Prosa

Jojomannen
Av Måna Berger

- Vad vill du att jag ska berätta? Hur och när jag såg dagens ljus? Då var mina ögon skumma; ett skumrask såg jag och suddiga vita fläckar som hängde i dunklet. Än kunde jag inte identifiera dem som mänskliga ansikten. Jag låg i fosterställning, hopkrupen, och mina fingrar låste sig så krampaktigt omkring sänggrindens galler att de som skötte mig fick bruka milt våld för att lossa greppet. Istället klamrade jag mig då fast i deras kläder. En av de få impulser som så tidigt blinkade i min för övrigt närmast utslocknade hjärna var, vid sidan av hunger och törst en blind, atavistisk skräck för att falla.

Jag minns annars mycket lite, och endast fragmentariskt från den första tiden. Jag minns till exempel inte mörkret. Ljud minns jag, men inte kvävningskänslan, fast jag vet att den måste ha funnits där, inte heller paniken när mitt hjärta ostadigt började fladdra som en skrämd fågelunge i bröstet, innan det fann sin rytm. Om de olustiga detaljerna har jag ingen som helst kunskap. Det är uteslutet. Men ett kan jag berätta, som du nog inte visste. Vid livets port sitter en munk med korslagda ben. Han sitter i full lotusställning och bugar leende över sina sammanpressade handflator; han är mild, vänlig och upphöjd över lidandets kretslopp. Hans kläder är varmt röda och saffransgula och hans kala hjässa har en matt sidenlyster som trots situationens allvar får mig att vilja stryka med en imaginär hand över den: den är sensuell som ett trästycke polerat av sand och tidvattenströmmar. Han är väl bekant med mig. Därför ler han och skakar beklagande på huvudet, i medkänsla.

I början gjorde jag mig ganska illa när jag lärde mig klättra över sänggrindarna. Jag ansträngde mig till det yttersta för att ta mig upp. Ofta blev jag liggande, med armar eller ben låsta i en synnerligen obekväm, efter en stund smärtsam ställning, intrasslad i lakanen och gallret, men jag gav inte upp. Ibland lyckades jag, pustande och flämtande, jag hängde en sekund över grinden och föll sedan handlöst ner på golvet, med en tung, obehaglig duns. De kom tillskyndande då, beskärmade sig och hjälpte mig tillbaka i sängen. Aldrig att de frågade vad jag ville! Det var den värsta tiden i människolivet, den hjälplösa, värdelösa tiden. Den nerskitna, skinnflådda, jämmerliga tiden, då språket var lika uppluckrat som cellstoffen jag plockade ur de tunga, våtvarma pissblöjorna, de hårda nypornas tid, de fatala missförståndens tid. Jag hatar att tänka på det och undrar varför jag berättar om det. Det var så förödmjukande. Så kränkande för allt vad mänsklig värdighet heter. Jag, tänk dig: jag! Låg där som en grönsak på min galleromgärdade bädd, jag frös, jag längtade efter både det ena och det andra men de förstod mig inte och det gjorde mig ursinnig, är det konstigt?Jag skrek. "Men vad han skriker" sa de: "men vad du skriker, vad skriker du för?" Då spottade jag på dem. Det tyckte de inte om.

Sen fick jag sitta uppe. De band fast mig i en stol. För att jag inte skulle resa mig och tippa i golvet, sa de. Det var strax efter det att jag bröt lårbenshalsen, jo, jag kommer ihåg, det gör jag. Minnet är intakt, till vad nytta det nu kan vara. Jag var inte populär om jag får uttrycka mig så. Omtyckt, eller älskad, vore förmätet. Ingen hade vid det laget någon anledning att älska mig vet du, jag fick med tiden klart för mig att jag hade tur som alls blev omhändertagen.

Det gick så fort allt, när det hände. Ena dagen fick jag en hjärnblödning, den andra var jag relativt frisk och kry och redde mig själv. Jag var duktig. Såå duktig! Sa de.

Usch. Jag vill glömma. Trodde du skulle hjälpa mig med det. Det hände mig allt det där men jag vill inte komma ihåg det. Minnet förbittrar mina återstående dagar och fördunklar den eventuella glädje jag ännu kan komma att förunnas. Ja jag vet ju, det blir inte så mycket. Vet så förödande väl. Några överraskningar väntar inte längre runt hörnet, och säg mig vad det är för glädje med glädjen som man på förhand vet ska tagas ifrån en?

Men det här har jag faktiskt inte prövat förr, så en viss handlingsfrihet har jag ändå! Gå i analys, ha! Det är den svartaste av ironier, men du kan skatta dig lycklig att jag valde just dig eftersom mitt fall kommer att göra dig världsberömd. Jag ska inte säga odödlig, vid gud nej! Men ditt namn kommer att nämnas framför den gamle opiumrökarens från Wien; Jojomannen kommer att tillföra den psykoanalytiska vetenskapen helt andra dimensioner än någonsin Vargmannen och Lille Hans och de där, medelmåttorna. Inser du vilken guldgruva du snubblat över - eller snarare vilken guldgås som lagt sitt rede på din divan? Är du tacksam? Det hoppas jag du är. Nej, du tror mig inte. En sak ska du veta. Jag har tagit patent på mig själv. Vissa fördelar följer med mitt predikament, trots allt, rättigheterna tillhör mig men jag kommer att behandla dig generöst om du gör ditt jobb till belåtenhet. Mycket generöst. Du är inte till salu, eh? Åh jo. Alla har sitt pris. Alla.

Min mor till exempel. Jag hatar min mor! Det borde intressera dig. Jag förbannar henne för att hon gick med på det, hon borde ha vägrat. Jag ska hata henne till tidens ände därför att hon inte hade kurage nog att tacka nej till pengarna och bespara mig detta lidande, är inte det av intresse för dig? Okay, det är din yrkesroll det där, att sitta och nicka och humma, det är ju så ni jobbar har jag förstått. Jag ska inte be dig svara.

En gång försökte jag begå självmord. Jo, jag kan det. Suicidera, som det heter på ditt språk. Vaknade upp i transporten och fick genomlida helvetet igen och därefter ett helt liv i ångest för att det skulle upprepas, för det var inte trevligt kan jag försäkra dig. En kladdig sveda, mycket obehagligt. Lyckligtvis visade det sig vara ett stickspår - ha ha - en återvändsgränd, blind alley! Humor har jag iallafall. Nej, förlåt. Jag ljuger. Bry dig inte om det.

Han är naturligtvis död sedan länge, den lycklige saten. Jag har aldrig träffat honom. Nå, det är ju inte heller nödvändigt, jag behöver bara se mig själv i spegeln. Vi liknar varandra mer än några enäggstvillingar kan göra. En av oss räcker mer än väl. Vore han inte redan död skulle jag begå misstaget att slå ihjäl honom.

Den här analysen kan komma att sträcka sig över en period av, låt säga femtio år. Det borde som sagt vara nog för att försäkra dig om en karriär som saknar motstycke i den akademiska världen. Därefter kommer jag inte att vara mycket att tala med. Mitt minne framåt börjar flimra där någonstans och då var jag för övrigt dum nog att vara harmonisk och fullkomligt oneurotisk. Då lekte jag med klossar och fattade inte vad jag var. Men puberteten kommer att bli intressant för dig! Mitt sexliv skiljer sig också en aning från mängden. Du kommer att få några riktiga godbitar när vi kommer så långt. Så vad säger du? Det är väl bäst du börjar anteckna nu. Sätt rubriken först: JOJOMANNEN. Och så här vill jag att du inleder din studie: Vid livets port sitter en munk. Han ler vänligt beklagande och säger Sorry. Du har ingen egen karma, den följer honom och han befinner sig långt härifrån. Du måste åka fram och tillbaka genom din existens utan att någonsin befrias av egen kraft. Inte förrän han sonat sitt misstag blir du också fri, för du är han och han är du - den första mänskliga klonen...