Germaniens djur

"Där finns även de djur som kallas ‘älgar’. Deras yttre gestalt och brokiga fäll är helt lik getterna men i fråga om storlek överträffar de dessa lite grand; de har stympade horn, och deras ben har varken fotknölar eller leder. De lägger sig inte ned, inte ens för att vila; inte heller förmår de resa sig eller ta sig upp från marken om de råkat falla omkull. De har träd som sin viloplats: de trycker sig mot dem och vilar på så sätt i det de lutar sig blott en aning. Då jägare med ledning av älgarnas spår iakttar, vart de brukar dra sig undan, brukar de antingen underminera alla träd vid roten på den platsen eller också hugger de av dem just så mycket, att blotta skenet återstår av att de står stadigt. När älgarna sin vana trogna lutar sig mot dem, utsätter de de ostadiga träden för sin tyngd och faller själva till marken med dem." Detta skriver Gaius Julius Caesar på ett ställe i sina "PM över kriget i Gallien" (Commentarii de bello Gallico), bok 6,27.

Antik- och latinforskarna har reagerat på två olika sätt inför Caesars naturskildring, som är en del av hans berättelse om den Herkyniska skogen i Germaniens vildmarker och den egendomliga fauna man kunde finna där: 1) Stället är en förfalskning och instoppat av någon senare skrivare; 2) Caesar upprepar traditionell information, som han antingen fått av någon german eller hittat i äldre (framför allt grekisk) litteratur, och hans drivkraft var den berestes längtan att få berätta en god historia utan hänsyn till om den var sann eller ej.

Den första förklaringen drevs med stor hetta under tjugo- och trettiotalen av förra seklet, egendomligt nog huvudsakligen med argumentet att språkbruket är olikt Caesars vanliga - den märkliga älgskildringen beaktades inte mycket. De språkliga argumenten krossades övertygande redan på fyrtiotalet och är nu knappast gångbara. Ändå rymmer tanken att ställena skulle vara förfalskade (en kommentator har faktiskt anmärkt, att naturbeskrivningen ovan är barnslig och därför ovärdig Caesar) en outtalad förutsättning som är intressant och värdefull, nämligen att Caesar knappast hade skrivit något som han inte själv trodde på.

Den andra förklaringen är svår att vederlägga, eftersom det bevisligen finns paralleller i den grekiska litteraturen, där exempelvis Diodorus Siculus (som levde och verkade strax efter Caesars tid) i Bok 3,27 skrivit en historia om hur man jagade elefant i Indien. Elefanten har nämligen, säger Diodorus (som för övrigt berättar sin historia långt mycket mer levande än vad Caesar gjorde), stela ben och kan därför inte lägga sig ned utan lutar sig mot ett träd för att sova...

Kärnfrågan är egentligen inte, varför Caesar påstod att älgen har stela ben. Romarnas behov av naturvetenskaplig exakthet motsvarade knappast vår tids; i viss mån hör dessutom skildringar av kufiska djur och deras natur hemma i en redogörelse för främmande länder. Man kan därför argumentera, att en jaktskildring som Caesars kanske inte störde romarna så mycket som den stör oss. Men det är riskabelt att dra för stora växlar på kulturella skillnader: detta antyds av Plinius den äldres berättelse (omkring ett århundrade yngre än Caesars) om Nordens fauna. På Plinius tid hade åtminstone en älg förevisats på cirkus. När Plinius skulle beskriva det märkliga djuret med stela ben och så vidare, verkar han därför inte ha kunnat tillskriva just älgen alltför märkliga karaktärsdrag, utan han fördelade skildringen på två djur, dels alces (= älgen) som inte ägde några anmärkningsvärda egenskaper, "därtill achlis, som föds på ön Skandinavien och aldrig har skådats i denna stad men har omtalats av många. Den är inte olik älgen men saknar led vid hasorna och ligger därför inte ned utan lutar sig mot ett träd då den sover. Den fångas genom att ett dylikt kapas till försåt; för övrigt äger den en märkvärdig snabbhet. Dess överläpp är mycket stor; på grund av denna går den baklänges vid betandet för att inte trassla in sig, då den sträcker sig framåt." (Plinius, Naturalis historia, VIII:16,3-4). När Plinius kommenterar att achlis aldrig skådats i Rom menar han rimligtvis att alces tvärtom hade gjort det.

I sin skildring av Germaniens folk och geografi beskriver Caesar faktiskt inte mindre än tre djur, nämligen (förutom älgen) också renen och uroxen, och dem återger han på ett sätt som inte är så uppenbart orimligt som älghistorien. Renens horn framstår visserligen som ganska egendomligt till formen, men Caesar har fullkomligt rätt i att både rentjuren och renkon har horn (en egenskap renen är ensam om bland hjortdjuren). Berättelsen om uroxen handlar mest om germanernas sätt att jaga den (fullkomligt korrekt, historiskt sett) och använda hornen som bägare.

Mitt försvar för Caesar tar därför sin utgångspunkt i tanken att han kanske skrev sin skildring av älgen i god tro. Den tanken har förstärkts av att Caesar inte skrev historia (som var en skönlitterär genre utan alltför höga krav på exakthet) utan ville ge sin samtid sken av att han publicerade ett officiellt PM över sitt galliska krig. Därvid ville han i första hand försvara sig mot den annars välmotiverade anklagelsen att hela fälttåget var ett enda självsvåldigt övergrepp utan ringaste sanktion från Rom. Ett av de medel han använde var den skenbara objektiviteten. Han talar om sig själv i tredje person ("Caesar", inte "jag") och han ger beskrivningar av terräng och metoder, som skulle kunna vara till nytta för framtida romerska generaler och administratörer. Det är i detta ljus jag tror man måste se även djurbeskrivningarna.

Det kan onekligen förefalla optimistiskt att ens försöka tänka sig en naturvetenskapligt acceptabel förklaring till hans älgbeskrivning, och det jag föreslår nedan går naturligtvis inte att bevisa. Jag får nöja mig med att kasta grus i skeptikernas maskineri. I stället för deras: "Berättelsen är orimlig!" kan man föreslå: "Under vissa omständigheter vore den möjlig!"

I detta modesta perspektiv är det möjligt att måla upp ett scenario som räddar Caesar från anklagelserna att vara antingen en okritisk plagiator eller offer för en förfalskare. Det ligger för det första ingenting orimligt i tanken att Caesar vid något tillfälle kan ha sett en älg. Detta djurs utbredningsområde har påverkats av civilisationens framväxt, men under antiken förekom älgen säkerligen i Germaniens skogar. Inte heller begränsades dess rörelsefrihet av stora floder som Rhen: älgen är nämligen en utomordentlig simmare. Det är ju för övrigt inte länge sedan en älg simmade över Öresund ända till Danmark...

Caesar beskriver älgen som ett relativt litet djur med ojämnt färgad päls och långa stela ben samt med horn som på något vis var defekta eller outvecklade. En tidpunkt när älgtjuren både är defekt i fråga om hornen och därtill ojämnt färgad är vårvintern; allra mest gäller detta den ännu inte ettåriga tjurkalven, som alltså inte fått den vuxna älgens format.

När jag nyligen höll ett föredrag om Caesars älghistoria, påpekade en åhörare att älgens päls känns väldigt lik vildgetens ragg, om man klappar den. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken att någon välvillig ortsbo inte bara givit Caesar en älghud utan därmed även ingivit honom känslan att älgen i många avseenden liknade geten.

Så om man antar att Caesar en vårvintermorgon på långt avstånd såg en småvuxen tjurkalv ta sig fram över en disig glänta i skogen, kan man förstå att han uppfattade dess utseende så som han beskrivit det. Frågan är då, om han någonsin hade chansen att göra en sådan iakttagelse.

Caesar skrev troligen de sju böckerna i Commentarii de bello Gallico en i taget, under den vinter som följde på de aktiviteter han skildrar. Sjätte boken, där han bland annat beskriver faunan i den Herkyniska skogen, handlar om det fälttåg han ledde sommarhalvåret 53 f.Kr. Boken skrevs därför troligen vintern 53/52. De flesta vintrar tillbringade Caesar i den del av provinsen Gallien som låg i Norditalien (alltså så nära Rom han kunde komma utan att behöva lägga ner sitt militära befäl), men just vintern och vårvintern 54/53 hade det politiska och militära läget i provinsen tvingat honom att stanna kvar hos armén i Gallia Narbonensis (nuvarande Provence), där den låg utspridd i vinterläger i de galliska byarna. Den politiska oron under senvintern gav honom rentav skäl att mobilisera en del av sina trupper för ett blixtangrepp mot nervierna, en avlägsen belgisk stam vars land låg mellan floderna Mosel och Schelde.

Det var en lång marsch då Caesar företog, från vinterkvarteren i södra eller centrala Frankrike till det nuvarande Flandern mellan Antwerpen och Bryssel. Trots att väglaget rimligtvis måste ha varit mycket svårt, färdades man med största hastighet och under sådan sekretess, som Caesar säger, att han kunde falla över motståndarna innan de ens hört att han var på väg. Detta bör innebära att man marscherade från gryningen till mörkrets inbrott och nogsamt undvek bebyggda trakter. Därför hade man rimligtvis mycket stora möjligheter att få se glimtar av älgar och andra av skogens skygga invånare.

Hur var det då med germanernas jaktmetod? Även här kan man hämta lite inspiration ur älgens naturliga beteende. När älgtjurarna på hösten står i begrepp att uppvakta sina kor, ägnar de sig nämligen först åt att rensa hornen från hud och päls. Processen kallas "fejning" och genomförs med kraft, såsom framgår av nedanstående skildring i Djurens värld:

"Fejningen, som brukar ske mot mindre, ensamt växande träd, är tydligen mycket våldsam, ty trädet kan under behandlingen mista både topp och grenar eller bli helt vräkt över ända, medan marken intill är kraftigt upptrampad."

Om vi nu anstränger vår fantasi kan vi måla upp följande händelseserie. Under sitt fälttåg i Gallien år 53 råkade Caesar under den allra tidigaste hösten få se en skogsglänta, där en älgtjur i sin brunstiver nyligen fejat sina horn mot ett mindre träd. Det Caesar då såg var ett knäckt och nerfallet träd, blodspår, hudslamsor och uppsparkad mark. På hans fråga vad detta var för något svarade hans germanske vägvisare sanningsenligt att hela kalabaliken hade åstadkommits av en älg. Vägvisaren kanske rentav tillade, att detta djur förekom ymnigt i den Herkyniska skogen och att germanerna gärna jagade det.

Jag dristar mig nu att hävda att summan av de sinnesintryck som föreslagits: känslan att klappa en älghud, minnet av vårvinterns spinkiga tjurkalv, de vältaliga spåren av fejningen, vägvisarens omnämnande av ordet "älg" samt Caesars egen beläsenhet om indiernas elefantjakt kan ha utgjort en mäktig brygd av det slag som får en berättares fantasi att sjuda. Det vore fullt mänskligt om Caesar i detta läge bestämde sig för att befria indierna från myten om deras jakt på stelbenta elefanter (som var lika trovärdig för honom som myten om strutsen är för oss) och menade att han funnit det rätta ursprunget till hela historien. Denna flerdelade kedja av indicier, som är sannolika men långt ifrån odiskutabla (själva förutsättningen för mitt resonemang är ju att Caesar inte hade sett någon älg på nära håll), kan samtidigt förklara den atmosfär av overklighet och osäkert handlag som vidlåder hans berättelse, särskilt i dess originalversion på latin (den är mycket svår att återge i samma skick på svenska).

Som sagt: scenariot är hypotetiskt och går inte att bevisa. Men det rymmer inga orimliga antaganden och undviker samtidigt de invändningar som kan resas mot teorin att Caesar okritiskt plankat uppgifter han fått från någon germansk vägvisare eller givit efter för lusten att berätta en skröna utan grund.

Sensmoralen är kanske att inte ens det till synes löjeväckande alla gånger behöver vara så orimligt som det förefaller: vi kan göra misstaget att alltför mycket se den antika litteraturen ur vårt eget perspektiv.

Detta är en nyutgivning av Hans Ailis "Det var i Germanien vi mötte varandra" (Känguru 8) och en förkortad version av hans "Caesar's Elks and Other Mythical Creatures of the Hercynian Forest", från M Asztalos och C Gejrot (utg.), Symbolae Septentrionales, Latin Studies Presented to Jan Öberg, Stockholm 1995, s. 15-37. (Runica et Mediaevalia, Scripta Minora II).