, även om denna framtid med all sannolikhet ligger åtskilliga århundraden längre fram i tiden. Dagligen får vi läsa och höra om krig, mord, misshandel och andra hemska dåd. Jag är övertygad om att detta som dag efter dag visas oss är följden av en godtyckligt ensidig nyhetsrapportering, och att de eländen som springer ur mänsklig ondska och dumhet inte är det som egentligen är det mest representativa för människan.

Aldrig eller sällan hör vi berättas om allt det goda och vackra som faktiskt äger rum varje dag i vår värld. Varje ny dag är fylld av handlingar som kommit till stånd till följd av mod, tålamod, hjältemod, generositet, offervilja, medkänsla, ärlighet. I detta nu försöker de flesta av planetens invånare göra rätt för sig, hjälpa varandra, förlåta, skapa, utvecklas - eller i värsta fall enbart överleva. De flesta av oss är faktiskt snälla. De flesta av oss vill faktiskt göra vad vi anser eller tror är "rätt".

Och på tal om "rätt": är det rätt att äta kött? I sitt förhållande till djuren visar människan ofta sina mindre bekommande drag. Vi behandlar djuren på ett maktfullkomligt sätt och bryr oss sällan om att ställa oss frågan om detta kan vara rätt eller ens acceptabelt ur moralisk synvinkel. Vem är det som har sagt att djuren är våra trälar, att brukas och missbrukas som det behagar oss? Om människan har en själ har djuren säkert också en; för själen sitter inte i förmågan att avgöra vad som är rätt och fel och tur är det, för i så fall skulle väldigt många människor sakna själ. Jag tror att själen sitter i en varelses förmåga att känna, och denna förmåga har djuren. Djuren har förmågan att uppleva smärta, skräck och sannolikt även kärlek. Djur som fostras av människor utvecklar ofelbart starka känslomässiga band till människorna. Deras tillgivenhet till människan är villkorslös och deras tillit fullständig. Överdriver jag? Romantiserar jag djuren? Jag tror faktiskt inte det. Det är det som är fascinerande med djuren: så länge de lämnas åt sig själva är de "bara" djur; i nära kontakt med människor blir de mer än djur - de transcenderar sitt ursprungliga tillstånd och blir till… något mer; något annat. Men de förblir sårbara i våra händer.

Med tanke på det är det tveksamt om det är etiskt försvarsbart att äta djur. Jag är mycket medveten om det, och denna fråga hemsöker mig dag och natt. För nämligen är det så, att jag älskar kött. Ja kött, fläsk, fisk och fjäderfä - rubbet. Doften av grillat kött eller av stekt bacon får min mun - och andras - att vattnas. Jag är därför övertygad om att smaken för kött finns inprogrammerad i våra gener. Människor är allätare, vilket inte bara betyder att vi kan äta såväl växter som kött - utan även att vi vill äta såväl växter som kött.

För många är det lätt att avstå från kött och andra animaliska produkter. Men inte för alla. Läs debattartikeln om att äta-eller-inte-äta-kött och säg gärna din mening på Café Crèmes forum. Vi vill gärna veta vad du tycker.

Som jag sa ovan tror jag verkligen på människors inneboende godhet. Och därför tror jag att den norska kampanjen mot vargar inte är en följd av ondska utan av dumhet. Och denna form av dumhet finns givetvis i lika stor utsträckning även i Sverige. Vargen är ett oerhört omstritt djur, och väldigt många människor fruktar och/eller hatar vargen. Personligen är jag för vargen och därför är jag emot den pågående vargjakten i Norge. Därför har jag valt detta som ämne när det var dags att skriva ett inslag till Pseudo i det här numret.

Människan är en kreativ varelse, och kreativitet är ett uttryck för en livsbejakande, konstruktiv syn på tillvaron. Som vanligt skriver vi i Café Crème om ett antal yttringar för den mänskliga kreativiteten. Björn Gustavsson har till exempel plöjt igenom ett antal lyriksamlingar som alla utkom i höstas. Anna Southerington har varit på Rent på Göta Lejon och är mycket nöjd med uppsättningen. Jag, Thomas Lindqvist och Åsa Jonsson har sett några filmer medan Björn har besökt Göteborgs filmfestival. Hans Aili fortsätter att skriva om den romerska skaldinnan Sulpicia, och Theodor Stenevang skriver om häxor, som är en livskraftig arketyp i vår kultur.

Jag hoppas att du får ut mycket av det här numret av Café Crème och att vi ses åter nästa månad.

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème