Dalai Lama och den banala religiositeten

Av Thomas Lindqvist
Illustration: Anna-Maria Törnblom

Från ingenstans hörs mässandet av böner ackompanjerade av taktfasta slag från en tamburin. På en stor skärm syns bilder från Tibet skymta förbi. Det är snöklädda bergstoppar, solbrända tibetaner och fryntliga munkar i färggranna kåpor. Victoriastadion i Lund fylls långsamt av förväntansfulla människor i alla åldrar. Människor som samtliga har det gemensamt att de betalat 140 kronor för att under en timmes tid lyssna på Hans Helighet Dalai Lamas funderingar kring människovärde och religion.

I lokalens ena ände står rader av stånd uppställda, fyllda till brädden med allt från läsk till böcker. Från den vänstra läktaren blickar jag ner över publikhavet och finner ett blandat klientel. Där går en man med långt skägg och sandaler och där går en annan med slips och kavaj. Jag slår mig ner på den obekväma plastsitsen och plötsligt känner jag igen mig. Det rytmiska dunkandet i bakgrunden, den stora skärmen som visar bilder, saluförandet av allehanda tingestar som hör evenemanget till, den täta känslan av förväntan i luften. Senast jag upplevde något liknande var på Roskilde festivalen 1998. Då kom dunkandet från det återuppväckta Kraftwerks konsertintro. Bilderna som flimrade förbi föreställde då inte färgglada Tibetaner utan bestod av datorgrafik från en svunnen tid. I stånden såldes inte böcker utan T-shirts. Känslan av förväntan var dock densamma. Dalai Lama är rock'n roll. Både i form och budskap.

Sakta tonas ljuset i hallen ner och upp på scen stiger en danstrupp som börjar vrida sig till tonerna av en surrealistisk saxofon och det rytmiska dunkandet från en trumma. Dansandet ökar i tempo för att sedan saktas ner. Snart dansar de av scenen en efter en, tills en dansös är ensam kvar, och efter ett par intensiva varv runt scenen dansar även hon ut samtidigt som saxofonen håller ut den sista skälvande tonen. Hallen applåderar entusiastiskt och länge. Efter välkomsttal och rituellt mässande av en Tibetansk bön som ingen förstår bärs en stol fram på scenen, och vi blir försäkrade om att Dalai Lama kommer att tala inom kort. Förväntningarna stegras ytterligare, och så kommer han in. Dalai Lama stegar sakta över scenen och hälsar på oss anspråkslöst. Hallen lyses upp av blixtarna från hundratals kameror och publiken ger stående ovationer. De verkar aldrig vilja sluta. Dalai Lama sätter sig till rätta, byter ett par ord med sin översättare och börjar sedan tala.

Han är inte här som tibetansk munk, säger han, han är här som människa, och det som han tänker tala om ikväll rör inte så mycket religion som grundläggande mänskliga värden. Vi blir också rekommenderade att söka andlighet inom vår egen tradition. Olika kulturer, samma budskap hävdar han och som i ett trollslag har han avvärjt alla anklagelser om missionerande verksamhet. Den kristna kyrkan behöver inte känna sig hotad. Dalai Lamas engelska är dålig och tankarna går ofrivilligt till Yoda i Star Wars. Då och då avbryter han sin föreläsning för att delge oss små anekdoter från vardagen, anekdoter som alltid följs av ett smittande skratt. Vi skrattar givetvis med, men mest åt att han skrattar, för han är ju så söt.

Vad är det han säger då, den där söte farbrorn från Tibet? Jo han fastslår att det är vår intelligens som gör oss överlägsna djuren, och att det är denna intelligens i kombination med medkännande som utgör de grundläggande mänskliga värdena. Intelligensen kan användas till både gott och ont, men de som fått en bra uppväxt med mycket värme och kärlek kommer att göra gott. Att göra gott är vår sanna natur, menar Dalai Lama, vilket märks på vår kropp som mår bättre då vi låter de positiva känslorna dominera. Vrede, avund, småaktighet och aggression gör ont i både kropp och själ, och det som gör ont kan inte vara vår sanna natur. Dalai Lama serverar oss en liknelse om en stygg granne som vi inte får bli upprörda över, för då får vi svårt att sova och våra vänner vill inte känna vid oss längre eftersom vi blir griniga och besvärliga och vår uppenbara olycka är vår elaka grannes lycka. Vrede för inget gott med sig, konstaterar han och påpekar att vi betraktar yttre saker som skadar oss som våra fiender. Varför ser vi då inte på vår egen skadliga vrede som en fiende?, frågar han sig. Publiken nickar instämmande och en dam några säten bort börjar gråta av okänd anledning. Kanske blev hon rörd? Dalai Lama berättar om sin chaufför som vid ett tillfälle skulle reparera en sak under bilen varpå han slog i huvudet; i den vredesattack som följde slog han sig bara ännu mer vilket både Dalai Lama och publiken finner mycket lustigt. Snart rundar han av sitt föredrag och publiken får tillfälle att ställa frågor som handlar om allt från Dalai Lamas syn på homosexuellas rätt att skaffa barn till hur vi skall göra världen till ett bättre ställe. Dalai Lama svarar diplomatiskt och intetsägande och sedan är allt över. Publiken ger återigen stående ovationer.

Jag vandrar förbryllad ut i ett regnigt Lund och funderar över det jag precis upplevt. Budskapet var banalt, men rörde ändå vid någon slags religiös kärna, en kärna som Dalai Lama på teosofiskt manér hävdar existerar i alla religioner. Budskapet i sig hade inte renderats stående ovationer om det inte framförts av Hans Helighet Dalai Lama, en man som förkroppsligar det fredliga motståndet genom sin icke-vålds kamp mot Kina för Tibets självständighet. En klassisk saga om kampen mellan gott och ont. Det är inte svårt att se vem som gör fel, det är ännu lättare att se vem som gör rätt. Gränsdragningarna är tydliga och budskapet banalt. Inga svåra doktriner, inga predikningar om svåra ämnen, inga ställningstaganden i svåra frågor. Vi serveras ett användarvänligt religionspaket utan komplikationer som ger oss den inre frid vi så intensivt längtar efter.

Det behöver kanske inte vara svårare än så? Den tibetanska buddhismen är på stark frammarsch världen över och efter Dalai Lamas besök i Lund förstår jag varför. Religiositet är kanske en banal känsla av godhet och medkänsla som behöver frigöras från de tunga doktrinerna och de intellektuella och filosofiska spörsmålen? I en ständigt accelererande värld tar vi en genväg till upplysning. Vi går rakt på kärnan och lämnar resten därhän. En religion för 2000-talet där yta och substans blir ett. Men vad händer när doktriner glöms bort, när religion konsumeras likt fast food utan kontemplation och genuin insikt? Det är en fråga som de överlevande från domedagssekten Aum-Shinrikyos gasattack mot Tokyos tunnelbanesystem kan svara på: Det går åt helvete.